Igår hjälpte vi min mamma och hennes man med lite saker i lägenheten. A-V fick välling där och småsov i vagnen på väg hem. Väl hemma borstade E bort tandtrollen som vanligt och frågade vart hon ville sova, i sin spjälsäng eller i sin stora säng med gosedjurshajen. För första gången svarade hon storsängen och då E chockad la ner henne vände hon bara på sig och somnade utan att ångra sig och utan att tycka att det var läskigt när han gick!

Skönt tyckte E, hemskt tyckte jag. Jag behöver henne bredvid mig. Behöver höra hennes små andetag och känna att hon är nära. Det blev så tydligt att hon inte är en liten bäbis längre :,(

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag nog skrammlade lite extra i badrummet innan jag gick och la mig på kvällen. Hoppades och trodde att hon iaf skulle vakna runt 3 och vilja byta blöja men hela långa natten (av vilken jag inte sov så mycket alls) sov hon hur tungt och bekymmerslöst som helst. Hon vaknade inte ens när jag valde kläder och gjorde mig iordning i badrummet på morgonen. Inget gos överhuvudtaget fick jag minsann.

Klart jag är stolt över min stora fina tjej som är så modig och vågar sova i sitt eget rum. Skönt också såklart att vi slipper försöka vänja henne vid sitt rum och kanske gå igenom en massa grin och vakna nätter men för mig känns det tungt. Vad händer nu? Monterar vi ner spjälsängen i vårt rum? Det blev så definitivt att vi inte har någon bäbis längre. Magen är tom och spjälsängen är tom.

Längtan efter en graviditet och ett syskon känns extra mycket nu.