Ruvardag 7 idag och på något sjukt sätt glömmer jag hela tiden bort vilken dag jag är på. Har liksom siktet inställt på Onsdag och Torsdag då det är 16 dagar från ägglossning resp. Ovitrellen. Förväntar mig inte att se blod innan och hoppas som faan att det inte ska komma något då heller. Men särskilt hoppfull är jag inte nu när det kommer lite mensvärksduster när jag sitter ner på jobbet. Tvingar mig själv att stå och jobba för att slippa knäppa upp byxorna och kallsvettas hela tiden.

Hur känns det då? Jo brösten gör fortfarande lite ont faktiskt. De svider liksom hela tiden och när jag tar på dom utanpå bh:n känns det lite som små blåmärken (fast det kan ju faktiskt vara riktiga blåmärken... det måste jag kolla, haha) Det klias lite i dom och det svider lite ut mot armarna.

Förutom det trycker det vid höfterna och på sidorna av naveln. Ibland sticker och trycker det i livmodern också men mest när jag sitter och i rätt korta stunder. Har faktiskt haft mer ont i själva magen från naveln och uppåt denna gång.

Imorse på fikat hann jag tänka att det är så skönt att slippa mensvärken och sekunden efteråt började det mola. Blev så less och trött att jag låste in mig i vilorummet på lunchen och försökte sova ett tag. (Fast först grät jag en skvätt och sen åt jag en iskall Daim. Inget är så gott som tröstchoklad) Undrar hur många ggr jag tagit det rummet i besittning? Säkert två ggr i veckan under längtansåren innan A-V och typ varje dag då jag var gravid och trött. De kan ju typ lika gärna flytta ner min dörrskylt dit istället.

E höll om mig och magen igår innan vi skulle sova och vi pratade ett tag om hur nervösa vi är. Fastän vi är så lika varandra i så mycket är det är sån stor skillnad på hur vi klarar oss igenom ruvardagarna. Jag våndas från början till slut medans han njuter av att vi är gravida tills motsatsen bevisas. Hans sätt är ju klart bättre och jag önskar att jag också vågade hoppas och glädjas.