Idag ringde Falun upp och de tycker absolut att vi ska försöka med det vi har i frysen. Det är som sagt fästningen som det strular med och blastisen i frysen är av toppkvalité. Vi kommer antagligen att få ännu mer medicin efter återförandet men annars blir det ingen skillnad. Däremot gör vi ju skrapningen hos TF innan och även fast både Falun och Tf säger att det inte behövs progesteron innan återföringen så kommer jag att börja med det på egen hand, precis som innan ET:t som gav oss A-V. Jag känner verkligen att min kropp inte klarar detta på egen hand. Den behöver all hjälp den kan få.

Enligt Falun är det inte ovanligt att det strular såhär mycket andra gången. Det är mer ovanligt att lyckas på första IVF-försöket. "Tillslut går det" sa sköterskan och någonstans vet jag också. Någon gång måste det fungera igen och vi ger inte upp innan det går. MEN det är inte "bara" att göra flera försök. Det handlar om pengar, tid, ork och det sliter på kroppen. Det värsta är att det går ut över vår tid med A-V pga att vi går omkring och tänker på det hela tiden och planerar våra liv omkring detta. Igår satt jag på hennes rum och såg henne leka. Tänkte på hur mycket jag missat i hennes liv under bara de här två försöken. Jag kanske funnits där kroppsligt men inte helt i sinnet. Jag som redan har panik för att livet bara svischar förbi och att jag inte ska hinna med att njuta av tiden då hon är liten...

Jobbet gör iaf att jag måste tänka på annat. Nästa vecka kör jag utbildningsgruppen helt själv och får besök av en Japan som ska tas om hand. Det är snack om ett stort projekt som isåfall innebär en eller flera resor till Kina (hjälp!). Musik i lurarna och massor av projekt. Om det inte vore för att Proveran ska sväljas så hade jag nästan kunnat tänka bort syskontankarna, iaf tills klockan slår 15 och det är dags att hämta A-V.