Som väntat går det lååååångsamt. Mensvärken jag kände jättestarkt ruvardag 1 och lite mindre rd 2 har klingat av och igår samt idag känner jag knappt av magen alls. Förutom att det är trängre när jag ska knäppa byxorna. Ibland kan det kännas mot äggstockarna och då och då kan det trycka och spänna men inte alls som i början. Magen ser inte klok ut, speciellt på kvällen. Om jag inte drog in den skulle folk kunna tro att vi var i 4:e månaden, utan att överdriva.

Igår började jag märka av Crinonen i brösten. Det brände och sved i dom och det kändes även när jag låg på mage (vilket jag gjorde hela kvällen i soffan bara därför, för man är ju skadad). Även idag känns det lite som blåmärken när jag tar på dom utanpå bh:n men såhär blev det förra gången också så jag inbillar mig inte att det ska betyda något annat än att kroppen reagerar på progesteronet. Hela tiden försöker jag undvika frestelsen (haha) att klämma på dom för att forska i om det känns mer eller mindre i dem.

Förkylningen sitter fortfarande i vilket gör mig glad. Jag vill att mitt immunförsvar ska vara i botten och än verkar den ju inte ha kunnat bekämpa nästäppan och hostan. Hoppas att det också betyder att den inte orkar fajtas mot vår sista lilla blastocyst! Jag har gått utan jacka och klätt mig lite extra kallt i hopp om att göra förkylningen värre. (Ja jag är knäpp).

Igår när E kom hem från jobbet hade han ett fånigt leende på läpparna. Han berättade att han stått på jobbet och plötsligt fått en sån varm känsla av att det var vår tur nu. Han hade kännt det så starkt att vi ska få lyckas nu att han gick runt och log hela kvällen och sa "tänk om det är så". Jag är mycket mer reserverad med att hoppas så men jag är glad att han är glad, för egentligen, resultatet och känslorna blir ju desamma oavsett om man varit positiv eller negativ innan testet. Då är det ju skönt att han kan må bra och vara glad istället för orolig och negativ som jag är.

Jag kommer på mig själv att tänka och känna efter hela tiden "är jag gravid?" "är det något annorlunda i kroppen?" för jag har fått för mig att man ska liksom bara veta. Är det så? Känner man det på sig innerst inne? Med A-V vet jag att jag var och skrapade mot botten dessa dagar men att hoppet och en bra känsla ändå smög sig på trots all ångest kring typ ruvardag 9. Då kanske jag kände att kroppen var gravid?