Jag har börjat tänka så himla mycket på hur det ska bli i Januari, då jag går hem och väntar på bäbis och samtidigt blir arbetslös. Förut bekymmrade jag mig inte så mycket om det. Jag hade ju fokus på att lyckas bli gravid, allt annat spelade ingen roll. Någonstans trodde jag alltid att det skulle ordna sig. Men nu, nu tänker jag på det hela tiden.

Det värsta är att VD:n på mitt jobb erkännt att det var fel att sparka mig. De hade inte förstått hur mycket gruppen har att göra. Dessutom fanns det minst tre kvinnor på företaget som anställdes efter mig, som inte fick gå. Men.. han kan inte ta tillbaka min anställning eftersom det skulle se dåligt ut i statestiken. Vet ni att han stod på ett möte för hela företaget där jag också satt med och sa "det gick jättebra för oss med avskedningarna, bara två st från företaget fick gå och det är ju jättebra"... Ångrar så himla mycket att jag inte ställde mig upp och sa något. Att det verkligen inte kändes bra för mig som fått gå och att det var väldigt okänsligt sagt. Eller iallafall att jag haft modet att bara gå därifrån.

Min grupp tar in inte mindre än 5! externa konsulter för att klara allt jobb som vi har till nästa år men jag får ändå gå hem. Jag är orolig att det kommer att gå ut över hur jag mår när jag är mammaledig. Att vara arbetslös är otroligt stressande men det allra värsta är att om jag inte får något jobb kommer jag att behöva ta av E´s pappadagar och därmed ta ifrån honom hans enda chans att vara hemma med sitt nya barn så länge han vill.

Med A-V delade vi på dagarna och när det kändes ok gick jag tillbaka till jobbet på 40%. Det kommer ju inte att fungera nu. OM jag på något sätt skulle få ett nytt jobb finns det ju ingen chans att jag får börja arbeta så lite timmar i veckan.

Jag känner mig så jävla sviken av mitt jobb och samtidigt måste jag sitta och jobba arslet av mig fram tills bäbisen ska komma. Då får jag packa ur mitt kontor och se när gamarna springer dit för att paxxa mitt höj- och sänkbara skrivbord.

Vet precis vad min chef kommer att säga när jag berättar att jag är gravid. Han kommer att säga att det är ju bra tajming. Helt idiotiskt att säga så men han har sagt det en gång förut (när han avskedade mig) när min kollega berättat för honom att vi försökte bli med barn. Hur man kan tro att det är kul att gå hem på mammaledighet och samtidigt bli utan arbete fattar jag inte. Därför tänker jag inte berätta för honom att jag är gravid. Han kan få se min mage växa och vara för osäker för att fråga. Jag har inga skyldigheter längre eftersom de gjort sig av med mig alldeles i onödan.

Det är så irriterande eftersom jag vet att jag är en av bara två som besitter kunskap som den här gruppen måste ha för att fungera.

Jag hatar att detta ska gå ut över hur jag ska må nu. Så himla onödigt.