Cecilia skrev en sån bra sammanställning/grundkurs i ofrivillig barnlöshet i veckan och den fick mig att fundera kring min egen upplevelse, både med A-V och nu vid syskonförsöken. Tror det kan vara bra att skriva ner hur det var, nu när vi både blickar tillbaka och är mitt uppe i det igen.

Jag tog det aldrig med ro, det här med att göra barn. Fastän jag fram till den tidpunkten sett det som något självklart, något som alla kan. Jag var en sån tjej som var duktig på det jag tog mig an och det brukade alltid gå som jag ville. Tyvärr gällde det inte när det kom till det viktigaste i livet. Redan efter bara någon menscykel kunde jag känna väldigt starkt att något var fel. Med oron kom sorgen ganska snabbt, tillsammans med hjälplösheten och stressen. Söker man hjälp tidigt i barnagörandet får man inte alls mycket gehör, speciellt om man inte kan visa upp något allvarligt fel. Kontrollfreak som jag är inledde jag någon slags forskning om mig själv och kunde, redan vid det första läkarbesöket på KK, visa upp diagram över de senaste menstrationerna. Detta slutade ändå i ett avvisande och jag grät ett bra tag inne på besökstoaletten innan jag gick till bilen. Det tog ett tag efter det innan jag vågade söka mig vidare igen.

Första tiden var jag liksom förlamad och kände mig ensammast i världen men när jag tillslut började leta på nätet var det som om någon lättat på en gardin och jag fick upp ögonen för en helt ny värld. Jag var inte ensam! Det fanns kvinnor och män med exakt samma tankar och känslor som jag hade. Jag började ventilera mina största fahågor och jobbiga tankar i en egen blogg. Kände ofta att jag var värdelös, att det inte fanns någon hjälp att få och jag var så obeskrivligt rädd att det inte var meningen att vi skulle få barn ihop.

På nätet hittade jag också miljoner tips på hur man kunde förbättra sina chanser och vi provade dem alla. Att stå på huvudet efter sex blev rutin och en ren reflex. Vi ställde om hela vårt liv efter ägglossningstesten som för det mesta strulade och kunde visa ett positivt resultat i över två veckor på raken ibland. Jag drack bidrottninggelé som fick mig att vilja kräkas, grapejuice som smakade hemskt och bisolvon för att nån på familjeliv hade lyckats med hjälp av det. Vissa dagar åkte jag hem från jobbet på lunchen bara för att hinna att ha sex och stressade sen tillbaka med en macka som lunch. Ingenting var romantiskt längre. På nattduksbordet låg det tre termometrar och jag förde noggranna diagram varje dag över allt jag kunde mäta. Allt för att försöka stilla en gnagande oro och frustration över att jag inte själv kunde jobba mig ur situationen! Det var svårt att acceptera att allting som betydde något nu verkade vara utom vår kontroll.

Det blev succesivt svårare och svårare att fungera normalt. Tårarna låg så nära ytan att jag ibland var rädd för att tänka på barnlösheten ens för en sekund. Ett tag försökte jag gråta av mig i duschen på morgonen. Tillät mig under 20 minuter att vara så ledsen som jag i verkligheten var för att sedan spela "normal", men det fungerade inte såklart. Många ggr tog jag tillflykt till vilorummet på jobbet eller stängde dörren till kontoret och bara låg ner på golvet. Det var som att vara utmattad hela tiden. Som om jag sprang ett maratonlopp som aldrig ville ta slut. Många gånger kom mensen när jag var ensam hemma eller mitt på dagen på jobbet. Eftersom jag inte ville berätta den tråkiga nyheten över telefonen fick jag bära på sorgen ensam hela dagen för att sedan berätta för E i hallen när han kom hem från sitt jobb. Det gick så långt att han bad mig att inte möta honom där eftersom rummet gav honom ångest. Han började åka tidigare till jobbet istället för att vara hemma i vårt tomma hus de dagar han hade sovmorgon. Det hus som vi varit så säkra på att fylla med många små älskade barn.

