Gårdagen var riktigt fruktansvärd. Flera gånger på morgonen vaknade jag med världens hjärtklappning och fastän båda var vakna runt 6 ville vi inte gå upp. Kanske kände vi någonstans på oss vad som skulle hända men hoppet var ju såklart där. Mensen hade ju inte kommit! Vi hade tagit oss till testdagen så som vi drömde om. Så som vi bad till Gud om.

Vi samlades alla tre inne i badrummet för A-V var ju pigg som en nötkärna och ville vara med. Testet låg på badkarskanten och både jag och E bad högt till Gud att det skulle bli två streck. Men som så många ggr förr syntes det rätt så snart att det inte ens skulle bli en skugga av ett streck. Som om det skulle hjälpa sprang jag till köket och hämtade en av de blåa (hat)testen och doppade även den. Även där fick vi ett starkt stark minus som bara skrek oss rakt i ansiktet.

Vi båda vuxna sjunk ihop mot golvet och A-V som såg att vi var ledsna kom fram och gav oss en kram. Jag slängde bort allting och bad att få vara ifred ett tag i sovrummet för att samla kraft att vara normal uppe i A-V eftersom E var tvungen att åka till jobbet. Jag grät ett bra tag under täcket men plockade på något sätt ihop mig så att jag kunde ta över A-V när E åkte. Vi kramades länge i hallen men hade inga ord till varandra. Så jävla typiskt att vi var tvungen att vara ifrån varandra hela dagen.

Jag skyndade att ge A-V frukost och gick sedan med henne till mammas lägenhet. Mamma tog över henne i dörren och med tårarna rinnandes sprang jag ut därifrån och gick ut på promenad. Det var länge sedan jag gråtit så mycket. Jag gick och grät bakom solglasögonen tills jag var alldeles uttorkad och iskall. Prednisolonet eller vilken medicin det nu är som orsakar yrseln gjorde att det kändes som om hela världen lutade och därför fick jag gå rätt så sakta. Efter några timmar återvände jag till mammas lägenhet och la mig i badet ett tag. Jag och A-V kraschade sedan i mammas säng i några timmar. Hennes lilla hand i min. Som jag behövde det då!

När A-V lagt sig gick jag ner i källaren och slog på boxningssäcken tills armarna inte lydde mig längre. Jag saknar verkligen kampsporten och den ventilen för att få ut frustrationen. Jag lämnade handskarna där nere till E. Känns som om han också kommer att behöva dom.

E kom hem sent på kvällen och det syntes att det hade varit en tuff dag. Han sa att han inte fungerat riktigt, hade haft svårt att tänka och då och då hade han ställt sig ensam inne på lagret bara för att få andas. Vi pratade om hur vi ska göra med det sista embryot. Är det ens någon idé? Kanske bättre att köra på ett färskförsök istället innan kliniken stänger för sommaren.... Vi la oss utan att ha en plan. Bara en massa lösa tankar som snurrade.

Det är så frustrerande hela situationen! Vi får hela tiden höra att det ser så bra ut. Det måste gå. Det har gått förut. Men varför fäster det inte? inte ens lite! Det är som om kroppen bara spottar ut perfekta små blastocyster, som om de inte ens får en chans. Vi får inte ens en chans.

Idag har jag meddelat Falun. Lika jobbigt som alltid men denna gång behövde jag inte gråta så länge efteråt. Tror jag gråtit slut på all vätska i kroppen vid det här laget. Jag frågade om semesterstängningar, om frysförsök kontra färskförsök osv men blev inte direkt klokare. Fick bara höra det vi alltid får höra: det ser ju så bra ut. Ja men sen då?!?! Vi är ju inte ens nära!!!

Först bestämde vi oss för att köra på igen med den sista blastisen i frysen men efter att jag kontrollerat almanackan insåg jag att om vi skulle misslyckas även med den så är det 13 (!) veckor av väntan innan vi kan sätta igång igen. Hur ska vi klara det? Dessutom känner jag mig helt slut. Kroppen är slut, psyket är slut, orken är slut.

Vi väntar denna mensen och försöker med ett frysförsök i början av Maj istället. Det blir en jobbig väntan det med men då förkortar vi iallafall sommaruppehållet med en månad.

Mensen har fortfarande inte kommit. Enligt Falun är det mest vanligt att man får en blödning innan testdagen såsom vi fick förra gången. Klart som fan att det skulle bli såhär nu för att vi skulle få hoppas. Så var vi inte ens nära. Känns som om vi är någons skämt.

Jag lever men mår fortfarande riktigt dåligt, antagligen pga prednisolonet. Då och då går jag ifrån och låter tårarna rinna och resten av tiden har jag huvudvärk. Allting lutar fortfarande och kroppen är allt annat än på topp.