Ruvardag 12 idag, dagen före tesdagen. Helt galet att vi tagit oss så långt och nu kommer såklart ångesten och rädslan för att få upp hoppet och samtidigt testa minus. Vet inte vad som vore värst, blod eller minus utan blod. Ville så gärna a ett test igår men jag vågade inte. 

Idag har A-V varit hos min mamma ett tag medans jag åkte på barnklädesmarknad. Hittade mycket till A-V men mådde verkligen skumt hela tiden. Mår precis som igår, som bakis med yrsel och ont i huvudet. Helt orkeslös och det känns som om rummet liksom lutar. Svettas och fryser om vartannat och är rädd att detta inte är ett gravidsymptom utan helt enkelt en förkylning som prednisolonet orsakat eftersom det sänker imunförsvaret. Hade detta vatit vår första ruvning hade jag varit väldigt säker på att jag är gravid men nu har jag misslyckandet så färskt i minnet att det är svårt att intala mig själv att hoppas. 

Något som oroar mig är att livmodertappen ändrats lite. Den är mer framåtlutad och lättare att komma åt. Det gör mig livrädd för att det ska betyda mens. 

Förutom sjukdomskänslan i kroppen är brösten liiite ömma när jag tar på dom utanpå bh:n och på natten känns de lite svullna och varma. Det trycker och spänner då och då i livmodern och höfterna men ingen direkt hemsk värk än så länge.

E verkar inte alls hoppfull denna gång och han säger att det beror på att jag variy så säker på att det skitit sig. Undrar om han också går runt och tänker på det hela tiden. Jag ser att han är spänd och stel han också men han säger ingenting om det. Vet inte hur vi ska klara av att testa om vi kommer så långt. Ska vi stå och stirra på stickan eller gå ut tills det är klart? Får riktig ångest av tanken. Imorgon vet vi om inte blodet kommer innan.

Har bubblan valt att stanna? Hoppas!!!