Ja ömheten försvann från brösten på en sekund och hoppet om att det ska gå bra försvann på samma gång. Jag vet vad det betyder när symptomen inte finns där mer. Men vad betyder ett misslyckande till för oss? Vad ska Falun trolla med nästa gång? Vi har ju fått all hjälp vi kan få. Hur ska det någonsin kunna fungera igen?

Det är väl lika bra att testa imorgon för att få ett slut på helvetet... men då måste vi på jobbet direkt efteråt.

Åh jag vill bara försvinna ett tag. Orkar inte med ett till minus nu. Som tur är gick min kollega hem för dagen så jag kunde stänga kontorsdörren och gråta ifred.

Orkar inte ens ta tag i allt som måste fixar innan nästa IVF. Hystroskopi? Vad ska vi göra åt immunförsvaret? Vad ska vi göra annorlunda så att det inte bara blir upprepningar igen och igen? Vad tror Falun?

Jag orkar inte!

Jag och A-V hade en jättemysig morsdag tillsammans igår. När jag stod och borstade tänderna kom plötsligt A-V in med ett paket och ett kuvert. E hade tydligen lite diskret försökt få henne att ge mig det hela morgonen :) Jag fick ett jättefint kort och en brännare till matlagning och bakning.

Vi började dagen med att åka till hennes dagis för att rösta i EU-valet. Viktigt! Efter det var E tvungen att åka och jobba så jag och A-V fortsatte till min mormor. Där mötte vi upp min mamma, min moster och min ena kusin för att äta tårta. A-V älskar verkligen att träffa släkten och levde loppan bland alla leksaker och vid fikabordet. Hon ratade kakorna och gick direkt på tårtan. Skrek "toooortaaa" :)

Sen åkte vi hem och åt lunch, såg lite på barnprogrammen och jobbade upp ännu ett fikasug. Kl 14 mötte vi upp min pappa och co hos min farmor och farfar. Ännu mer fika och ännu gladare barn då det fanns andra små att leka med där.

På eftermiddagen krachade A-V i sin säng och jag fick tid att jobba på ett tack-kort jag lovat E´s mormor att göra. När A-V vaknade gjorde vi middag och myste framför tv:n ett tag. Vi tog ett varmt bad med tända ljus och sen var det dags att sova. Hon vill inget annat än att sova inne på sitt eget rum nu och det går jättebra att lägga henne. Några gånger ropade hon dit mig och innan hon somnade la jag mig bredvid henne och sjung lite för henne. En helmysig dag!

Idag är det ruvardag 9 och veckan då vi får veta. Är livrädd inför imorgon då det är 16 dagar sedan Ovitrellen. Vet inte hur jag ska våga kliva upp ur sängen eller ens andas då.. fastän jag vet att man kan ta sig till testdagen utan att nödvändigtvis behöver betyda något bra.

Såhär känns det just nu:

Brösten (mest höger av nån anledning) är ömma ibland när jag tar på dom. Det liksom ilar till bakom brötvårtan och sen försvinner det. När jag ligger på magen kan det bränna i dom ett tag.

Då och då under dagen gör det ont/trycker det/ilar det i en punkt i livmodern. Precis där blygdbenet sitter och längre in. Det känns som en liten kula av smärta. Som om något är där.

Då och då kan det strama till ordentligt i sidorna när jag sträcker på mig eller om jag spänner magen. Uungefär som om jag har en sträckning kring äggstockarna. Detta känner jag igen från vårt första FET.

Förstoppad pga Crinone. Väldigt jobbigt.

När jag sitter ner ilar det i livmodern och mot sidorna. Det liksom bränner som om jag var superkissnödig.

När ilningarna och den lätta mensvärkskänslan kommer mår jag illa. Känner paniken stiga i kroppen.

Det tar emot att kissa men jag går oftare. Har också märkt att smärtan i magen lättar efter att jag kissat.

Fortfarande lite förkyld och det är väl bra om det fortsätter ett tag till så att immunförsvaret ligger nere.

