Gårdagen var riktigt fruktansvärd. Flera gånger på morgonen vaknade jag med världens hjärtklappning och fastän båda var vakna runt 6 ville vi inte gå upp. Kanske kände vi någonstans på oss vad som skulle hända men hoppet var ju såklart där. Mensen hade ju inte kommit! Vi hade tagit oss till testdagen så som vi drömde om. Så som vi bad till Gud om.

Vi samlades alla tre inne i badrummet för A-V var ju pigg som en nötkärna och ville vara med. Testet låg på badkarskanten och både jag och E bad högt till Gud att det skulle bli två streck. Men som så många ggr förr syntes det rätt så snart att det inte ens skulle bli en skugga av ett streck. Som om det skulle hjälpa sprang jag till köket och hämtade en av de blåa (hat)testen och doppade även den. Även där fick vi ett starkt stark minus som bara skrek oss rakt i ansiktet.

Vi båda vuxna sjunk ihop mot golvet och A-V som såg att vi var ledsna kom fram och gav oss en kram. Jag slängde bort allting och bad att få vara ifred ett tag i sovrummet för att samla kraft att vara normal uppe i A-V eftersom E var tvungen att åka till jobbet. Jag grät ett bra tag under täcket men plockade på något sätt ihop mig så att jag kunde ta över A-V när E åkte. Vi kramades länge i hallen men hade inga ord till varandra. Så jävla typiskt att vi var tvungen att vara ifrån varandra hela dagen.

Jag skyndade att ge A-V frukost och gick sedan med henne till mammas lägenhet. Mamma tog över henne i dörren och med tårarna rinnandes sprang jag ut därifrån och gick ut på promenad. Det var länge sedan jag gråtit så mycket. Jag gick och grät bakom solglasögonen tills jag var alldeles uttorkad och iskall. Prednisolonet eller vilken medicin det nu är som orsakar yrseln gjorde att det kändes som om hela världen lutade och därför fick jag gå rätt så sakta. Efter några timmar återvände jag till mammas lägenhet och la mig i badet ett tag. Jag och A-V kraschade sedan i mammas säng i några timmar. Hennes lilla hand i min. Som jag behövde det då!

När A-V lagt sig gick jag ner i källaren och slog på boxningssäcken tills armarna inte lydde mig längre. Jag saknar verkligen kampsporten och den ventilen för att få ut frustrationen. Jag lämnade handskarna där nere till E. Känns som om han också kommer att behöva dom.

E kom hem sent på kvällen och det syntes att det hade varit en tuff dag. Han sa att han inte fungerat riktigt, hade haft svårt att tänka och då och då hade han ställt sig ensam inne på lagret bara för att få andas. Vi pratade om hur vi ska göra med det sista embryot. Är det ens någon idé? Kanske bättre att köra på ett färskförsök istället innan kliniken stänger för sommaren.... Vi la oss utan att ha en plan. Bara en massa lösa tankar som snurrade.

Det är så frustrerande hela situationen! Vi får hela tiden höra att det ser så bra ut. Det måste gå. Det har gått förut. Men varför fäster det inte? inte ens lite! Det är som om kroppen bara spottar ut perfekta små blastocyster, som om de inte ens får en chans. Vi får inte ens en chans.

Idag har jag meddelat Falun. Lika jobbigt som alltid men denna gång behövde jag inte gråta så länge efteråt. Tror jag gråtit slut på all vätska i kroppen vid det här laget. Jag frågade om semesterstängningar, om frysförsök kontra färskförsök osv men blev inte direkt klokare. Fick bara höra det vi alltid får höra: det ser ju så bra ut. Ja men sen då?!?! Vi är ju inte ens nära!!!

Först bestämde vi oss för att köra på igen med den sista blastisen i frysen men efter att jag kontrollerat almanackan insåg jag att om vi skulle misslyckas även med den så är det 13 (!) veckor av väntan innan vi kan sätta igång igen. Hur ska vi klara det? Dessutom känner jag mig helt slut. Kroppen är slut, psyket är slut, orken är slut.

Vi väntar denna mensen och försöker med ett frysförsök i början av Maj istället. Det blir en jobbig väntan det med men då förkortar vi iallafall sommaruppehållet med en månad.

