Jag fick en anonym och rätt så otrevlig kommentar på mitt senaste inlägg. Först tänkte jag strunta i det men väljer ändå att skriva ett svar i form av ett inlägg.

Så här skrev anonym:

"Jag förstår inte vad du gnäller över... Här kan inga biobarn bli till hur mycket vi vill och har försökt! Ni kan faktiskt adoptera om det är så viktigt med ett syskon. Och jag vet att du mest troligt kommer att tycka denna kommentar känns bitter MEN tänk då hur hånande dina inlägg kan anses hos en som är oförmögen att få ett endaste barn genom magen och som bara drömmer om det"

Först och främst. Ja jag tycker att din kommentar är aningen bitter och onödig, MEN jag förstår dig också till viss del. Innan A-V tyckte jag också att det var jobbigt att läsa om dom som lyckats få sitt efterlängtade barn. Jag vet att det kan göra jätteont i hjärtat att andra har barn när man själv står och stampar. Det kan skära som en kniv. Men, kan ju tycka att du kan strunta i att läsa bloggar om syskonlängtan om du vet om att du irriterar dig... för detta är en blogg = en dagbok = mitt liv. Man kan inte gå in på en blogg som uttalat handlar om syskonlängtan och sen anklaga personen som skriver för att vara hånande. Så gör man bara inte.

För mig har barnlängtan alltid handlat om flera barn. Jag visste tidigt att jag ville ha en stor familj och fastän vi får kämpa så finns den intensiva längtan efter flera barn fortfarande där. Den kommer inte att försvinna och jag kan lova dig att den är lika stark som med första barnet. Sorgen är inte lika mörk och stark pga A-V, men längtan är densamma.

Och vadå "ni kan adoptera?" Du som också är mitt uppe i din längtan, du vet väl att det inte bara är att adoptera? Det är en jättelång process innan man är där psykiskt och mentalt.

Det är så tråkigt att det ska behöva vara såhär i barnlöshetsvärlden. Istället för att stötta och hjälpa så ska vissa ständigt tracka ner på andra. Längtan och resan till barn är individens egen och det är tråkigt att vissa känner att de måste definera vad som är acceptabelt att längta efter.

Hoppas att ni får ert efterlängtade barn och om/när ni börjar längta syskon kan du se tillbaka på det här. Alternativt inte surfa in och tracka ner på folk på deras blogg. Och kanske inte vara anonym när du lämnar tråkiga kommentarer.

Igår drogs jag med en svag tryckande/ilande mensvärk långt ner i magen hela dagen. Väntade på svar från Falun om den hemska värken jag haft på natten och då de inte svarade slängde jag iväg ett mejl till Ellen hos TF också. Såhär såg det ut:

"Hej,
Jag fick tillbaka en 6-dagars blastocyst i Lördags. Eftersom de tror att mitt imunförsvar är för bra har jag ätit prednisolon och fick även IL-dropp efter återföringen. Dagen efter återföringen fick jag mensvärk och natten mot idag hade jag jätteont. Är det normalt att man har ont efter insättningen eller är det kroppen som försöker stöta bort det främmande föremålet?

mvh
Lise"

 Kände mig så sjukt nere och låg igår. Åkte hem tidigare från jobbet för att få vara i E´s famn. Vi lagade mat och bakade raberberpaj. Magen gjorde fortfarande ont, som om någon satt ett band över livmodern.

Mot kvällen ringde en sköterska från Falun upp för att prata med mig om mitt mejl. Hon frågade om jag hade feber och hur jag mådde i övrigt. Kramperna i livmodern trodde hon berodde på att kroppen reagerar på att embryot satts dit men att det inte ska påverka hurvida det kan fästa eller inte. Hon sa också att det kan kännas så i en tidig graviditet men då jag påpekade att det isåfall kändes jättetidigt mummlade hon typ "jaaa.."

Vet inte om jag blev så mycket lugnare av hennes förklaring för hon lät så himla osäker genom hela samtalet med en sånn medlidande ton och jag fick borra in naglarna i låret för att inte börja gråta. Tog ut pajen ur ugnen så fort vi lagt på och grät ett tag i köket.

Idag är det ruvardag 3 och kroppen känns som vanligt förutom lite spänningar i livmodern. Känner inte av brösten alls. Känner inte av något som jag skulle tolka som positivt. Är så himla livrädd! Livrädd för vad det innebär om det inte lyckas. Vad betyder det om ett perfekt embryo inte vill fästa när vi gjort så mycket för att kroppen ska ta emot det?

Kan min kropp någonsin bli gravid igen?

Jag vet att vår IVF-läkare sagt att det inte är ovanligt att man använder upp alla i frysen när man vill ha syskon, att det kan vara svårare andra gången. Hon sa att vi inte skulle få panik. Vår privata gyn TF har sagt att det bara SKA gå igen. Men varför är det så svårt?!?!