Igår efter jobbet väntade vi in postens leveransbil som kom med ett viktigt paket. Vagnen! Shit vad märkligt det var att plocka ihop den. Den lilla liggdelen med suflett :,)

A-V blev väldigt intresserad och ville sitta på sin plats hela kvällen. Jag och E turades om att köra omkring henne och hon provade om denna vagnen också hade en tuta. Det hade den (hennes mun) och den lät förvånansvärt lik den som sitter på de andra vagnarna ;).

Hon pratade mycket om att bäbisen skulle sova i liggdelen och blev överlycklig när jag föreslog att hon skulle hämta dockan så att hon fick provligga den. A-V la försiktigt ner dockan på plats och satte sig på sin sittdel bredvid. Hon provade att dra sufletten upp och ner ca 50 ggr och tittade då och då till dockan. Jag fick locka med kvällsfika och Mussefilm för att få henne därifrån.

Vad knäppt det känns att den står i vårt hus nu. Det är ju så lång tid kvar. Tror vi tar ner den i källaren så länge så att vi inte längtar ihjäl oss.

Åh vad bra det gick! Både jag och E höll på att vibrera sönder av nervositet och jag var som vanligt tvugnen att kissa innan så E satt själv i väntrummet och bläddrade i en damtidning. Lite nostalgiskt där inne på toaletten, där jag stått så himla många ggr. Efter ett tag fick jag komma in till Titti som frågade hur det var och tog ett blodvärde på mig. 114 hade jag nu vilket var bättre än på inskrivningen men fortfarande under önskvärda 116. Hon tyckte att jag såg lite blek ut runt munnen så tydligen är det ett tecken på dåliga värden.

Vi pratade lite om droppet och jag fick tipsa om hur jag gick tillväga för att få droppet i vår hemstad. Det tyckte hon var jättebra att höra eftersom det kommer fler och fler nu som ska få prova på detta. Kändes skönt att jag kunde hjälpa dom med något som omväxling. Tacksam som tusan för Falun och för att jag fick prova på droppet så tidigt!! Kanske var det det som gjorde att embryot valde att stanna denna gång.

Efter en evighet i soffan bredvid E (typ 7 minuter) kom Torbjörn ut och ropade in oss. Vi skakade hand i dörren som vanligt och han frågade om allt var bra. Sen var det bara av med kläderna och hoppa upp i stolen. Till en början tog han fram vul-staven och jag tänkte "jaha, det var märkligt". Så förde han upp den och vi såg typ bara en stor ring. Tyckte det tog jättelång tid innan han hittade något som tickade och jag låg och skrek i huvudet "hitta hjärtat, hitta hjärtat".... Jag såg små armar och ben swischa förbi och så tillslut fick vi se en bröstkorg med ett fint tickande hjärta! Åh lättnaden!

"Eh, vilken vecka är du i sa du?" frågade TF och jag svarade 17. "Jaha, just det ja. Då ska vi ju ta vanliga ul för här är ju allt så ihoptryckt.

Han klickade ut lite gele på magen och tog fram ultraljudsmanicken. Bäbisen ligger precis som jag misstänkte väldigt långt ner just nu. Får springa på toaletten så fort jag ens tittar åt lite vatten och kissar typ nån matsked bara varje gång. H*n är alldeles för stor nu för TF´s maskin så det var svårt att få till någon bra bild. Vi såg en jätteskarp bild på lilla handen och lilla lårbenet. Magen, huvudet, hjärnan, moderkakans placering (glömde såklart fråga vart den ligger!) och rörelsemönstret såg jättefint ut. Vid ett tillfälle fick vi se en fin profil och jag såg hur lill*n svalde lite vatten. H*n låg och kände med sina små händer runt omkring sig <3! Så himla fantastiskt. En liten minibäbis ligger där inne! Det känn lika fantastiskt och överväldigande som första gången.

Jag frågade om immunförsvaret och om det kunde påverka negativt vid detta läget och TF svarade att det kunde det inte. Han såg det som en otroligt liten risk att något skulle hända nu när vi tagit oss så långt. Skönt att höra. TF tyckte att det var fint att denna bäbis gjordes samtidigt som A-V och därmed är lika gammal. Han önskade oss lycka till med ett stort leende och vi gick ut till Ellen och Titti och sa tack så hemskt mycket för hjälpen. Ord räcker ju faktiskt inte till att beskriva hur viktiga dom varit för oss men det var det enda jag fick fram. Även de sken som solar och önskade oss lycka till.

