Försöker fokusera på det underbara och det fantastiska i livet. Njuta av tiden med A-V och att jag och E har det bra ihop fastän vi varit tillsammans så länge. Men så måste jag påminnas om alla tråkigheter hela tiden. Det gjorde för ont att tänka på farmor och farfar så jag sköt det åt sidan, men samtidigt så längtar jag ju efter dom. Så himla mycket! Jag längtar efter att få sitta vid deras fikabord igen och höra deras jargong med varandra. Jag vill berätta om allt som händer i mitt liv, om allt som går framåt...

Men det går inte framåt för dom. De är så dåliga båda två och som jag befarade redan när jag träffade farmor på sjukhuset efter sin stroke, hon finns inte kvar där inne. Samtidigt säger doktorn att farfar antagligen kommer att gå bort om ett halvår, inte börja bli sämre såsom de först sa. Han har fått recept på starka morfintabletter och väntar på att det ska börja göra ont. Pappa och hans bröder ska träffas ikväll för att prata ihop sig om hospice och avlastning. Hur ska de göra? Ska de skilja på sina föräldrar?

Jag vill så gärna åka dit och träffa dom men jag vet inte om jag orkar. Samtidigt rinner tiden ur händerna på oss.

Så idag fick jag reda på att en nära släkting ska skiljas. Det är ett par som både jag och E sett upp till eftersom de hållt ihop så länge. Vi har inte så många familjeförebilder kvar. Alla på min sida har gått ifrån varandra. Inga förhållanden verkar klara sig för evigt och det är något som skrämmer mig nästan lika mycket som döden.

Samtidigt härjar gravidhormonstormar i kroppen och jag vill bara hem. Hem och lägga mig bredvid E och A-V och aldrig släppa taget.

Nu går jag bara i mammakläder och magen får leda vägen. Det känns så himla bra att inte ha något som sitter åt. Den lilla i magen har blivit mycket starkare nu och buffarna blir tydligare och tydligare. Ofta kommer h*n igång runt 9 på morgonen men imorse vaknade vi samtidigt :) Jag kom för sent till jobbet pga att det var så jobbigt att kliva upp. Ville ligga kvar med handen på magen istället.

Livmodern har växt rejält denna veckan. Nu känner jag den minst två fingertoppslängder ovanför naveln. Detta har medfört att magen inte blir lika stor när jag ligger ner. Den sjunker liksom ut över en större yta och på morgonen känner jag bara en liten kula och sen kan jag följa livmodern till långt ovanför naveln. Tacksamt nog blir den rätt stor när jag ställer mig upp, annars hade jag blivit otroligt nojjig. Uppskattar SF-måttet till ca 20 cm nu.

Gillar min kropp mer nu än för några veckor sedan. Nu är det liksom en riktig gravidkropp istället för bara någon småfet med dålig hy. Det syns på varje kroppsdel att jag väntar barn och det är så fint på något sätt. Menar inte att jag tycker att jag är snygg, det är det som händer med kroppen som är fint. Känner igen brösten och magen från när jag väntade A-V. Håret är lenare och inte alls fett vilket är välkommet.

Då och då under dagen spänner det till i magen när h*n vänder sig eller trycker sig utåt. Jag blir som paralyserad. Magen växlar från att vara mjuk till att bli alldeles hård men jag vet inte om jag känt av några direkta sammandragningar än. Kanske några små. 

Det enda jobbiga är trycket neråt. Vissa dagar gör det så satans ont att sätta sig på huk att jag skulle vilja skrika lite. Magen ligger absolut längre ner än förra gången och sen är väl musklerna lite uttänjda också från förra gången.

Magen är inte alls så stor på morgonen och första delen av dagen, för att mot kvällen bli en riktig kalaskula. Däremot är bäbisen väldigt aktiv på morgonen för att röra sig mindre på eftermiddagen. På kvällen brukar det börja sparkas igen. Precis som med A-V känner jag att h*n kommer igång kring 9-tiden och sprattlar på rätt så rejält nu när jag skriver detta. Får hålla mig från att inte sitta och titta ner på kulan hela tiden. Men det är svårt! Helst skulle jag ha handen där 24-7 och bara mysa.

