Dagarna går fort! och jag hinner inte med hälften av det jag skulle vilja. Vill måla tavlor men orkar inte ens ställa fram penslarna innan jag blir trött eller får ont i huvudet. All ork går åt till att mysa med A-V och städa så pass att huset ser ok ut om vi får oväntat besök. Det är verkligen en kraftansträngning att orka laga nyttig och varm mat varje eftermiddag när jag mår illa och kroppen bara skriker "ät flingor och mjölk, något kallt som går fort!"

Kommer inte ihåg att det kändes såhär i kroppen när jag väntade A-V. Har för mig att jag var mer som vanligt dessa veckor. Nu känns det som om jag har influensa, hela tiden. Jag svettas och fryser om vartannat. Brösten är glödheta! är nästan förvånad att det inte osar från dom. Ofta har jag ont i huvudet och är yr. Orkar knappt gå på promenad längre och när jag väl gör det så rinner svetten från ryggen på 5 minuter. Samtidigt klagar jag på att jag inte känner så mycket, vilket nu när jag ser det jag skrivit verkar skitdumt. Jag är tacksam för de små pick från insidan som jag får några ggr om dagen. Idag tycker jag till och med att det kommit några starkare rörelser.

Idag lämnade jag A-V på den stora avdelningen för första gången. Där är barnen från 3-5 år. Måste säga att det känns väldigt märkligt att hon ska upp till den gruppen när hon började dagis så sent som i januari. Hon är defenitivt yngst i gruppen och många av sakerna är ju anpassade till de äldre, längre barnen. Som tur är får hon med sig sina favoritvänner från minsta avdelningen, det är väl det som gör att jag och E accepterar detta. Men det känns samtidigt som om hon tvingas bli "stor" onödigt fort. En mamma som jag träffade på gården sa att hon var glad att hennes son skulle vara med äldre barn, men jag tycker nästan tvärtom. Förstår inte varför vissa vill att deras barn ska bli stora så snabbt? A-V får gärna vara liten lääääänge till. En dag är de tonåringar och vill inte kramas och pussas längre. Vad gör man då?!

Jag stannade ungefär en timme och satt med på frukosten. A-V tyckte att det var jättekul och flera gånger la hon handen på mig och deklarerade för alla kring bordet "min mamma här". Personalen presenterade henne för de äldre barnen och hon fastnade för en kille som heter Pelle. Hon satt och mummlade hans namn hela tiden. A-V var jätteduktig att äta själv och slukade två portioner gröt med äppelmos och en macka. Efter frukosten visades jag runt och A-V var lite klängig. Ville helst vara i min famn hela tiden. Som tur är hittade hon något intressant precis innan jag skulle åka och då gick det bra att vinka hej då.

Längtar tills jag får hämta henne igen. Hoppas hon fortfarande är 2 år när jag kommer dit ;)

Känner mig helt slö i huvudet nuförtiden. Kanske tröttheten i kroppen satt sig i knoppen nu? Om det inte vore för lunchen och en timmes sovstund i vilorummet vet jag inte vad jag skulle gjort. Idag när jag la mig på sängen så kände jag hur det kom starka vågor av sömn som bara slog emot mig, så att jag nästan blev svimfärdig.

Det känns tydligt att kroppen har extra mycket blod nu och att hjärtat pumpar på fortare. Hela tiden både känner och hör jag min egen puls slå, nej snarare hammra genom kroppen. Som om hela jag pulserar. Så fort jag sätter fingrarna mot något känner jag min egen puls genom fingertopparna och då jag har ont i huvudet så värker det i takt med hjärtats slag.

E har försökt känna något i magen men det enda som känns är min dundrande puls. Fast det vore nog konstigt om han kände något utanpå magen när jag knappt känner något innuti. Bäbisen gör sig väldigt sällan tillkänna. Kanske nu när jag sitter framför datorn och dricker kallt bubbelvatten att det ibland pickar lite under naveln. Annars är det nästan uteslutande bara på kvällen som jag känns små bubblor eller som en lite fisk som vänder sig där inne.

Däremot har jag mycket sammandragningar just när jag sitter och jobbar. Det verkar som om även bäbisen är trött och less på kontorsarbete ;)

Vet inte riktigt när det hände men nu syns livmodern tydligt när jag ligger ner. Det blir en hård bulle som sträcker sig till under naveln. Efter ett tag sjunker den in i magen men varje morgon när jag vaknar och är kissnödig är den där igen. Då passar jag på att försöka känna efter något med får alltid bara min egen puls tillbaka. Längtar tills jag får känna mer och slipper tänka på det hela tiden. Förhoppningsvis blir jag lite mer lugn nästa tisdag då det är dags för ultraljud hos TF.