Nytt för idag är att det ilar och trycker något så fruktansvärt i sidorna/äggstockarna. Gör mig rädd!

~~~~~~~~EDIT~~~~~~

Bröstontet försvann ungefär en minut efter att jag skrivit detta inlägg. Kan inte vara ett bra tecken.

Nä jag kan inte hålla på att gräva ner mig såhär, måste skriva ett lite positivt inlägg också. So here it goes:

Positiva saker, kärlek!

Kärlek till sin mormor!

Finaste i rosett från finaste Lina <3 kärlek på avstånd.

Att få gå hand i hand.

Att hon plockar blommor och charmar alla. Att få matcha mamma. Att få se henne så glad <3!

Att få långfika ute i solen med släkt och vänner.

Att se dom ihop.

Att det inte är kört än!

Brösten är lite ömma när jag tar på dom utanpå bh:n. Det ilar i livmodern som en tryckande mensvärk. Ibland drar det till ordentligt i sidorna vid äggstockarna. Jag svettas och har panikkänslor över att det känns kört. Det tar emot att kissa som om allting är uppsvällt runt urinblåsan. Vill bara ligga ner idag. Som tur är har jag och A-V en mysdag framför tv:n. Jag är så tacksam att jag har henne!

Magkramper från helvetet och nu värk långt ner i magen. Två alvedon och skållhet vetekudde hjälper inte. Mår illa över vår situation just nu och vill bara gräva ner mig nånstans. Kanske dagens dop påverkade mer än jag trodde. Hoppas på en bättre dag imorgon.

Idag vill jag bara gråta, för brösten är mycket mindre ömma och allt som känns i kroppen är ett pulserande misslyckande. Men det ska jag inte. Istället ska jag på dop. Andra lyckas iallafall få sina syskon.

Jag hade en sån underbar natt inatt! När jag la mig mådde jag lite illa, trots att vi nyss fikat. Så när jag försökte sova började började brösten göra ont, jätteont. När jag hostade drog det i sidorna av magen och jag fick sådana flashbacks till när jag väntade A-V. Självklart låg jag bara på mage och njöt av att det gjorde ont. Önskade så himla hårt att det skulle få vara kvar när jag vaknade. Brösten kändes mycket större, hårdare och varmare. Jag var en sekund från att väcka E för att tvinga honom att känna på dom (haha).

Jag fick fantisera om att jag var gravid. Att jag skulle få ta bilen ner till Falun nästnästa vecka för att få dropp. Hur jag skulle vara strålande glad varje kilometer och varje sekund i bilen.

Somnade inte förens runt 3 och när klockan ringde för sjätte gången vaknade jag av att kroppen kändes ungefär som vanligt. Det drar lite i sidorna ibland när jag andas djupt. Det sticker lite i magen mot höftbenen och då och då kan det svida lite i brösten. När jag tar på dom utanpå bh:n är de lite ömma men inte alls mycket.

Är rädd att det inte ska komma tillbaka, att den där lilla stunden på natten ska vara den enda positiva boosten under detta försök. Snälla säg att det inte är så. Snälla säg att vi kan bli gravida igen.

Igår på dagen och kvällen ömmade brösten nästintill ingenting och det enda jag kände var små hugg i livmodern, ungefär som vid skrapningen när den lilla nålen/sugen stötte mot livmoderväggen. E jobbade sent och jag försökte desperat att hitta på saker för att slippa vara ensam med mina tankar. Jag och A-V gick därför iväg till min mormor och sedan vidare till min mamma. Vi kom tillbaka till huset rätt sent så jag behövde bara sitta ensam i soffan ungefär en halvtimme innan E var hemma igen och det är jag tacksam för.

Imorse när jag slog upp ögonen och utvärderade situationen gick orden "det räcker inte" genom skallen. En mening som sammanfattar både mina tankar och känslor just nu. Det känns som om jag precis som förra gången försöker övertala mig själv men att jag innerst inne vet jag att jag är tom. Ibland kommer det duster av hopp, som när brösten började kännas och när E verkade så himla säker... men så avtog ömheten och kroppen känns nu lika tråkig som vanligt. Jag önskar att det aldrig ens börjat sticka i dom så tidigt, då hade jag kanske kunnat skjuta upp den är känslan av att ha förlorat lite till. Hade inte tänkt börja nojja förens nästa vecka.

Idag svider det lite i brösten, men det beror nog på att jag nyss tagit en Crinone. Det är inte alls som när jag var gravid med A-V. Det räcker liksom inte. Magen känns som under stimuleringarna - det trycker mot sidorna och mitt i livmodern. Det känns ömt när jag sätter mig ner. I övrigt känner jag bara av alla extra kilon och en tryckande skräck.

Jag är så rädd för vad det ska betyda om vi misslyckas igen. Nu har vi ju provat allt som går. Blir det verkligen någon skillnad av ett frysförsök?

Jag längtar till veckan efter testdagen då jag och E får åka härifrån tillsammans.