På Onsdag börjar jag med provera inför vårt tredje FET och mensen är beräknad att komma efter 16 dagar. Bara ett enda litet embryo kvar nu från IVF:en som gav oss A-V. Dom som vi pratat om så många ggr som hennes syskon.

Det känns både helt galet och rätt så väntat att det blivit såhär. Någonstans inom mig hade jag på känn att vi skulle få kämpa igen samtidigt som hoppet såklart fanns att det skulle gå vägen direkt. Det är svårt att inte bli rädd nu när det gått så dåligt. Jag funderar ofta på varför det inte vill fästa. Finns det något kvar i livmodern från förra graviditeten? Är det en ogästvänlig miljö? Stöter min kropp bort embryot eller är det kanske dålig kvalité på dom??

Jag försöker så gott jag kan att inte grubbla men det är svårt. Väldigt svårt att känna något hopp inför den sista lilla nedfrysta, tyvärr. Självklart ser vi fram emot att få försöka igen, för då står det iallafall inte still, men jag ser att även E har svårt att tro denna gång.

Måste komma ihåg att hämta ut fler mediciner också. Nya förpackningar Menopur, Ovitrelle, Provera, Trombyl och Prednisolon väntar. Denna gång ska jag verkligen be om Crinone ist men jag skulle gissa på att jag är fast med Lutinus. Har säkert 5 askar kvar på receptet att ta ut.

Mitt mantra är iallafall det läkarna sagt. "Det ska bara gå igen" "Det är inte ovanligt att man har svårare andra gången" "Det är inte ovanligt att alla frysta går åt, var inte rädda isåfall"...