Igår var det åter kaos med bilarna. Suck. SkrotPeugeoten vägrade ju starta sen i Söndags och när jag skulle till jobbet igår ville inte BMWn vara med heller. Dessutom var vägen utanför oss inte plogad som vanligt och jag börjar oroa mig för hur lätt det egentligen kommer att bli att ta sig till förlossningen när det är snökaos mest hela tiden. Jag fick ringa mamma som kom och hämtade mig (vi jobbar på samma företag) och i bilen på väg till kontoret var jag så frustrerad och hormonstinn att det var svårt att hålla tillbaka tårarna. Tankarna gick till mina yogavänner som nästan alla haft supersnabba förlossningar där värkarna varit intensiva och där krystningsfasen varit typ 10 minuter. Tänk att sitta fast hemma och ha panikont! Vad gör man? Tar man pulka till stora vägen? Ringer man ambulans? Kan de ens ta sig fram till vårt hus när det ser ut såhär... Kan barnvakten komma fram så att A-V inte måste följa med?!

Snön fortsatte piska ner över oss men som tur är lyckades E få igång BMWn under dagen så att vi kunde ta oss till barnmorskan för kontroll. När svaren på blodprovet (det sista sticket i fingret för denna graviditet) kom in på datorn utropade hon "MEN VET DU VAD DU HAR I JÄRNVÄRDE?! - 120!" Det är mer än jag någonsin haft...och jag som till och med har strulat lite med järntabletterna. Har legat kring 100 hela graviditeten. A-V som fått följa med som vanligt tyckte att "mamma är konstig" när jag la mig på britsen med magen i vädret. Det var svårt att ligga ner på rygg och jag kände direkt att jag blev illamående och liksom inte riktigt med i huvudet. Det började genast snirkla sig som små genomskinliga maskar framför ögonen på mig och jag övervägde att sätta mig upp igen men låg kvar och härdade ut. Den lilla kroppen i magen smög sig på en gång upp under revbenen och BM kom inte åt att mäta riktigt. Inte konstigt att jag får sådana svimningsanfall där jag känner att jag inte får någon luft - jag får nog inte så mycket alls av den varan trodde bm.

Allt såg bra ut med bäbisen, fast h*n gillade inte alls att bli jagad med avlyssningsmackapären. Det sprattlade små händer eller fötter på vänster sida magen. Hjärtljuden låg på 132, alltså fortsatt låga ljud under 140. Hon frågade ännu en gång om vi visste om det är en liten pojke där inne. Vi jämförde dock med A-Vs ljud och de låg också mestadels lågt. SF-måttet fick hon till 35 men det är nog lite mer eftersom hon tryckte och tryckte men kunde inte komma åt toppen på livmodern. Hon kände att bäbisen ligger fortsatt neråt men även där var det svårt att få ett grepp om hur resten av kroppen låg. Hoppas att hon känner rätt och att det verkligen ÄR huvudet som ligger neråt :O

Jag passade på att fråga om lite saker jag gått och tänkt på. Ex:

"Är det vanligt att det blir vattenavgång även andra gången?" - Nej det behöver det inte bli (men så vill jag gärna ha det).

"Spricker man lättare andra gången? (eftersom man är mer... skör/tunn där nere efter första förlossningen) - Nej

"Vad tusan gör vi om vi är insnöade när det är dags?!" - Ring vårdtaxi och säg att vi ska till förlossningen, de har fyrhjulsdrift och kommer snabbt. Fick nr av bm.

"Om vattnet inte går, hur vet man när man ska åka in?" - Om man är orolig, närsomhelst.. annars då man har 3 värkar som håller i sig i minst 50 sek under 10 min.

Efter att vi borstat av bilen all snö som lyckats falla under vårt korta besök hos bm kändes det inte lönt att åka tillbaka till jobbet. Vi begav oss därför till OKQ8 för att hämta åkpåsen (yey) och jag kunde inte hålla mig från att köpa med mig en massa gofika. Vi kokade kaffe och A-V fick ett glas apelsinsaft. Sen hade vi bullkalas i vardagsrummet innan middagen. Ibland måste man mysa till det! E lyckades äntligen få igång Peugeoten också så nu har vi två bilar igen. Har slängt iväg ett argt mejl till vägverket och klagat på snöröjningen. Hoppas de lyssnar!

När vi äntligen fått A-V i säng satte jag igång med ett projekt som legat på lut länge. Jag ville göra en bäbisfilt till lillebror/lillasyster, precis som jag gjorde till A-V innan hon kom. Tygerna hade legat i ett skåp i flera månader och det började kännas lite brådis att bli klar. ÅH vad tråkigt det var i början! Jag tycker ju mer om att fräsa, borra och svarva... är inte bra på att sy. Brukar mest på något märkligt sätt få nålen i handen istället för i tyget. Men. Det blev faktiskt en filt tillslut. En stor en. Och kanske mer förvånande lyckades jag även göra en liten mössa! Hoppas att bäbisen kan ha den när h*n kommer ut till oss. Nu väntar vi på att Mimmi Pigg-gosedjuret till A-V ska komma också så att vi har en present till henne när hon träffar bäbisen för första gången.

Uppdaterar gissningslistan:

Gissningslista:

Sarah: 27 Januari, pojke.

Inte som vi tänkt: 28 Januari, pojke, 3590 gram och 52 cm.

Kajsa: 29 Januari, pojke, 3340 gram och 52 cm.

A: 29 Januari, pojke.

Marielle: 30 Januari, pojke, 3274 gram och 51 cm.

Millis: 31 Januari, pojke, 3550 gram.

Syskonjakt: 1 Februari, flicka, 3810 gram och 49 cm.

Att vara mammor: 2 Februari, pojke, 3030 gram och 49 cm.

EVL: 3 Februari, pojke, 3640 gram och 50 cm.

Åren går: 3 Februari, flicka, 3555 gram och 50 cm.

Lilla jag: 4 Februari, pojke, 3470 gram och 51 cm.

C: 6 Februari, flicka, 3542 gram och 49 cm.

PiOmiO: 7 februari, flicka, 3670 gram och 51 cm.