Jag och E är i stockholm för att fira hans 30-årsdag, därav dålig uppdatering och svar på kommentarer. Idag är vi inne på den sista dagen vecka 6. Jag försöker verkligen inte nojja över att brösten känns mindre och mindre. Kan inte låta bli att tänka på hur det var förra gången. Då fokuserade vi på att kunna bli med barn och när vi äntligen lyckades kändes det liksom säkert att man skulle få ett barn. Nu tänker jag hela tiden på att det verkligen inte är en garanti.

Det jag känner är iaf: blixtrande huvudvärk när jag får något varmt på pannan, kanske lite tröttare, det kan hugga i sidorna när jag hostar, alltid hungrig.

Imorgon går vi in i vecka 7. På tisdag är det dags för nytt vul.

Snart dags för dropp.

Idag är jag och A-V hemma och kurerar oss efter en jobbig natt. Vi är förkylda alla tre och den minsta av oss vägrade sova. Jag hade en mensvärksaktig tryckande känsla i livmodern som inte ville gå över. Kände mig kissnödig hela tiden och sprang på toa flera ggr. Det blev inte mycket sömn alls så nu sitter vi i soffan och hostar och äter piggelin.

Sen igår är de svårt att känna mig gravid. Det känns som om jag bara väntar på att det ska gå åt skogen. Vågar inte vara glad. Det kommer fortfarande ut Crinone som är färgat av blodet vilket får mig att må illa. Inatt hade jag ont i bröstvårtorna men idag känns kroppen som vanligt förutom den där tryckande värken i magen och att brösten är lite ömma. Vet inte hur jag ska kunna slappna av på min och Es resa till Stockholm i helgen.

Imorgon åker jag själv till Falun för att få dropp. Undrar om de kommer att göra någon undersökning? Skulle iallafall vilja att de kontrollerar att det verklugen är som tant L säger, att det inte finns någon blödning vid tappen.

Usch och fy vilken dag! Runt lunch kom jag på att jag glömt att ta någon Crinone imorse. Panikkörde hem och tänkte mysäta lite med A-V och E innan jag skulle tillbaka. Men så drog jag ut applikatorn och den var blodig! Jag fick inte fram någonting, ville bara kräkas rakt ut. E såg lika skräckslagen ut som jag. Vad gör vi? Vad händer?!

Samtidigt märkte jag att alla symptom var som bortblåsta. Ingen svarade någonstans. Satte upp mig i telefonkö på KK, mejlade tf och pratade in ett rörigt och gråtigt meddelande hos tant L (men glömde i paniken att lämna telefonnummret). Så grät jag, och grät och grät och grät. Som tur var ringde min fina längtanssyster upp och höll mig från att gå sönder helt. Det kom inget mer färskt blod men Crinonen som kom ut var alldeles brunblodig och jag hade mensvärk.

Tillslut ringde telefonen och det var tant L! Hon hade letat upp mitt mobilnummer och frågade om jag blödde. Fick nästan inte fram någonting alls mellan gråtattackerna men hon gav mig en tid en halvtimme senare, kl 13. Jag tog på mig solglasögon att gråta bakom och lämnade en alldeles chockad E hemma i vardagsrummet. Grät och grät i bilen hela vägen ner till stan. Hjärtat kändes som om det skulle hoppa ut ur bröstet och det sved i magen.

Tacksamt nog behövde jag inte sitta ner i mer än kanske 1 minut innan tant L hämtade mig. Upp i gynstolen och hon kunde direkt se rester av blödningen i Crinonen. Tacksamt nog fanns ingen ny blödning. Hon gjorde ett VUL och en liten cirkel uppenbarade sig på skärmen. "Här är graviditeten" - sa hon plöstligt. "Den sitter jättebra, inget missfall". "Här är hinnsäcken med fostervatten och den lilla lilla skuggan är embryot. Mer än såhär kan man inte se i denna veckan". Hon mätte till en graviditet som gått 5+4 dagar.

Så fick jag storgråta ett tag i stolen medans hon kramade mig.

Tydligen var det applikatorn som skrapat upp ett sår eller något. Jag frågade om det kunde vara ett beynnande missfall men då skulle hinnsäcken se ojämn ut vilket den inte gjorde nu. Tant L var inte et dugg rädd för det just nu. Jag fick en ny tid på tisdag och sen ska vi kolla med vul varje vecka. Om jag var orolig eller om det hände igen skulle jag bara åka in utan att boka tid. Så snällt!