Om allt ser bra ut är det dags att gå ut med graviditeten till alla. Och chefen, måste säga till honom personligen eftersom han inte har facebook. Jag gruvar mig på något sätt. Idag ringde en nära vän som jag inte pratat med på jättelänge och jag berättade för henne. Det kändes jobbigt även det. Har ingen aning om det gjorde ont i hennes hjärta eller inte. Ville liksom inte prata om det allt för mycket.

Kanske facebook är en taskig kanal att gå ut med graviditeten på överhuvudtaget, men samtidigt finns det inget annat sätt.

Igår gick vi in i vecka 16 och det firades med att möta upp fina vänner på stan, ta en lunch vid ån och gå på den tidiga bion (som typ pensionärerna... men det vägdes upp av att det var Turtles vi såg). Dagen var jättemysigt men jag blev så himla komatrött att jag fick kämpa för att inte somna inne på bion. När vi hämtat A-V från hennes farföräldrar var jag tvungen att lägga mig i hennes lilla säng ett tag för att inte somna ståendes. Det var jättehärligt för A-V kom och la sig bredvid mig och var glad åt att vi kunde gosa ett tag. Älskar att hon vill vara så nära.

Jag mår bättre nu än innan. Brösten gör fortfarande ont och huvudvärken är kvar men jag mår inte lika illa och nog lite piggare än för några veckor sedan. Däremot är jag onödigt känslig just nu. Och onödigt lättirriterad. Blödig. Har noll ork. Det är nog inte så lätt att leva med mig nu. Jag och E råkar rätt så ofta i luven på varandra och det var likadant när vi väntade A-V. Antagligen behöver jag mer av allt nu. Antagligen fattar han inte det, nu heller.

Alltså jag är ju inte jättestor än såklart men det är inte så kul att inte ha några kläder som passar längre. Än har vi inte sagt något till kollegor och vänner så jag får gå i för trånga kläder eller typ klänning hela tiden och det gör att jag känner mig ruskigt osnygg just nu. Inga gravidbyxor sitter bra än för magen är inte så pass rund att "magpåsen" sitter bra.

Att det är jobbigt att känna sig schasskig är inget som E förstår och ibland har han varit okänslig. Som när en kompis tog ett kort på mig där jag såg kollosal ut samt gjorde en ful min och E sa "jamen du ser ju ut sådär". Han säger nästan aldrig heller att han tycker att jag är fin, fastän det är nu jag behöver höra det som mest. Det gör mig ledsen att han inte kan förstå att han måste anstränga sig lite mer nu. Och arg för att han måste anstränga sig. Det ska väl komma automatiskt om man älskar någon?

Ja onödigt analytisk och känslig just nu. Annars mår jag prima. Jag och E är vänner nu tills mitt nästa utbrott. Tur han är van. Och tur att vi varit tillsammans så pass länge att vi inte är rädda för att bråka lite.

8 dagar kvar till UL!

Inatt åskade och regnade det som tusan i våra trakter. Supermysigt med alla knallar och alla smällar men jag och E låg och var rädda i sängen, pga regnet. Vi bor högst av alla hus i området och när det byggdes 69 tyckte någon arkitekt att det var supersmart att göra taket alldeles platt... fastän vi bor i norrland där vi får hur mycket snö som helst på vintern.

Det betyder inte bara att vi måste upp på taket och skotta som dårar varje vinter (och vara rädda att råka skada plastduken så att vi ska få vattenskador i hela huset) utan också att rännorna för regnvatten går på INSIDAN huset. Det är så jädra dumt att det är inte klokt. Dessutom har vi en barrskog som granne på baksidan som fäller barr över ventilerna och täpper igenom dom. Optimalt? Nope.

Alltså ni skulle se våra hus på vintern. Alla har panik och skottar som idioter. En granne krånglade till och med upp en snöslunga(!) på sitt tak men han tänkte inte på att den inte kan kasta så långt så han fick bara stora snöhögar överallt och fick hålla på hela kvällen med att få bort det. Måste ha gått åt 100 liter bensin för honom den gången. Det är dessutom alltid lite tävling om vem som får bort sin snö först. E brukar stå i fönstret och skrika "Jaha, titta nu är Johnssons ute och skottar. Den jävlen! Nä nu måste ju jag också ut! Jag orkar inte!!!"

