Försöker fokusera på det underbara och det fantastiska i livet. Njuta av tiden med A-V och att jag och E har det bra ihop fastän vi varit tillsammans så länge. Men så måste jag påminnas om alla tråkigheter hela tiden. Det gjorde för ont att tänka på farmor och farfar så jag sköt det åt sidan, men samtidigt så längtar jag ju efter dom. Så himla mycket! Jag längtar efter att få sitta vid deras fikabord igen och höra deras jargong med varandra. Jag vill berätta om allt som händer i mitt liv, om allt som går framåt...

Men det går inte framåt för dom. De är så dåliga båda två och som jag befarade redan när jag träffade farmor på sjukhuset efter sin stroke, hon finns inte kvar där inne. Samtidigt säger doktorn att farfar antagligen kommer att gå bort om ett halvår, inte börja bli sämre såsom de först sa. Han har fått recept på starka morfintabletter och väntar på att det ska börja göra ont. Pappa och hans bröder ska träffas ikväll för att prata ihop sig om hospice och avlastning. Hur ska de göra? Ska de skilja på sina föräldrar?

Jag vill så gärna åka dit och träffa dom men jag vet inte om jag orkar. Samtidigt rinner tiden ur händerna på oss.

Så idag fick jag reda på att en nära släkting ska skiljas. Det är ett par som både jag och E sett upp till eftersom de hållt ihop så länge. Vi har inte så många familjeförebilder kvar. Alla på min sida har gått ifrån varandra. Inga förhållanden verkar klara sig för evigt och det är något som skrämmer mig nästan lika mycket som döden.

Samtidigt härjar gravidhormonstormar i kroppen och jag vill bara hem. Hem och lägga mig bredvid E och A-V och aldrig släppa taget.