Som väntat går det lååååångsamt. Mensvärken jag kände jättestarkt ruvardag 1 och lite mindre rd 2 har klingat av och igår samt idag känner jag knappt av magen alls. Förutom att det är trängre när jag ska knäppa byxorna. Ibland kan det kännas mot äggstockarna och då och då kan det trycka och spänna men inte alls som i början. Magen ser inte klok ut, speciellt på kvällen. Om jag inte drog in den skulle folk kunna tro att vi var i 4:e månaden, utan att överdriva.

Igår började jag märka av Crinonen i brösten. Det brände och sved i dom och det kändes även när jag låg på mage (vilket jag gjorde hela kvällen i soffan bara därför, för man är ju skadad). Även idag känns det lite som blåmärken när jag tar på dom utanpå bh:n men såhär blev det förra gången också så jag inbillar mig inte att det ska betyda något annat än att kroppen reagerar på progesteronet. Hela tiden försöker jag undvika frestelsen (haha) att klämma på dom för att forska i om det känns mer eller mindre i dem.

Förkylningen sitter fortfarande i vilket gör mig glad. Jag vill att mitt immunförsvar ska vara i botten och än verkar den ju inte ha kunnat bekämpa nästäppan och hostan. Hoppas att det också betyder att den inte orkar fajtas mot vår sista lilla blastocyst! Jag har gått utan jacka och klätt mig lite extra kallt i hopp om att göra förkylningen värre. (Ja jag är knäpp).

Igår när E kom hem från jobbet hade han ett fånigt leende på läpparna. Han berättade att han stått på jobbet och plötsligt fått en sån varm känsla av att det var vår tur nu. Han hade kännt det så starkt att vi ska få lyckas nu att han gick runt och log hela kvällen och sa "tänk om det är så". Jag är mycket mer reserverad med att hoppas så men jag är glad att han är glad, för egentligen, resultatet och känslorna blir ju desamma oavsett om man varit positiv eller negativ innan testet. Då är det ju skönt att han kan må bra och vara glad istället för orolig och negativ som jag är.

Jag kommer på mig själv att tänka och känna efter hela tiden "är jag gravid?" "är det något annorlunda i kroppen?" för jag har fått för mig att man ska liksom bara veta. Är det så? Känner man det på sig innerst inne? Med A-V vet jag att jag var och skrapade mot botten dessa dagar men att hoppet och en bra känsla ändå smög sig på trots all ångest kring typ ruvardag 9. Då kanske jag kände att kroppen var gravid?

Jag fick en anonym och rätt så otrevlig kommentar på mitt senaste inlägg. Först tänkte jag strunta i det men väljer ändå att skriva ett svar i form av ett inlägg.

Så här skrev anonym:

"Jag förstår inte vad du gnäller över... Här kan inga biobarn bli till hur mycket vi vill och har försökt! Ni kan faktiskt adoptera om det är så viktigt med ett syskon. Och jag vet att du mest troligt kommer att tycka denna kommentar känns bitter MEN tänk då hur hånande dina inlägg kan anses hos en som är oförmögen att få ett endaste barn genom magen och som bara drömmer om det"

Först och främst. Ja jag tycker att din kommentar är aningen bitter och onödig, MEN jag förstår dig också till viss del. Innan A-V tyckte jag också att det var jobbigt att läsa om dom som lyckats få sitt efterlängtade barn. Jag vet att det kan göra jätteont i hjärtat att andra har barn när man själv står och stampar. Det kan skära som en kniv. Men, kan ju tycka att du kan strunta i att läsa bloggar om syskonlängtan om du vet om att du irriterar dig... för detta är en blogg = en dagbok = mitt liv. Man kan inte gå in på en blogg som uttalat handlar om syskonlängtan och sen anklaga personen som skriver för att vara hånande. Så gör man bara inte.

För mig har barnlängtan alltid handlat om flera barn. Jag visste tidigt att jag ville ha en stor familj och fastän vi får kämpa så finns den intensiva längtan efter flera barn fortfarande där. Den kommer inte att försvinna och jag kan lova dig att den är lika stark som med första barnet. Sorgen är inte lika mörk och stark pga A-V, men längtan är densamma.

Och vadå "ni kan adoptera?" Du som också är mitt uppe i din längtan, du vet väl att det inte bara är att adoptera? Det är en jättelång process innan man är där psykiskt och mentalt.