Efter besöket gick vi som på moln direkt till donken. Jag blev kissnödig direkt då jag steg utanför dörren till kliniken men försökte hålla mig. I bilen på väg hem åt jag hamburgare och drack iskall cola. Vi lyssnade inte på någon musik som vanligt utan bara log fåniga leenden och påminde varandra om vad vi sett. E tyckte att bäbisen var lik Anna-Vera, haha. Jag tror mer på att det är en liten pojke där inne, men å andra sidan trodde jag det förra gången också. Oavsett - så himla välkommen!!

Vi fick tyvärr ingen bild vilket var synd men RUL är bara två veckor bort så vi får väl tålmodigt vänta tills dess. Det betyder att vi håller graviditeten för oss själva (och er och familjen) ett tag till. Det får bli koftor på jobbet tills dess, och uppknäppta jeans.

Nervositeten är på topp och jag kan inte koncentrera mig på jobbet alls. Klockan 11.40 har vi tid hos Torbjörn och jag får hoppa upp i stolen för kanske sista gången denna graviditet. Undrar om moderkakan ligger i framkant, det måste jag passa på att fråga. Känns lite sentimentalt faktiskt att vi inte ska dit mer sen, om vi inte försöker få ett tredje barn någon gång i framtiden (om orken och pengarna finnes).

En nära vän som är vecka 14 var på ultraljud igår och tyckte att det var så himla fint eftersom det ju verkligen är en liten bäbis som sprattlar och simmar omkring där inne. Ofattbart att tänka sig att vi också kommer att få titta på vår bäbis, som är rätt stor nu. Vid alla ultraljud vi gjort innan har h*n ju varit från 6mm till kanske 6 cm stor. Nu är h*n ca 16 cm!

A-V är faktiskt väldigt engagerad i att det ligger en bäbis i min mage. Hon brukar klappa sig på sin mage och sen klappa på min och säga "bäbis". Lägger örat mot och försöker lyssna. Är väldigt snäll och stojjar inte vid magen när jag påminner om vad som finns där inne. Hon har till och med bestämt vad bäbisen ska heta. Fast jag tror nog att vi väljer något av våra namn ändå ;)

Anna-Veras namnförslag:

Om det är en tjej: Yoghurt

Om det är en kille: Sessan, alt Eddit

Hon är väldigt bestämd på just namnet Yoghurt. Antar att det är en favorit :D

Haha, lilla Yoghurt Dahlberg.

E jobbade hela helgen, som han gör var tredje helg... vilket känns som varannan, vilket känns alldeles för ofta. Iaf så försöker jag alltid hitta på så mycket som möjligt för att liksom kompensera att han inte finns där med oss just då. Detta är bra för mig med just nu, för om jag inte tvingar mig att ta mig ut på saker så tar tröttheten över och vips har vi suttit framför tv:n och slappat hela dagen. (Fast det är ju såklart också mysigt ibland och helt ok. Det händer absolut hos oss då och då;) )

På lördagen myste vi med långfrukost och busade ett tag. Efter en sen lunch och en halvtimmes sömn (för oss båda) kom min pappa och hans familj och tillsammans åkte vi till Selånger marknad. Det är en rätt stor marknad i utkanten av stan som alla vill gå (och trängas) på. Efter en svettig kvart av trafikkaos innehållande de obligatoriska gasande raggarna med trasiga avgasrör som ska ställa sig lite vart dom vill, hittade vi äntligen en parkeringsplats. A-V tyckte att det var jätteroligt att se allt folk och under två timmar satt hon helt stilla i vagnen och bara log. Jag försökte köpa en stor ballong föreställande Mimmi åt henne men hon blev lite rädd för ljudet när de fyllde upp från Heliumtanken så det fick bli en liten Dora-ballong på en pinne istället. Vi köpte munkar och hon blev irriterad på sockret men mumsade glatt i sig en bit när hon kom på hur gott det var. Innan vi gick hem köpte vi också grillad majs med massa smör vilket var en jättehit. Vi köpte med oss korv och kryddor till E samt godisremmar till mig och sen fick det räcka. Haha, hela dagen gick tydligen ut på att äta saker ser jag nu.

