Idag har jag gjort något så överjävulskt jobbigt. Farmor och farfars lägenhet behövde fotograferas inför försäljning och eftersom jag har ett hobbyföretag som just fotar frågade de såklart mig om jag kunde hjälpa till. Egentligen ville jag inte, inte alls! men kunde inte säga nej till min pappa.

Det var jag och min pappas tjej som åkte dit. Redan i trapphuset knöt magen ihop sig och jag hade ångest innan hon öppnade dörren. Den allra sista gången jag var där satt jag och fikade med dem båda två vid köksbordet. Fick en puss och en kram i hallen innan jag gick. Nu skulle det snart ersättas av det här:

Det första som mötte mig var en sån där toalettrullstol som ställts mitt i hallen och högar med papper. Jag hann säga "det luktar inte ens som dom längre" men sekunden senare slog det emot mig. Doften av dem som var så bekant men som hade blivit så...mild på något sätt. Det innehöll åratal av minnen den där lukten och jag fick kämpa för att inte börja gråta. Min pappas sambo satte direkt igång att röja inne i sovrummet medans jag tog mig an köket, men det gick långsamt pga att det var så plågsamt. Jag rörde vid sakerna som om de var gjorda av ömtåligt glas. Ville inte rota. Ville inte ändra.

Jag tog några bilder, torkade tårar, knäppte några till och ställde mig och andades in deras doft. Fy fan vad tungt det var. Allt som allt var vi där kanske en timme. Det kändes ok att lämna, som om de ändå inte var där. Jag ville på något sätt bort fort så att jag inte skulle komma ihåg allt för många detaljer av hur det såg ut när det mesta var bortplockat.

Så lämnade vi lägenheten bakom oss. På kylsskåpet satt den lilla whiteboardskylten med texten "Kom ihåg". Jag brukade alltid skriva "Att jag älskar er!" där och ville så gärna göra det nu med, men pennan var borta precis som de är. Plötsligt finns bara skalet kvar. Ett tomt skal av saker som en människa samlat på och älskat så mycket. På en sekund är det obrukbart.

Väl vid bilen hade jag fått en parkeringsböter såklart. För att parkera där måste man få ett intyg av någon som bor där. Svårt att få det bara när båda gått bort.

Igår gick vi in i vecka 32 och det firade jag och A-V på egen hand genom att julpynta och mysa hela dagen. E jobbade som han gör var tredje helg (vilket känns som varannan minst). Jag försöker hinna och orka med att göra jul och adventskalender och gärna också baka innan vi kommit alldeles för långt in i December, men det är svårt att hitta ork. Tror hela tiden att jag kan köra på som vanligt och blir sedan förvånad när jag blir komatrött helt plötsligt.

Vet att jag borde ta allt som det kommer men på något sätt är jag mer "allergisk" mot alla tankar på saker jag inte riktigt hinner med.

Idag var vi alla fyra hos BM igen för att lyssna och känna på bäbisen. SF-måttet låg på 31 och hjärtslagen på 136. Blodvärdet var 103 vilket är lågt men ändå bättre än i v29 då det låg på 100. Huvudet låg neråt i bäckenet, högt och ruckbart. Den lilla kroppen låg som vanligt mot min högra sida. Jag tror A-V lämnat instruktioner där inne om att det är just höger revben som ska attackeras mest.

Det var jobbigt att lägga sig ner på britsen. Det både liksom spricker och töjs längst ner i magen och redan efter någon minut kände jag hur jag började må riktigt illa av trycket. Känslan brukar försvinna direkt när jag ändra läge men nu följde den med hela vägen till bilen. Vi hade bara några minuters färd hem men halvägs där var jag tvungen att be E stanna bilen så att jag fick gå ut och andas. Höll verkligen på att försvinna bort i huvudet där ett tag.

Jag behövde inte ställa mig på vågen denna gång men jag ser ju att det hänt en hel del med kroppen. Inget jag irriterar mig på alls mer än att det är jobbigt att ta sig från badkar, stolar, golvet eller sängen. Ofta när jag sätter mig på huk känner jag att vaderna är gigantiska och uppsvällda. Precis som med A-V så tar det liksom stopp för fort.  Det har börjat göra ont i höfterna och ila ner mot benen också. Ofta liksom spricker det vid bäckenet. Svårt att sova är det också. Kroppen är så tung att höfterna tar stryk på en gång. Försöker palla upp med diverse kuddar och mjukishajar men rätt snabbt vaknar jag av att benen och höften är som bortdomnad. Det är verkligen inte lätt att vända på kroppen och jag vill ogärna behöva spänna magen för att sätta mig upp.

Pga diverse tugna kroppsdelar och smärta lite här och var ligger jag ofta i badet. Nästan aldrig själv men det gör inget. Älskar att bada med A-V. Hon är så omtänksam och tvättar magen och ger den en puss. Ibland klämmer hon in sig på sidan av mig och kramar magen ett tag. Och hur mosig blir man inte när hon säger saker som "Det är min bäbis" och "Jag älskar bäbisen".

Förlåt att jag tjatar om vilken skillnad det är med moderkakan i bakvägg men det är så fränt! Magen har samma form som med A-V men ofta när jag tar på den så är den alldeles mjuk på ovansidan. Där går det att lokalisera och verkligen få tag i en fot eller ett knä. Drar jag fingrarna över där så kan jag förflytta bäbisen lite och jag känner långt ner mot höfterna hur den ändrar läge. Hickningarna syns jättetydligt och jag märker att h*n blir irriterarad på dom ibland. Då slår och sparkar bäbisen med fötter och händer på motsatt sida magen.

Helgen var alltså lugn och mysig. Pennan och Kameran fotade en familj på Söndagen och Lördagen gick åt till att bara mysa. Jo vi sålde en bil också, äntligen! Nu har vi bara den större kvar samt min farfars gamla BMW som vi köpte och tog över. Skönt med två bilar där båda barnen åker säkert. Den bil vi sålde var väldigt liten och A-Vs stol fick inte plats i den. Lite tråkigt var det att se den försvinna, den bil vi hade när vi åkte mot förlossningen då Anna-Vera skulle födas... och den bil vi åkte i till Falun för äggplock och återföring. Samtidigt är det mysigt att se att vi är lite mer förberedda för nästa stora steg som faktiskt närmar sig riktigt fort nu!