Det är så tråkigt att det ska behöva vara såhär i barnlöshetsvärlden. Istället för att stötta och hjälpa så ska vissa ständigt tracka ner på andra. Längtan och resan till barn är individens egen och det är tråkigt att vissa känner att de måste definera vad som är acceptabelt att längta efter.

Hoppas att ni får ert efterlängtade barn och om/när ni börjar längta syskon kan du se tillbaka på det här. Alternativt inte surfa in och tracka ner på folk på deras blogg. Och kanske inte vara anonym när du lämnar tråkiga kommentarer.

Igår drogs jag med en svag tryckande/ilande mensvärk långt ner i magen hela dagen. Väntade på svar från Falun om den hemska värken jag haft på natten och då de inte svarade slängde jag iväg ett mejl till Ellen hos TF också. Såhär såg det ut:

"Hej,
Jag fick tillbaka en 6-dagars blastocyst i Lördags. Eftersom de tror att mitt imunförsvar är för bra har jag ätit prednisolon och fick även IL-dropp efter återföringen. Dagen efter återföringen fick jag mensvärk och natten mot idag hade jag jätteont. Är det normalt att man har ont efter insättningen eller är det kroppen som försöker stöta bort det främmande föremålet?

mvh
Lise"

 Kände mig så sjukt nere och låg igår. Åkte hem tidigare från jobbet för att få vara i E´s famn. Vi lagade mat och bakade raberberpaj. Magen gjorde fortfarande ont, som om någon satt ett band över livmodern.

Mot kvällen ringde en sköterska från Falun upp för att prata med mig om mitt mejl. Hon frågade om jag hade feber och hur jag mådde i övrigt. Kramperna i livmodern trodde hon berodde på att kroppen reagerar på att embryot satts dit men att det inte ska påverka hurvida det kan fästa eller inte. Hon sa också att det kan kännas så i en tidig graviditet men då jag påpekade att det isåfall kändes jättetidigt mummlade hon typ "jaaa.."

Vet inte om jag blev så mycket lugnare av hennes förklaring för hon lät så himla osäker genom hela samtalet med en sånn medlidande ton och jag fick borra in naglarna i låret för att inte börja gråta. Tog ut pajen ur ugnen så fort vi lagt på och grät ett tag i köket.

Idag är det ruvardag 3 och kroppen känns som vanligt förutom lite spänningar i livmodern. Känner inte av brösten alls. Känner inte av något som jag skulle tolka som positivt. Är så himla livrädd! Livrädd för vad det innebär om det inte lyckas. Vad betyder det om ett perfekt embryo inte vill fästa när vi gjort så mycket för att kroppen ska ta emot det?

Kan min kropp någonsin bli gravid igen?

Jag vet att vår IVF-läkare sagt att det inte är ovanligt att man använder upp alla i frysen när man vill ha syskon, att det kan vara svårare andra gången. Hon sa att vi inte skulle få panik. Vår privata gyn TF har sagt att det bara SKA gå igen. Men varför är det så svårt?!?!

Cecilia skrev en sån bra sammanställning/grundkurs i ofrivillig barnlöshet i veckan och den fick mig att fundera kring min egen upplevelse, både med A-V och nu vid syskonförsöken. Tror det kan vara bra att skriva ner hur det var, nu när vi både blickar tillbaka och är mitt uppe i det igen.

Jag tog det aldrig med ro, det här med att göra barn. Fastän jag fram till den tidpunkten sett det som något självklart, något som alla kan. Jag var en sån tjej som var duktig på det jag tog mig an och det brukade alltid gå som jag ville. Tyvärr gällde det inte när det kom till det viktigaste i livet. Redan efter bara någon menscykel kunde jag känna väldigt starkt att något var fel. Med oron kom sorgen ganska snabbt, tillsammans med hjälplösheten och stressen. Söker man hjälp tidigt i barnagörandet får man inte alls mycket gehör, speciellt om man inte kan visa upp något allvarligt fel. Kontrollfreak som jag är inledde jag någon slags forskning om mig själv och kunde, redan vid det första läkarbesöket på KK, visa upp diagram över de senaste menstrationerna. Detta slutade ändå i ett avvisande och jag grät ett bra tag inne på besökstoaletten innan jag gick till bilen. Det tog ett tag efter det innan jag vågade söka mig vidare igen.