Vi plöjde oss fram i folkmassan och tog bilen till min mormor där det var lugnt och skönt. Vi åt resten av munkarna på hennes balkong och drack saft i solen. En riktigt bra dag som avslutades med ett  besök av min mamma och mormor på kvällen, och tillsist en bra bok i A-Vs stora säng. Som vanligt vill hon läsa och gosa i den men så fort det står klart att jag inte ska sova kvar där med henne vill hon till spjälis istället.

Gårdagen var också jättemysig och fullpackad. Klockan 11 blev vi hämtade av min mamma, hennes man och min mormor. Vi åkte till en stor lekpark i stan och pga att vädret var lite dåligt fick vi alla saker nästan för oss själva. A-V var jätteduktig och vågade klättra i näten som gick högt över marken. Totalt orädd trots att hennes små ben då och då åkte igenom hålen och hon blev fast tills jag kunde dra upp henne... Fast åka rutchkana själv ville hon bestämt inte, inte ens de små. Hon ville bara putta på oss andra och sa "jag putta jag".

När det började regna tog vi oss till stan och gick på kafé. Vi sprang fram till alla Sundsvallsdrakar vi såg och hon fick klättra upp på dom. Det var också väldigt fascinerande med alla duvor på torget och den stora fontänen med drakar som sprutar vatten. Väl på fiket fick A-V en liten cupcake med hallonfrosting på och en festis. Hon tyckte att det var så roligt att få vara med och satt så snällt bredvid mig på soffkanten. Efter ett tag fick hon syn på lekhörnan och gick dit ett tag. När vi kom hem var vi båda helt slut och vi somnade på varsitt håll i ungefär 1.5h Sen var det dags för besök av min pappa och hans famij igen. Jag bakade croissanter med plommonsylt och vi fikade tillsammans i soffan. Kvällen avslutades på samma sätt som lördagen och sen *poff* var det måndag igen!

För mig gör det absolut inget att det är måndag idag. Det betyder att vi gått in i vecka 17! Att E är hemma med A-V och att han får pusta ut efter en jobbig helg. Det betyder också att vi imorgon ska på ul!! hos TF. Nervositeten är verkligen på topp, sådär att man liksom skakar lite bara man tänker på det. Även fast jag då och då får känna barnet där inne och fastän jag ser att livmodern sticker upp som en stor bulle på magen när jag lägger mig ner - så är jag nervös för att lägga mig i stolen.  Samtidigt är det just den stunden jag längtar ihjäl mig efter just nu. Att få se bäbisen igen, nu som ett litet litet barn som har naglar och hår och kan sväja och suga på tummen <3!

Jag märker att graviditeten går framåt iaf. Tröttheten sitter i men jag kan inte sova på natten. Drömmer mardrömmar och snurrar för att hitta en bra ställning. Det börjar kännas obekvämt att sova på mage trots att det finns mycket plats för livmodern där inne (den är stor som ett bäbishuvud nu läste jag nånstans). Igår när jag skulle lägga mig bredvid E och knäppte av mig bh:n kände jag inte igen brösten. De var som vanligt kokheta men mycket mycket större och liksom hårda, sådär som när det börjar bli dags att amma sitt barn när man har en liten. Jag blev alldeles fascinerad och var tvungen att väcka E så att han fick känna. Undrar om det kommer att börja produceras mjölk mycket mycket tidigare än med första barnet eller om det bara är hormonerna som gör att de känns stenhårda...

A-V är ju en riktig sjusovare och imorse var inget undantag. Jag fick gå upp och duscha och klä på mig innan jag gick in och väckte henne. Bar henne halvsovandes mot min axel och kände hur hon kramades och luktade på mitt hår. När jag satt henne på skötbordet sa hon "hej mamma" "åh min mamma" och klappade mig försiktigt på armen. Jag tog på henne kläderna jag lagt fram och visade henne ett par mockasiner med drakfötter på. De ville hon absolut ha på sig så det fick hon.

Det tog kanske en sekund för henne att ångra sig och när jag satte ner henne på golvet sjunk hon bara ihop till en liten arg boll som skrek "neeeej". Hon har blivit så himla kinkig på vissa kläder och jag känner igen det från när min lillasyster var liten. Precis samma beteende :) Jag frågade om hon skulle ta av sig mockasinerna men då skrek hon också nej. Tog upp henne och bar henne som en lång lealös korv till E som fortfarande låg och sov. Där låg hon och skrek ett tag i hans famn och sen var vi vekligen tvungen att åka. Jag drog av mockasinerna och satte på strumpor som verkade accepteras. Sen var det dags för jackan och den var inte heller bra. Som tur var blev hon på bra humör när hon skulle skicka slängpussar till pappan innan vi gick. Hon sa till och med "älskar dig"! Så himla hjärtesmältande.

