Farfar har cancer. Det sitter vid levern och på något annat ställe i kroppen. Om ett halvår beräknar de att han kommer att bli dålig och jag antar att det kommer att gå fort efter det. Pga hans ålder, 86, så sätter de inte in några mediciner för att inte riskera att förstöra de organ som fortfarande är friska.

Min farmor har precis börjat bli riktigt dålig. Hon får små 10:or hela tiden och blir mer och mer dement. Tappar ord och vet inte vart hon är. Farfar har alltid varit en krutgubbe och tagit så bra hand om henne. De älskade varandra in i det sista och nu finns inget kvar. Nu kommer jag att förlora dem båda snart och det gör så ont.

Jag tänker på allt han inte kommer att få uppleva. Eller rättare sagt allt jag inte kommer att få dela med honom. Han kommer aldrig att få sjunga på mitt bröllop. Kanske inte ens gå på vårt andra barns dop. Antagligen inte.

Pappa berättade de dåliga nyheterna när jag satt på möte på jobbet och det var inte förens jag kom hem kring 17 som känslorna kom ikapp mig, som tur var. Grät ett tag i badet, grät i Es famn i sängen och sen var jag tvungen att åka ut på middag med jobbet.

Jag är så dålig på att hantera allt som har med döden och sjukdommar att göra. Det förstör en liten del av min själ varje gång jag måste tänka på det. På ett sätt känner jag mig egoistisk som skaffar barn... för att jag själv inte vill vara ensam. Jag hatar att A-V och hennes syskon ska behöva förlora alla de älskar så mycket. Att de själva ska dö en gång. Det gör mig så ont att tänka på att jag skulle kunna kräkas.

Jag hatar att farfar ska behöva lida så i slutet av sitt liv. Att han och farmor som älskade varandra så himla mycket ska slitas ifrån varandra så brutalt. De brukade ligga och hålla om varandra på natten utan att de visste om det själva. Nu måste han vakna flera gånger på natten och ta reda på henne när hon kissat på sig eller behöver kräkas i en liten metallhink de har under sängen. Det gör så ont i mig! Jag vill att kärleken ska vara evig. Jag vill inte slitas från E eller förvandlas till någon jag inte är.

Jag är jätterädd för vad detta ska göra med min pappa. Han är också så himla känslig och enligt mig dricker han för mycket. Han har haft mycket sorg i sitt liv och han har sett mycket skit genom sitt jobb som militär, men inget så hemskt som detta han nu står inför. Kanske är detta något som pressar honom över kanten?

Jag är inte bra på sånt här. Jag är alldeles för svag.

Sitter vid datorn och försöker förbereda mig mentalt på en jobbig dag. Från 10 och framåt ska jag sitta på kick-off-möte som sträcker sig till sent inpå natten *suck* och jag är redan trött. Huvudvärken dundrar redan bakom pannbenet och jag fick i mig en så dålig frukost som vanligt. Dessutom kommer pappa att ringa någon gång under dagen och berätta hur det gått för min farfar som blivit dålig. Han är alldeles gul och har ont i sidan och min pappa befarar det värsta. Idag kommer domen.

Dessutom ringde ekonomiavdelningen alldeles nyss och berättade att min chef strulat till min fortsatta anställning så min lön antagligen kommer att bli försenad. Förstod att det skulle bli såhär för jag har inte fått skriva på några papper för fortsatt anställning. Det har säkert att göra med att de inte ville att jag skulle kunna förhandla om bättre lön vid en ny anställningsform. Suck.

Har tänkt på det där med fotbollskalaset också. När jag hämtade lappen på dagis sa fröken "ja de andra barnen sa att Anna-Vera kan ju inte spela fotboll". Först blev jag arg och tänkte "det kan hon visst" men nu har vi nog ändå bestämt att hon inte ska gå. Alla andra barn är 5 år och mycket större. Igentligen inget som skrämmer bort mig från hela grejen men imorse när jag lämnade A-V på dagis stod två barn och tittade på när hon försökte få av sig skorna själv. De stod och fnissade och skrattade åt henne. Säkert inte något illa ment, antagligen för att de tycker att hon är liten och gullig men det kändes ändå inte bra. Vi bestämmer nog att hon får hoppa just detta kalaset... men det känns tråkigt eftersom det var den allra första dagiskalasinbjudan. Vi ska träffa Kia och Benny istället till helgen. Det blir mysigt.

Tänk om vi bara kunde spola fram till torsdag istället då det är dags för RUL.