Tanken på IVF skrämde oss något så fruktansvärt. Redan några månader in i försöken kommer jag ihåg att jag såg en broschyr på Kvinnokliniken där det stod "Att göra barn på sjukhus". Det var verkligen en skrämmande tanke, den absolut sista utvägen. Tillslut fick jag min diagnos, pco och äggstockar som inte rör sig som de ska. Det var en lättnad men också ett aber att veta att det var mitt fel. Fler och fler mediciner och behandlingar sattes in. För varje ny medicin och behandling vänjde vi oss sakta vid tanken av att vi behövde extra hjälp men vågade inte ens prata om provrörsbefruktning. Ägglossningshjälp, visst men inte IVF. Spolning av äggstockarna och äggledarna, visst men inte IVF. Stimulering med sprutor, visst men inte IVF! Det blev ett evig pusslande för att passa in alla läkarbesök. Att lägga sig i gynstolen kändes tillslut som det mest naturliga i världen. Jag blev en liten minidoktor som hade stenkoll på vilken storlek slemhinnan ska ha en viss tid på cykeln, hur stora äggblåsorna ska vara.

Jag började sätta upp delmål för att sluta lägga så mycket hopp till varje försök. Till sommaren, innan jul, vid nästa vårrus, innan min syster får sitt barn, innan min väninna får sitt barn. Listan kunde göras lång men vi kom inte närmre vårt mål. Tillslut försökte jag istället med att inte lova mig själv saker men det betydde å andra sidan att vi förlorat ännu mer hopp om att det skulle fungera. Den enda tiden vi var glada var egentligen under själva stimuleringarna. Så fort ägglossningen skett och vi gjort allt vi kunnat sjunk hoppet och vi bara visste båda två att det inte skulle fungera. Ändå slog nederlaget och besvikelsen ner oss något så fruktansvärt varje månad.

Jag kände mig så förbannat okvinnlig och värdelös. Många gånger sa jag till E att han borde lämna mig, att jag inte skulle anklaga honom för det. Han förtjänade att få barn och kunde jag inte ge honom det visste jag inte heller om vi skulle klara av ett liv tillsammans. Det var fruktansvärt att vara den som satte käppar i hjulet och jag var så otroligt besviken på min kropp. Båda två upplevde det som om vi drogs med en dödlig sjukdom som sakta åt upp oss utan att veta om vi någonsin skulle klara oss med livet i behåll. Det var verkligen på liv eller död för oss. Så kändes det.

Tillslut kom vi till en punkt där vi inte orkade mer och ville att någon skulle ta över. Det var både skrämmande och skönt att lägga över ansvaret på någon annan. Äggplocket och allt det kliniska runtomkring skrämde oss men det var ingenting i jämförelse mot hur livrädda vi var för att aldrig lyckas. Då vårt landstings bestämmelser innebar att vi var tvungen att vänta ett extra halvår på en möjlig remiss, valde vi att gå vår egen väg. Sparkapitalet som i början var tänkt till en ny bil fick istället bli ett IVF och efter den längsta och mest känslosamma bergodalbanan i mitt liv blev vi för första gången äntligen gravida!  Det kändes som om jag drog det första riktiga andetaget på flera år.

Nu har vi fattat mod till att ta tag i vår syskonlängtan och som vid förra gången har vi blivit varse om att man inte kan planera och ta saker för givet. Än en gång har hjälplösheten och stressen grabbat tag i oss, rejält. Det verkar som om det blir svårare denna gång men så länge det finns vilja och kärlek finns det ett sätt. Vi fortsätter vår kamp mot den familj vi önskar med den ofrivilliga barnlösheten som evig följeslagare.

Ruvardag 2 idag och jag har redan så nära till gråten. Inatt hade jag sån mensvärk/kramp i magen att det var svårt att somna. Nästan så att jag behövde kliva upp och ta värktabletter. När jag vaknade på morgonen kändes kroppen som vanligt om än lite tyngre och mer nertryckt i madrassen. Ville inte kliva upp, bara dra täcket över huvudet och sova i två veckor.

Nu återstår bara en lätt värk i magen och vid höfterna. Har mejlat kliniken om det intensiva trycket i magen men vet inte vad jag förväntar mig för svar. Vad ska de säga liksom? De kan ju inte heller se in i framtiden.

Har föresten upptäckt en alldeles ny drog. Att googla IVF/FET/ET på engelska sidor. Svårt beroendeframkallande.