Det är defenitivt bättre med regn än med snö men igår när vi låg i sängen och skulle sova kom jag plötsligt på att det inte lät något i huset! När det regnar forsar det vatten i stuprännorna innanför väggarna men nu var det alldelels tyst. Vi blev iskalla båda två. Det betydde ju att regnet inte kunde rinna bort från taket och höll på att samlas till en liten minisjö där uppe. Åskan var nära, bara kanske någon kilometer ifrån oss hela tiden så vi vågade inte ta stegen upp på taket. Det var bara att vänta på att det skulle gå över och be till högre makter att det inte skulle börja låta från taket.

Jag låg och fantiserade om att taket skulle börja knaka och spricka och E låg och mummlade om att alla på hans begravning kulle tycka att han varit dum i huvudet som klev upp på taket med en lång kvast mitt i natten då det åskade som värst. (Han tror alltid det värsta). Det gick inte att sova.

Så klockan 4 blev det äntligen ett uppehåll i åskan och E for iväg som en oljad blixt. Tror aldrig han har sopat så jädra fort i sitt liv ;) och äntligen började det strömma i huset.

Inte mycket sömn inatt alltså men det är ok när det är fredag idag och taket på huset inte rasat in på oss.

Idag jobbar jag på kontoret men är ensam även här. Känner mig verkligen ogravid idag förutom lite ömma bröst och en mage som inte vill få plats i byxorna. Inga rörelser eller bubblor eller något i magen... försöker att inte stressa upp mig över det. Räknar istället ner till ul. 11 dagar kvar idag. Jag ska INTE ringa tant L och be om ett ultraljud!

Funderade ett tag på att låna en doppler av en väninna men tänk om jag inte skulle hitta igen hjärtljuden? Vågar inte utsätta mig för det. Sitter hellre obekvämt med magen lite i kläm och försöker känna något, vad som helst.

Igår jobbade E till 21.30 så mamma förbarmade sig över oss och höll oss sällskap. Vi åt en mysig middag tillsammans och sen åkte vi till min syster och hennes familj. De bor i vårt gamla barndomshus och det är alltid lika mysigt att komma dit på besök. Så många minnen, både glada och ledsamma.

Jag och min syster höll på lite i trädgården tillsammans. Hon bar ved och jag högg den. Saknar träningen mer än jag trodde faktiskt. Jag har alltid varit väldigt stark och nu känner jag att musklerna försvinner mer och mer. Men det betyder å andra sidan att det bara blir roligare att se dom komma tillbaka när jag känner mig redo att hoppa på träningen igen.

På kvällskvisten åkte vi med alla kusinerna till vår gamla skola Lagarberg. Det ligger idylliskt till ute på landet och är en miljöskola. Det var så mysigt att återuppleva gamla minnen tillsammans. Att gå i skogen där vi lekt så många gånger och se att allting var så mycket mindre än vi kom ihåg det. Vi hittade en riven koja och barnen fick hjälpa till att bygga upp den igen. Det var så fint att se att alla tre små blev så engagerade. De sprang och letade grenar som de bar på utsträckta armar över huvudet samtidigt som de nynnade på någon melodi. Lite som att vara i Snövits skog med gulliga små minimänniskor ;)

Innan vi gick passade jag och Malin på att lämna ett meddelande till förskolebarnen :)

Imorse försov i oss för första gången innan dagis. Jag vaknade av ett ryck när A-V ropade från hennes rum och fick panik när jag såg att klockan inte ringt. Hon var redan 8! Yrvaken slängde jag täcket av E och fumlade fram numret till dagis. Harklade mig typ 30 ggr innan de svarade men kvinnan hörde hur nyvaken jag var och skrattade lite. Det fick bli en frukost hemma istället vilket A-V var överförtjust i. Hon skulle minsann ta tillvara på hela upplevelsen och äta frukost sittande på mitt knä. Då och då drog hon mig och E nära och gav oss en familjekram. Hon säger väldigt ofta nuförtiden: "åå, min mamma" och "åå, min pappa".    

Såhär ser magen ut på morgonen nu vecka 15. Det börjar bli svårt att gömma den från kollegorna. Skönt att jag jobbar hemma denna veckan när det är så varmt, då vill man inte ha kofta :)

Tack för peppen ang jobbet. Faktiskt verkar mitt mejl till VDn har fungerat! Han svarade efter en halvtimme och tyckte att mina resonemang var riktiga. Ett möte är satt till Oktober där han, jag och chefen ska gå igenom läget och prata om hur det ska bli framöver.