Jag tycker att jag mår precis som när jag var nygravid, förutom att illamåendet nästan är borta. Brösten är ömma, huvudvärk varje dag, trött som en sengångare, otroligt känslig (gråter för verkligen igenting) och väldigt dåligt tålamod. När jag väntade A-V hade jag ett jädra tryck i underlivet och det har jag nu också. Det gör ont att slappna av och det är inte kul att behöva kissa. Gör riktigt ont! Nytt från någon vecka tillbaka är att jag får sura uppstötningar väldigt ofta vilket gör det obekvämt att ligga ner och mysa i soffan på kvällarna. Magen blir en stor hård bulle när jag ligger på rygg. Ofta kan jag se vart bäbisen är genom att bullen står upp mer på ena sidan. Efter ett tag sjunker den ihop för att lite senare spänna upp sig igen. Fasiken vad coolt det är att en rätt stor bäbis verkligen ligger där inne! 16 cm ren kärlek från huvud till stjärt.

Imorse när jag vaknade var magen plattare än vanligt vilket gjorde mig lite orolig. Men så la jag handen där och kände att livmodern nu sträcker sig mycket längre upp än förra veckan. Nu kände jag den två fingerlängder ovanför naveln.

Idag håller vi tummarna och skickar positiv energi till finaste Kia och hennes man som just nu är i Falun för äggplock. Stort lycka till vännen! Hoppas och tror att det är nu det magiska händer <3!

  Har haft häcken full i helgen. E jobbade från 9-21.30 så jag och A-v fick underhålla oss själva. Hon är i en fas nu då hon själv bestämt sig för att sluta sova på dagen... fast hon behöver fortfarande sova vilket gör henne oerhört lättirriterad och knepig att ha att göra med. Rätt vad det är blir kläderna osköna och hon segnar ihop till en liten arg pöl eller så ska hon inte äta maten vi hjälpts åt att göra. Inget hjälper och tillslut blir jag så arg att hon får gå till ett annat rum. 

*Vi brukar köra med att om man är dum får man få till ett annat rum tills man lugnat ner sig. Hon brukar vara hemskt arg men alltid lyda och stanna kvar. Efter ett tag när hon är lugnare kommer hon tillbaka och får säga förlåt*

Som tur är går hennes utbrott över rätt snabbt men det är jobbigt när det händer ute bland folk. Hon fick t.ex ett utbrott på CityGross när hon inte fick smaka en godis innan vi betalat. Det gick inte att få tyst på henne så jag fick handla med henne skrikande allt vad hon kunde i vagnen.

Mellan utbrotten hade vi det såklart riktigt mysigt. På Lördagen åkte vi till Fyndlagret och köpte två nya barnböcker till henne och ett gammalt SNES-spel till E. Vi gick in på en närliggande affär och köpte med oss lite mellanmål som vi senare åt hos min farbror mf. Där fick hon leka med de större barnen. Hoppa studsmatta och klappa kaninen. På kvällen gjorde vi god mat tillsammans och innan hon skulle sova hade vi lördagsmys (eller "muuuuuus" som A-V säger). Då fick hon på sig en ny skön pyjamas, en liten skål med snackshjärtan och en festis. Vi satt nära varandra i soffan och tittade på Flubber. Efter ett tag gjorde vi iordning oss och jag läste den nya boken i sängen.

Natten mot söndag låg jag och E i sängen och pratade och klappade på magen. Då såg vi för första gången en tydlig spark från utsidan! Helt magiskt <3!! Det var en sån märklig känsla att vakna upp på morgonen och veta att vi faktiskt gjort halva tiden på graviditeten. Hur kan det ha gått så fort?!

Söndagen spenderade jag och A-V hos min fina vän Kia och vår gemensamma bästa vän - och våra barn. Det är så roligt att se dem leka bättre och bättre tillsammans. Lite senare på dagen åkte vi till min syster och hennes familj där vi myste framför en bra film i soffan. Senare åkte jag, A-V, min syster och hennes äldsta son till Arkens zoo för att titta på djur. Alla var mest fascinerad av kaninerna och fåglarna medans A-V blev helt extas över fiskarna. Hon skulle nog ha kunnat stå och stirra på akvarierna hur länge som helst. Vi lockade med glass och tillslut gick det bra att gå därifrån. (Fast först fick hon en meltdown när jag skulle betala glassen innan hon kunde äta den).