Första tiden var jag liksom förlamad och kände mig ensammast i världen men när jag tillslut började leta på nätet var det som om någon lättat på en gardin och jag fick upp ögonen för en helt ny värld. Jag var inte ensam! Det fanns kvinnor och män med exakt samma tankar och känslor som jag hade. Jag började ventilera mina största fahågor och jobbiga tankar i en egen blogg. Kände ofta att jag var värdelös, att det inte fanns någon hjälp att få och jag var så obeskrivligt rädd att det inte var meningen att vi skulle få barn ihop.

På nätet hittade jag också miljoner tips på hur man kunde förbättra sina chanser och vi provade dem alla. Att stå på huvudet efter sex blev rutin och en ren reflex. Vi ställde om hela vårt liv efter ägglossningstesten som för det mesta strulade och kunde visa ett positivt resultat i över två veckor på raken ibland. Jag drack bidrottninggelé som fick mig att vilja kräkas, grapejuice som smakade hemskt och bisolvon för att nån på familjeliv hade lyckats med hjälp av det. Vissa dagar åkte jag hem från jobbet på lunchen bara för att hinna att ha sex och stressade sen tillbaka med en macka som lunch. Ingenting var romantiskt längre. På nattduksbordet låg det tre termometrar och jag förde noggranna diagram varje dag över allt jag kunde mäta. Allt för att försöka stilla en gnagande oro och frustration över att jag inte själv kunde jobba mig ur situationen! Det var svårt att acceptera att allting som betydde något nu verkade vara utom vår kontroll.

Det blev succesivt svårare och svårare att fungera normalt. Tårarna låg så nära ytan att jag ibland var rädd för att tänka på barnlösheten ens för en sekund. Ett tag försökte jag gråta av mig i duschen på morgonen. Tillät mig under 20 minuter att vara så ledsen som jag i verkligheten var för att sedan spela "normal", men det fungerade inte såklart. Många ggr tog jag tillflykt till vilorummet på jobbet eller stängde dörren till kontoret och bara låg ner på golvet. Det var som att vara utmattad hela tiden. Som om jag sprang ett maratonlopp som aldrig ville ta slut. Många gånger kom mensen när jag var ensam hemma eller mitt på dagen på jobbet. Eftersom jag inte ville berätta den tråkiga nyheten över telefonen fick jag bära på sorgen ensam hela dagen för att sedan berätta för E i hallen när han kom hem från sitt jobb. Det gick så långt att han bad mig att inte möta honom där eftersom rummet gav honom ångest. Han började åka tidigare till jobbet istället för att vara hemma i vårt tomma hus de dagar han hade sovmorgon. Det hus som vi varit så säkra på att fylla med många små älskade barn.

Tanken på IVF skrämde oss något så fruktansvärt. Redan några månader in i försöken kommer jag ihåg att jag såg en broschyr på Kvinnokliniken där det stod "Att göra barn på sjukhus". Det var verkligen en skrämmande tanke, den absolut sista utvägen. Tillslut fick jag min diagnos, pco och äggstockar som inte rör sig som de ska. Det var en lättnad men också ett aber att veta att det var mitt fel. Fler och fler mediciner och behandlingar sattes in. För varje ny medicin och behandling vänjde vi oss sakta vid tanken av att vi behövde extra hjälp men vågade inte ens prata om provrörsbefruktning. Ägglossningshjälp, visst men inte IVF. Spolning av äggstockarna och äggledarna, visst men inte IVF. Stimulering med sprutor, visst men inte IVF! Det blev ett evig pusslande för att passa in alla läkarbesök. Att lägga sig i gynstolen kändes tillslut som det mest naturliga i världen. Jag blev en liten minidoktor som hade stenkoll på vilken storlek slemhinnan ska ha en viss tid på cykeln, hur stora äggblåsorna ska vara.

Jag började sätta upp delmål för att sluta lägga så mycket hopp till varje försök. Till sommaren, innan jul, vid nästa vårrus, innan min syster får sitt barn, innan min väninna får sitt barn. Listan kunde göras lång men vi kom inte närmre vårt mål. Tillslut försökte jag istället med att inte lova mig själv saker men det betydde å andra sidan att vi förlorat ännu mer hopp om att det skulle fungera. Den enda tiden vi var glada var egentligen under själva stimuleringarna. Så fort ägglossningen skett och vi gjort allt vi kunnat sjunk hoppet och vi bara visste båda två att det inte skulle fungera. Ändå slog nederlaget och besvikelsen ner oss något så fruktansvärt varje månad.