När jag kom hem såg jag att E gråtit och han var väldigt tagen. Vi landade i soffan och åt en glass i tysthet innan jag åkte tillbaka till jobbet. Vilken hemsk upplevelse!

Usch vad trött jag är idag. A-V är hemma från dagis och kurerar sig från förmodad halsfluss tillsammans med E som börjat få ont i halsen. Själv sitter jag på jobbet och har fått hosta och rivig hals. Det blev rätt så sent igår men jag slapp iallafall bastun. Efter alldeles för mycket mat orkade ingen ta sig de 15 metrarna till bastuhuset :) Under middagen satt jag precis under en värmelampa och varje gång jag vände huvudet mot den fick jag blixtrande huvudvärk från pannan och rakt in i hjärnan. Jag har aldrig någonsin (till E´s förtret) fått en sk "brainfreeze" när jag druckit någonting kallt, men jag kan tänka mig att det känns ungefär så. Det hade adrig funkat med en varm bastu.

Imorse fick jag tag i Ellen hos Tf och vi bokade en tid för ett första ultraljud. Den 30 juni är det dags. Det är 27 dagar dit. Först kändes det som en evighet men det är ju också viktigt att veta med säkerhet att man kommer att kunna se hjärtat slå så att vi inte åker dit alldeles för tidigt och får tvetydiga besked.

Ska försöka sluta oroa mig över symptom nu. Brösten var helt som vanligt under hela eftermiddagen men så mot kvällen började de värka igen. Antar att det går i vågor och jag får bara flyta ;) med.

Vi har inte tagit någon magbild eller liknande än men jag vågade ladda ner en gravid-app till telefonen iallafall. Enligt den har embryot nu huvud och bål. 2-4 mm lång. 22-23 dagar efter befruktningen ska hjärtat börja slå så det borde vara igår eller idag. Det ska nu gå och urskilja ögon, mun och näsa! Helt fantastiskt!

Än så länge är beräknat förlossningsdatum 31 Januari.

Suck, jag skrev ett långt inlägg imorse men så hängde sig datorn. Det får bli ett sammadrag av det jag ville säga.

Jag vaknade 7.25 med ett ryck och hade försovit mig. Lyckades ändå på något sätt hinna duscha, sminka mig, sy igen ett hål i mina byxor, välja kläder och fylla på spolarvätska i bilen innan jag kom till jobbet 8.10 Så kom jag på att jag ska på fest med gruppen ikväll och att ombytet var hemma. Det fick bli en snabblunch hos E och en snorig och febrig A-V. Skulle helst av allt bara vilja åka tillbaka hem och lägga mig i soffan men det går inte. Eftersom jag sagt att jag inte ska dricka blev jag chaufför åt allihopa. Måste vänta till någon gång inatt då de tycker att det är dags att åka hemmåt.

Vi ska bada bastu... undrar hur det går ihop med min känsliga panna? Jag som får ont bara av att duscha varmt :)

Just nu håller jag på att nojja sönder mig för att brösten slutar ömma hela tiden. Stundvis kommer det tillbaka men det gör inte alls så ont som när jag väntade A-V. Det gör mig så himla nervös! Att jag är trött och yr och har huvudvärk hela tiden hjälper inte. Fastän jag inte ens kunde gunga med A-V igår utan att hela världen började snurra känns det ändå nojjigt idag. Jag har liksom hakat upp mig på det här med brösten.

TF hör inte av sig heller så vi har ingen tid att räkna ner mot.

Fastän jag går och klämmer irriterat på brösten hela tiden är jag såklart överlycklig och tacksam för att vi får vara med om det här. Önskar bara att fina vänner fick vara med om samma sak just nu.

Det var som om luften gått ur oss igår. Hela dagen låg vi alla tre i soffan och myste. När vi inte gjorde det låg vi och sov. En riktig lugn dag.

Idag går vi in i en ny vecka. Vi är i valet och kvalet om vi ska ta en magbild. Det känns så himla tidigt och vi vågar absolut inte ta ut något i förskott. Oftast är det svårt bara tänka på att vi är gravida igen. Det känns jättemärkligt. Vi går runt och påminner varandra hela tiden och är såklart överlyckliga och liksom skakiga.


Brösten känns fortfarande som blåmärken men inte hela tiden. Jag är jättetrött och superhungrig. Det sticker och trycker i livmodern men också bara stundvis under dagen. Det enda konstanta symptomet är huvudvärken och att pannan är superkänslig för kyla och värme. Önskar att jag kände ännu mer så att det aldrig fanns nån tid för att nojja.

Imorgon borde Tf höra av sig med en tid för vul. Blir skönt att ha något att räkna ner mot.