Vi kommer alltid lite sent till dagis nuförtiden. Jag får följa med in och sätta henne på frukoststolen och halvspringa ut. Säger hela tiden att jag ska bli bättre på att ta mig upp på morgonen men det går inte. Helt helt borta i huvudet är jag och på natten drömmer jag mardrömmar på mardrömmar som avlöser varandra. Inatt tex slogs jag med en inbrottstjuv och sen gick jag av och ann i huset för att leta efter flera. Jag vaknar var 10:e minut av att jag ligger i ett oskönt läge och jag tror det är magen och de ömma brösten som är "bovarna". Kanske får börja sova med hajen igen.

Innan vi somnade igår la E handen på magen och fick för första gången känna något. Ingen direkt rörelse men han kände liksom hur livmodern trycktes uppåt mot hans hand. När vi väntade A-V var det nog svårt för honom att förstå att det verkligen låg någon där i magen, men denna gång verkar han mer intresserad av att försöka känna något.

Fick nyss ett mejl om att vagnen är skickad :O vilken skillnad mot för när vi köpte från en affär här i närheten. Där håller de ju vagnen tills man är i vecka 30. Ofattbart att det snart kommer att stå en vagn till i huset. En stor en. Med plats för två!

Idag köpte vi en syskonvagn! Det känns jättetidigt men vi vet inte hur det blir med pengar framöver eftersom jag iallafall tills vidare är uppsagd och blir arbetslös i samma veva som barnet är beräknad. Vi dividerade länge om vi skulle behöva någon sådan vagn men kom fram till att det blir nödvändigt när jag är mammaledig och ska gå med A-V till dagis eller om jag tar båda barnen (helt sjukt!) till stan.

Det känns nästan lika stort och pirrigt som när vi köpte vår första vagn <3! Tänk att det ska ligga en liten liten där i liggdelen nästa år. Att denna någon ligger i min mage just nu och sprattlar. Ofattbart och underbart. Önskar bara så himla mycket att mina fina vänner fick vara med om samma sak just nu istället för att vänta och vänta.

Ikväll besökte jag och A-V hennes lilla plastmoster som tyvärr ligger på sjukhus just nu. Vi hade köpt en liten rosa gris som A-V fick ge henne. Samtidigt såg hon att moster hade en jättestor mimmi! Musse och mimmi är typ det bästa hon vet just nu och där satt hon på sängen nästan lika stor som A-V själv. Åh om ni kunde få se hennes lilla min. Helt oslagbar!
Efter besöket åkte vi hem och fikade lite och sedan sprang vi ikapp till badet för att hinna bada innan E kom hem. Kvällen avslutades i Es famn i soffan och nu sover hon i hennes spjälsäng inne på sitt rum. Vi har ju försökt få henne att sova i hennes stora säng, och för ett tag sedan gick det jättebra... men nu är det bara totalvägran. Hon springer upp oavsett om vi lägger henne 5 eller 60 ggr. Det slutar ändå alltid med att hon sover i spjälisen. Vi provar storsängen ca 3 ggr per kväll men försöker att inte pressa det för mycket. Hoppas att hon valt sin andra säng tills det är dags för bäbis nr2 att komma ut.

Vi tog också magbilder ikväll. Har inte jämfört dessa med förra vecka 16 men magen måste vara större denna gång! Något jag märkt är att märket på magen som typ är format som ett hjärta konstant är mycket mörkare. Så får jag alltid när jag har feber och det är väl lite så med kroppen nu. Sen igår tycker jag att jag känt bäbisen mer på dagen än någonsin innan vilket är jätteskönt!

Ikväll var min syster och hennes familj här på besök. Hon och jag låg på sängen och spelade Supernintendo då hon fick känna på magen. På höger sida var livmodern mycket hårdare och det kändes som om det var något eller någon där. Så helt plötsligt när hon trycker till får jag världens pet/spark/rörelse på motsatt sida magen. Precis som om någon hoppade eller sparkade till <3! Underbart! Tänk om det var den första starka fosterrörelsen. Känns inte som om det kan vara något annat.