Jag kände mig så förbannat okvinnlig och värdelös. Många gånger sa jag till E att han borde lämna mig, att jag inte skulle anklaga honom för det. Han förtjänade att få barn och kunde jag inte ge honom det visste jag inte heller om vi skulle klara av ett liv tillsammans. Det var fruktansvärt att vara den som satte käppar i hjulet och jag var så otroligt besviken på min kropp. Båda två upplevde det som om vi drogs med en dödlig sjukdom som sakta åt upp oss utan att veta om vi någonsin skulle klara oss med livet i behåll. Det var verkligen på liv eller död för oss. Så kändes det.

Tillslut kom vi till en punkt där vi inte orkade mer och ville att någon skulle ta över. Det var både skrämmande och skönt att lägga över ansvaret på någon annan. Äggplocket och allt det kliniska runtomkring skrämde oss men det var ingenting i jämförelse mot hur livrädda vi var för att aldrig lyckas. Då vårt landstings bestämmelser innebar att vi var tvungen att vänta ett extra halvår på en möjlig remiss, valde vi att gå vår egen väg. Sparkapitalet som i början var tänkt till en ny bil fick istället bli ett IVF och efter den längsta och mest känslosamma bergodalbanan i mitt liv blev vi för första gången äntligen gravida!  Det kändes som om jag drog det första riktiga andetaget på flera år.

Nu har vi fattat mod till att ta tag i vår syskonlängtan och som vid förra gången har vi blivit varse om att man inte kan planera och ta saker för givet. Än en gång har hjälplösheten och stressen grabbat tag i oss, rejält. Det verkar som om det blir svårare denna gång men så länge det finns vilja och kärlek finns det ett sätt. Vi fortsätter vår kamp mot den familj vi önskar med den ofrivilliga barnlösheten som evig följeslagare.

Ruvardag 2 idag och jag har redan så nära till gråten. Inatt hade jag sån mensvärk/kramp i magen att det var svårt att somna. Nästan så att jag behövde kliva upp och ta värktabletter. När jag vaknade på morgonen kändes kroppen som vanligt om än lite tyngre och mer nertryckt i madrassen. Ville inte kliva upp, bara dra täcket över huvudet och sova i två veckor.

Nu återstår bara en lätt värk i magen och vid höfterna. Har mejlat kliniken om det intensiva trycket i magen men vet inte vad jag förväntar mig för svar. Vad ska de säga liksom? De kan ju inte heller se in i framtiden.

Har föresten upptäckt en alldeles ny drog. Att googla IVF/FET/ET på engelska sidor. Svårt beroendeframkallande.

Jag hade inte känt så mycket alls från återföringen, men imorse på ruvardag 1 högg det till och runt 12 idag satte en svag mensvärk/ihopsnörpande känsla igång. Magen känns uppblåst och när jag vilar har jag en sån irriterande tryckande värk som vägrar försvinna. Först försökte jag vara positiv och tänka att kanske kanske var det embryot som fäste (!), sen gick jag och la mig ett tag och försökte tänka/sova/meditera bort det. Nu mot kvällen känns det mycket mer negativt. Jag är så rädd att det är min kropp som försöker bekämpa det som är "främmade" i min kropp.

Förkylningen har nästan lagt sig nu och det borde väl betyda att imunförsvaret är bättre? Tänk om kroppen är för stark för att någonsin kunna ta emot ett embryo som den tror är något skadligt?! Jävla kropp, fattar du inte att du inte vill något annat än att behålla detta?! Crinone har inte smärta i buken som biverkning så vad kan det liksom annars vara? Det är koncentrerat till livmodersområdet, alltså långt långt ner som ett band.

Ja det verkar bli riktigt riktigt långa och jobbiga dagar denna ruvarperiod med (fast jag hade väl inga tankar om något annat heller). Kan ingen bara klubba ner mig i sådär en 12 dagar? Testdag på mammas födelsedag den 30 Maj.

Vi var så sjukt nervösa när vi åkte ner till Falun på Fredagen och vi tog det väldigt väldigt lugnt, försökte att inte stressa utan stannade och njöt av vädret vid Tunnebro. Denna gången var det så varm och skönt att det gick att sitta nere vid vattnet och dricka kaffe. Vi pratade inte så mycket om vad som skulle hända dagen efter eftersom det kändes så himla skört.

