Lunchen/intrevjun igår gick bra. Lyckades peppa mig själv i bilen och kopplade bort alla tankar som inte rörde jobbet. Det var skönt att komma från kontoret ett tag och eftersom lunchmötet var lite senare än min vanliga lunch behövde jag bara jobba två timmar och sen var det redan dags att häma A-V på föris.

Hon stod med gul reflexväst ute på gården samlad i en klunga av de minsta barnen. När jag gick ur bilen hörde jag någon liten säga "där kommer Anna-Veras mamma!" och det gjorde mig så varm i hjärtat. Om inget annat är jag iaf det. Någons mamma. Tillslut blev jag äntligen det. Konstigt att det ens är svårt att komma ihåg att Hon en gång faktiskt levt i min kropp. Att något gott och fint och lyckat faktiskt blev till. Finns till.

Vi begav oss hemmåt och jag sjöng för henne i bilen. Frågade om hennes dag och låtsades förstå vad hon svarade. Jag bar henne upp för trappan och hon ringde på dörren tre ggr så som hon alltid vill göra. I hallen klädde hon av sig själv men ville ha hjälp med en sko och att dra av overallen över fötterna. Jag städade lite och hon hjälpte till att starta dammsugaren. Efter ett tag frågade jag om hon ville ha något att fika och hon sken upp som en sol. Jag gjorde iordning en liten skål med bitar av plommon och några russin. Hon tog emot den, sa tack tack och gick iväg till vardagsrummet och satte sig i soffan.

När blev hon så stor?!

Jag väntar på svar från TF. Otåligt. Så mycket för att ta en paus när man ändå måste vara den som får saker att gå frammåt. Plannera in i minsta detalj. Kanske E får vila iaf, han som slipper vara koordinator.

Kroppen mår bättre och bättre. Snart kanske mensärken försvinner också så att jag slipper bli påmind. Vill så gärna drömma om att vara gravid men varje natt drömmer jag om att andra i min närhet är det. Kanske övriga kroppen ännu inte är inställd på det hjärnan och hjärtat vill? Hur programmerar man om en sån sak??