När vi kom hem la jag henne så att hon fick sova ett tag, vilket hon vägrade. Efter en timmes prat och bökandes innifrån hennes rum blev det äntligen tyst och jag kunde städa och laga mat i tystnad.

Kvällen blev väldigt lugn. Jag kokade potatismos och gjorde skomakarlåda som hon vägrade äta. Vi satt på golvet vid diskmaskinen och drack isvatten med ananas- och äppelmosisbitar i. Innan sovdags läste vi den andra boken som hon fått på lördagen. En mysig och intensiv helg var till ända.

Äntligen är hon här! Världens finaste lilla Signe har kommit till världen. Som vi hoppats och längtat så efter dig för A och Os  skull! Stort grattis fina A med familj. Äntligen är du mamma!

Blir ett rörigt inlägg idag. Har sån huvudvärk så jag vet inte vart jag ska ta vägen...!

Idag är första dagen jag går på jobbet utan att medvetet dölja magen. Tydligen har jag gjort ett bra jobb innan för en kollega höll på att svimma när jag sa att jag var i vecka 19. Skönt att slippa trycka ner kroppen i de vanliga jeansen och få ha den härliga "magpåsen" på gravidbyxorna istället.

Det är skönt att ha "kommit ut" men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att jag förstört alla chanser på fortsatt anställning. Min "underbara" *not* chef har till och med sagt "ja nu behöver du bara hålla ut till nästa födsel och sen får du ett år på dig att ta det lugnt... så får vi se sen hur det ser ut för oss".

Ja, fast jag hoppas såklart på en fast anställning igen! Han verkar inte alls ha den inställningen. Det blir nog svårt att få till något sådant när jag har möte med honom och VD:n i oktober.

På lunchen åkte jag en sväng till Birsta för att handla byxor. Tydligen har inget hänt sedab senast jag väntade barn. De tajta mammajeansen är fortfarande alldeles för låga baktill. Så irriterande. Vem är gravid och har världens minsta stjärt?! Antagligen nån glad tjej som springer omkring i H&Ms mammakläder just nu. Jag får fasiken inte plats i dom iallafall. Det fick bli ett par härligt stora mjukisbyxor istället. Tänk om man fick ha dom på jobbet!

Idag på fikarasten pratade vi faktiskt en hel del om ofrivillig barnlöshet. Det visade sig att 4 av 7 hade haft problem att bli med barn. Endast en "vi kan inte ens ha underkläderna i samma tvättkorg" satt med oss. Skönt att det börjar pratas mer om det här och bra att de inte var för rädda för att fråga.

E jobbar helgen och jag vet inte hur jag ska orka underhålla A-V alldeles själv. Hon är en otroligt "enkel" liten tjej men rätt var det är så sitter kläderna fel eller så vill hon inte ha håret uppsatt. Då skriker hon allt vad hon kan och mitt huvud exploderar på en sekund. Jag har så jädra ont i huvudet hela hela tiden och tröttheten släpper inte! Det är inte alls som jag kommer ihåg det. Det känns som om jag är en zombie hela tiden. Är det inte nu man ska känna sig "som vanligt"... den bästa tiden på graviditeten?

Idag tänkter jag extra mycket på A som ligger på förlossnignen just nu. Snart kommer Signe till världen. Som vi längtat!

Tack för alla tummar och tankar, det gick bra idag på RUL! Vilken flashback det var att återigen sitta i det där väntrummet.. och på samma stolar dessutom. Märklig och underbar känsla att gå förbi förlossningen också. Det kändes nästan exakt som med A-V förutom att vi denna gång vet att tiden går så snabbt. Snart ligger vi där inne och krystar med stormagen. Förra gången tyckte jag att dagarna segade sig fram något så fruktansvärt och det kändes som om det var en evighet tills vi skulle föda.

Det var så roligt att se Cecilias bok Väntrum ligga där på ett bord. Väldigt väl genomläst och några sidor såg till och med ut som om de blivit utrivna för att tas med hem.