Väl incheckade på hotellet var det riktigt sommarväder och vi tog en prommis ner till centrum. Vi satte oss vid ån och åt varsin megaportion mjukglass. Båda var fortfarande redigt förkylda men med halstabletter och nässpray kunde vi t.om känna sommarlukterna. Det var en jättefin dag. Vi avslutade kvällen med varsin Cesarsallad på hotellrestaurangen och sen hockey i sängen.
  

Lördagen var verkligen den första riktiga sommardagen och jag slog upp ögonen så tidigt som 03,39. Vi hade sagt innan att vi inte skulle börja oroa oss fören klockan slagit 9 men hjärtat ville något annat. Fick kämpa för att somna om och runt 9 gick vi ner och åt frukost. Min vita mobil låg på bordet hela tiden och vi satt på helspänn, livrädda för att den skulle börja ringa. Vi dröjde oss kvar på rummet till 10.30, sen checkade vi ut och tog bilen till parkeringen vid kliniken.

Det var nästan helt folktomt och en lapp förklarade att vi skulle gå direkt till klinikens vänstra avdelning där man gör plock och återföringar. Vi satt oss i väntrummet ett tag men blev fort nervösa eftersom det inte fanns någon sköterska alls på plats och nålen skulle ju sättas innan ett ev återförande. Efter en stunds virrande i korridorerna kom det tack och lov en trevlig kvinna och mötte oss. Vi blev visade in på ett rum och det sattes nål i mitt armveck. Efter det tog vi plats igen framför tavlorna som vi sett så många ggr. Vi förstod att vi skulle få tillbaka vårt sista embryo!

Snart öppnades dörren och ett glatt par kom ut. Vi nickade och log åt varandra. Någon minut senare visade doktor Samir oss in. Vi gick igenom vilka mediciner jag tar och vilken dos. Sen visade hon oss en bild på embryot. Jag påpekade direkt att det såg annorlunda ut än det vi fick tillbaka förra gången och hon förklarade att denna var klassad som en 31:a, vilket är det bästa, medans vår förra var en 32:a. Det hade att göra med att denna börjat expandera mer. Hon sa att det var jättefint.

En kvinna i labbkläder kom in och vi fick rabbla namn och personnummer. E fick skriva på samtycke och sen var det bara att strippa och hoppa upp i stolen. Hann fråga ännu fler saker när jag låg där men Samir tyckte att jag inte skulle tänka så mycket. Det är ju enkelt...

Jag hade många frågor men kommer inte ihåg alla nu. Frågade bla om livmodertappen som jag kännt tagit emot (i slutet av ruvardagarna) när jag sätter in progesteronet, om det är ett tecken på att det inte gått vägen. Det var det inte utan berodde på att jag fött barn. Samir mätte slemhinnan till 11,8 mm och kollade återigen storleken på livmodern. Hon satte fast livmodertappen och öppnade upp, sprutade in någon vätska och babyglue. Efter det kom labbkvinnan in med embryot i en spruta och snart var den placerad i mig. Vi fick se en bild av detta på skärmen och fick någon minut att vila med benen i ett mer bekvämt läge.

Efter detta visades vi till ett rum och droppet kopplades in. Pga risk för biverkningar var det lite kritiskt den första halvtimmen och E fick inte lämna mig. Det kollades blodtryck och puls lite då och då. När de såg att jag inte reagerade konstigt på medicinen fick E gå iväg till apoteket för att hämta ut en påse med IL-dropp för att ersätta den vi använde på kliniken. Stackars E var jättesvettig över detta och säker på att han skulle gå vilse (trots att Falun har typ två tvärgator och apoteket låg ett stenkast bort). Jag blev hur sömnig som helst och försökte sova medans han var borta. (Shit vad köttig jag blivit efter att ha börjat med kortisonet!)

Efter 1.5 timme med droppet kunde vi tacka den snälla sköterskan och lämna kliniken som det allra sista paret för dagen. Vi begav oss hemmåt i en stekhet bil och 25 sommargrader ute i luften.

Det var så skönt att hämta hem A-V. Hon såg direkt plåstret i mitt armveck och jag fick många pussar på det.

Senare på kvällen kom mamma förbi och lämnade en blomma som ska symbolisera A-V och hennes syskon. Så fint <3!

Vi är med embryo!