Mensen har fortfarande inte kommit. Enligt Falun är det mest vanligt att man får en blödning innan testdagen såsom vi fick förra gången. Klart som fan att det skulle bli såhär nu för att vi skulle få hoppas. Så var vi inte ens nära. Känns som om vi är någons skämt.

Jag lever men mår fortfarande riktigt dåligt, antagligen pga prednisolonet. Då och då går jag ifrån och låter tårarna rinna och resten av tiden har jag huvudvärk. Allting lutar fortfarande och kroppen är allt annat än på topp.

 

Bortom längtan

24 mars 2014 13:03

Åh vad jag lider med dig! Det är ju så himla jobbigt när det inte blir som man hoppats. :( Tycker att det låter klokt att vänta en månad. Det är inte bara kroppen som måste få en chans att återhämta sig.

Tänkte bara på en sak med prednisolonet också. Har dom sagt något om hur du ska göra när du slutar med det? Jag tog det i samband med vårt första ivf, och då var det ingen som sa något om hur jag skulle göra när jag slutade med det, så jag slutade bara tvärt och mådde jättedåligt. Jag tror att man ska trappa ner enligt något speciellt schema för att inte må så dåligt.

Stor, stor kram!!

http://bortomlangtan.blogspot.se

EVL

24 mars 2014 14:12

Tack så mycket vännen. Ja det är tungt varje gång fastän man vet att det kan gå åt skogen. Det är så irriterande när nya symptom gör att man får upp hoppet varje gång.

Nej det står bara till gravtestet. Ja fy, man mår pyton. Dåligt att de inte tänkt på det!

Stor kram tillbaka!

 

Åren går

24 mars 2014 14:22

Åh, vad ledsen jag blir för er skull. <3 kramar till er

http://arengar.wordpress.com

 

Lilla bönan

24 mars 2014 18:27

Så fruktansvärt ledsen för din/er skull.. Har tänkt så himla mycket på dig och lider verkligen med dig.. Jag önskar så att jag hade massa bra och peppande ord men finner inga som kan trösta. Jag vet ju hur ont det gör att se det där minuset, det där JÄVLA minuset!! Men gumman jag tror verkligen att ni kommer lyckas en dag igen. Du har varit gravid och du kommer att bli det igen, det är jag helt övertygad om!
Massa massa kramar <3

 

Intesomvitankt

24 mars 2014 19:10

Så himla tråkigt :( jag blir så ledsen för er skull!
Nästa gång så jäklar! 3e gången gillt! Många kramar! <3

http://Intesomvitankt.blogg.se

 

Tesen

24 mars 2014 19:21

Vila, återhämta er och laga er!!
Som vanligt finns det inga ord som kan trösta och göra allt bra!
Tänker på er och sänder en massa styrka och kramar!!

http://attvaramammor.wordpress.com

 

StinaL

24 mars 2014 20:21

Nej... jävlaskit.
Jag känner inte er men jag känner så MED er.
jag hoppades så att det var er tur nu!! Vet inte vad jag ska säga, ingenting hjälper ändå egentligen.
jävlaskit säger jag bara!
Var ledsen, det är er rättighet.

Stor stor kram!

 

Fröken solstråle

24 mars 2014 20:37

Fy fasen va ledsen jag blir, varför frågan dyker upp hela tiden,varför går det ibland och ibland inte?!??? Tycker ni har haft tillräckligt med hjärtesorg nu , önskar jag kunde göra ngt. Tycker ni ska chansa med embryot, kanske är det då det fungerar, förstår att allt känns hopplöst just nu, skickar iaf kramar i massor!!!!

http://www.solensstralar.blogspot.com

 

Fia

24 mars 2014 21:09

Jag är så ledsen för er skull. Men var lite snäll mot dig själv. Det är mycket som ska klaffa och du rår inte för det. En dag får ni ert andra barn och då är det självklart att det skulle vara Det barnet. Kram

 

C

24 mars 2014 22:37

Så dumt att behöva komma till TD om det ändå ska vara negativt. Stackars hjärta och psyke. Det ska gå vägen för er, jag vet det! Kramar

http://spyor.blogg.se

 

Mammatea

25 mars 2014 06:57

Massa kramar!

http://www.mammatea.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...