Idag ringde jag MVC för att få en tid för hälsosamtal. Tyvärr var barnmorskan vi hade förra gången på semester från och med nästa vecka så jag fick någon annan. Det är många tider att hålla reda på nu: hälsosamtal 23/6, Intralipid-dropp (i sundsvall från och med nu) 25/6, VUL hos tf 30/6, Intralipid-dropp 15/7.

Jag tar fortfarande Prednisolon (men har halverat dosen) vilket håller min förkylning på en konstant nivå. Ibland är det svårt att veta vad som är symptom på graviditeten och vad som är förkylning. Det är jättesvårt att hålla mig motiverad och pigg på dagarna. Helst vill jag bara lägga mig i fosterställning någonstans och sova. Det gör liksom ont bara av att tänka.

Fastän jag såklart är så himla glad för vår skull är jag samtidigt så bedrövligt ledsen för våra nära vänner som bara får dåliga besked på dåliga besked. Jag är helt säker på att det kommer att ordna sig men jag blir så nedslagen av att de ska behöva gå igenom så mycket på sin väg till ett syskon. Varför ska vi få lyckas och se ett fint litet hjärta slå när de på samma dag får provsvar från helvetet? Samtidigt känner jag mig lite ensam på något sätt. Det kanske har att göra med att jag inte är så utåt just nu. Eller för att jag tänker och känner för mycket.

Jag känner mig lite instabil, och matt. Jag har ont i huvudet hela tiden och tröttheten har verkligen slagit ner som en bomb. Orkar verkligen ingenting. Hungern är nästan overklig men jag mår såklart illa direkt efter att jag ätit. Känner igen det från förra gången. Sitter på jobbet men längtar bara till på Fredag då jag kan stämpla ut och gå på fyra veckors semester.

E jobbar till 22 ikväll så jag ska försöka underhålla A-V i soffan. Igår blev hon bortskämd med "Musses klubbhus" så att jag kunde glida in i koma på en kudde bakom henne.