Detta är ju verkligen jättebra, men samtidigt knepigt eftersom jag inte berättat för någon av dem att jag väntar barn. Och eftersom det syns tydligt nu när jag har tajta kläder kommer det ju verkligen att synas då. Min mamma tyckte att jag skulle ha skrivit det som en fotnot i mejlet men jag vägrade. En man skulle ju aldrig skriva att han planerar att ta ut pappaledighet i framtiden, det är inte relevant.

Jag vet att en graviditet inte ska påverka jobbet på något sätt men om de skulle vilja har de ju världens läge att bli av med mig genom att skylla på att jag faktiskt redan är uppsagd. Det blev ju så himla precist att jag fick förlängt till Februari och att barnet beräknas till den 2:a Feb. Planen är att berätta bara för min närmsta chef. Jag tycker att det bara är honom jag behöver säga det till. Han kommer ju att få reda på det ändå när kollegorna i samma fikarum vet. Det börjar bli svårt att dölja magen med kläder nu så planen är att gå ut med det om ultraljudet hos TF om två veckor är lyckat. Än en gång blir det facebook som får agera mellanhand. Tycker precis som förra gången att det är jobbigt att berätta för folk att vi väntar barn. Man vet inte vem som går därifrån med en klump i magen.

Igår och idag jobbar jag hemifrån och det är så himla skönt! Jag behöver inte klä upp mig och blir det för varmt kan jag sitta hur lättklädd jag vill vid datorn :) Får tokmycket gjort också vilket är bra.

Märkte igår att livmodern växt på sig rejält. När jag lägger mig ner nu blir det en bulle på magen som sträcker sig nästan till naveln. Den arbetar mer också för jag känner att den blir hård flera gånger under dagen, som sammandragningar. Vet att jag fick det väldigt tidigt med A-V också. Till min stora lättnad kunde jag känna det jag tror var små rörelser igår vid två tillfällen. Det är så skönt varje gång kroppen kan påminna mig om att det faktiskt händer en massa saker där inne.

Min fina vän har äntligen börjat blogga om deras resa. De kämpade länge innan de på sitt nionde IVF-försök äntligen blev med barn och fick behålla sin fina son som föddes bara några månader innan vår A-V. Nu längtar de syskon och ska sätta igång med ett nytt försök i augusti. K har endometrios och hennes man har få simmare. Läkarna tror att det även kan finnas genestiska fel som orsakat deras många missfall.

Det finns mycket att lära av Kia och jag tror att många i samma situation vill komma i kontakt med henne. Bloggadressen kommer här : http://kiagranquist.bloggplatsen.se/ 

Önskar er all lycka till fina fina vännen <3!

/Lise

Imorse masade jag mig upp en timme tidigare än vanligt och kom till jobbet kl 7 för att fila på ett brev till vår VD. Tror jag fått med allt jag vill ha sagt och nu tänkte jag låta det marinera ett tag. Det är aldrig bra att vara för snabb med sådana här saker. Tänkte skicka det i mitten på veckan om det känns bra.

I fredags tog vi en sväng på Birsta köpcentrum och två fina bäbisrelaterade saker fick följa med hem. De allra första till detta nya barn. Från dag ett med A-V så skrev jag en typ av dagbok över hennes första tid och det vill jag göra även denna gång, så jag köpte en fin lila anteckningsbok. Mamma insisterade på att köpa mig en fylla-i-bok och den här står nu och väntar i vardagsrummet.

Kan verkligen rekommendera den! Den är otroligt fin och riktar in sig på tiden innan bäbisen har kommit men även lite efteråt. Har börjat fylla i lite försiktigt, men bara med blyerts än så länge.

Igår gick vi in i vecka 15 och det var i 15+4  jag kände den första riktigt starka fosterrörelsen med A-V. Det känns nästintill omöjligt att jag skulle få känna något sådant snart. Känner nästan ingenting i magen nu och det oroar mig. Ibland kanske det pickar till långt ner i magen men det går så snabbt att jag inte vet om det var inbillning, verklighet eller en dagdröm.

Vet att hormonerna lägger sig runt denna tiden men det känns inte ok att känna sig mer och mer som vanligt. Längtar tills det är dags för ultraljud hos TF. Det är den 19:e Augusti och alltså om hela 16 långa dagar.

Idag öppnar föresten Falun! Glädjs med alla som väntat hela långa sommaren på att få komma vidare <3!