Självklart blev jag omedelbart kissnödig och sprang iväg och toaletten. Självklart ropades vi upp ca 2 sekunder senare men efter ungefär en kvart kom de tillbaka och vi fick gå in i ett RUL-rum. Undersökningen skulle ske med av två kvinnor. En ordinarie och en lärling som hette Malin. De hade koll på att det är en IVF-graviditet och frågade om jag visste hur många dagar embryot var odlat samt om den 17:e Maj stämde som ET. Därefter fick jag lägga mig på sängen och dra upp tröjan. Fick mycket kall gelé på magen och sen fick vi se en liten ryggtavla. Kvinnan kollade först att allt såg bra ut. Under den tiden var hon alldeles tyst och jag och E hade hjärtklappning. Vi var mer oroliga och rädda denna gång än förra.

När hon sett att allt såg bra ut gick hon igenom kroppsdelarna och tog mått. Vi fick se en jättefrän vy på ansiktet rakt framifrån där man kunde se ögon och läppar men tyvärr sparade hon ingen bild av det. Hjärta, mage, hjärna och lårben... allt såg bra ut och bäbisen är så stor som man vill i denna veckan. Moderkakan ligger i bakkant denna gång vilket jag även misstänkt eftersom jag känt så mycket rörelser. Bäbisen låg lite dåligt till för rul just nu. Stjärt och ben låg uppåt mot min navel och huvudet hade den borrat långt ner i bäckenet. Ryggen låg längst med min mage och h*n hade sin lilla mage tryckt mot moderkakan. Kvinnan fick trycka rejät för att se något och mot sidorna gjorde det ordentligt ont. Då och då buffade hon till barnet för att få den att ändra läge men h*n tyckte nog att h*n låg bra sådär. Sparkade bara hejvilt med benen som svar :)

Efter alla viktiga mått var det lärlingen Malins tur att ta över. Det blev en riktit utmaning med ett barn som låg så konstigt men det var mysigt att få se allting igen. Höll tillbaka tårarna allt jag kunde men några trillade ner för kinderna. E tyckte att han såg en liten snopp precis i ett ögonblick då jag tittade bort, men det tyckte vi iofs att vi såg med A-V också... En gång när Malin letade en bra bild på huvudet sa den andra kvinnan "jamen nu hade du ju han nästan" men det kan ju bara vara något hon sa och inte en hint till vad det är för kön på den lilla i magen.

E tror fortfarandë att det är en liten tjej trots att han oftast benämner barnet som en han. Jag har alltid trott att det är en liten kille men vågar inte lite på mig själv eftersom jag var övertygad även om att A-V var en pojke.

På slutet av undersökningen som tog ca 45 minuter försökte Malin få till en bra profilbild men lyckades inte. Den andra kvinnan tog över och fick, efter mycket tryck vid min höft, en jättefin bild på världens finaste lilla minibäbis men en urgullig haka. Då hon la apparaten högt upp på magen, nästan under brösten, fick vi en bild på profilen, en del av moderkakan och en liten hand.

Det är en sånn märklig känsla! Jag känner att det är annorlunda än med A-V. Att det är en annan liten individ där inne nu. Samtidigt känns det så starkt att det är någon som hör ihop med henne, som delar väldigt starka band. Allting känns så nytt samtidigt som om det känns precis som för över två år sedan.

Eftersom det är en IVF-graviditet flyttar de inte datumet och alla måtten stämde bra överens med mina 18+4. Det diffade bara en dag så vi fortsätter att räkna som vi gjort. Beräknad födsel är 31 januari. Innan vi gick därifrån fick jag ett papper att fylla i. Man skulle skriva hur mycket (om någon) förlossningsrädsla man har. Jag kryssade i "helt lugn" vilket jag faktiskt känner mig just nu. Kommer säkert att känna mer oro när det närmar sig och när förvärkarna gör sig påmind. Då kommer jag nog komma ihåg hur förlossningen verkligen var, men tills dess vilar jag i tanken på att jag faktiskt klarat det galant en gång förut. Det känns bra att veta att min kropp klarade det.

På väg hem efter sjukhuset höll jag på att svälta ihjäl så vi köpte en firar-pizza till mig som jag åt bredvid A-V i soffan medans vi tittade på "de tre små grisarna och vargen".

Imorgon slipper jag för första gången gömma magen bakom stora koftor. Samtidigt känns det lite jobbigt att komma till jobbet och helt plötsligt se ut som om jag exploderat under natten. Det är ett märkligt läge att dyka upp gravid, med tanke på jobbet, men ingenting är viktigare än att få välsignelsen att vara med barn. Jobb ordnar sig.

Magbild vecka 19. Längtar till imorgon. Rul kl 11.