A-V peakar just nu i någon sorts för-trots innan 3 årstrotsen. Allting ska hon ha tvärtemot, även det hon själv vill ha/göra. "Jag lill inte ha strumpor"  och när hon inte får dom "JAG lill HA STRUMPOR!"osv osv. Det har varit en liten kamp då och då, speciellt med mitt tålamod som är allt annat än bra just nu. Att hämta och lämna på dagis är inte längre så jättekul. Mamma har varit snäll och avlastat mig några morgnar iaf. Då har det varit så skönt att slippa sätta sig på huk eller böja sig fram för att försöka ta på henne overallen! Nu för tiden känns det som om det trycks ut en liten hand eller något där nere så fort jag klämmer magen eller om jag hostar, eller om jag nyser, eller om jag skrattar.

Hämtningen sköter jag fortfarande varje dag och igår var det riktigt riktigt hemskt. Istället för att få en kram och en puss fick jag genast onda ögat av A-V när hon såg mig stå i dörren. "Jag lill inte hem nu mamma". Tydligen var den lilla tomma plastskålen mycket mer intressant än vad jag var. Utan grin lyckades jag lura med mig henne till kapprummet men där bröt helvetet lös. Hon skulle inte med och på bara några sekunder låg hon som en mask på golvet och skrek och slog som en galning. Jag svettades som en galning, och skämdes.

Har ni märkt detta?: När man hämtar sitt barn på dagis och det är lite bråkigt, då tycker de andra föräldrarna att det är lite kul... Då får man den där medlidande, leende nicken och så gulligullar de lite extra med sina barn bara för att visa att de minsann har det så bra och lätt den där dagen. Samma sak tycker jag att det är när man kommer sent för att lämna på morgonen. De föräldrar man möter utanför som redan vinkat av sina barn har ett alldeles speciellt liksom nöjt flin när man hejjar. Antagligen hejjar jag likadant på den stackaren som kommer efter mig, springandes med barnet under armet och med svetten sprutandes.... fast tyvärr är det 99% av gångerna jag som är den där panikföräldern som man nickar åt. Nicken som betyder "jag vann över dig ;P"

Iaf så hade jag ett helvete på hämtningen. Tillslut gick läraren därifrån istället för att stå och stirra på mig. Jag fick dra henne till mig och blåhålla henne i famnen medans jag med tvång drog på henne overallen. Hon skrek och slog och sparkades. Jag slet av mig halsduken och mössan medans jag försökte få henne att stå själv. Det gick såklart inte. Provade alla knep, ALLA. "Vill du göra mamma arg"? --ingen respons---- "Jamen då går mamma nu då" --- hon brydde sig mindre än noll---

Tillslut tog jag fram mitt bästa vapen, det som alltid funkat förut och som hon av någon anledning är rädd för:

NU RÄKNAR MAMMA TILL TRE!

Hon bara tittade på mig och sen fortsatte hon skrika medans jag började räkna högt. Tillslut började jag närma mig tre och tänkte "jaha, vad faaan ska jag hitta på nu då?" Jag hade aldrig behövt komma till tre förut :O

Det slutade med att hon låg vid dörren, högröd och svettig som en dansk korv iförd rosa overall. Hon skulle inte ta på sig skorna. Sparkade och slog mig mot magen. Det var väl typ här mitt humör tog slut helt. Jag slet av henne den sko jag efter 10 minuter lyckats krångla på henne och tog ungen under ena armen och sakerna i den andra. Sen slog jag upp dörren och gick mot bilen med henne skrikandes och sprattlandes. Väl i bilen skulle hon inte sitta ner och blev som en båge i bilbarnstolen. Jag stängde bara dörren och lät henne skrika där inne. Stod utanför och andades och försökte låta bli att börja gråta. Tänk att någon så underbar kan bli ett sånt litet dagismonster helt plötsligt.

Kvällen slutade med dålig onyttig mat, eftersom jag inte orkade något mer avancerat, samt ett bad och sen fick hon ligga i vår säng och titta på what ever på Netflix. Jag låg bredvid som i koma.

Om en timme är det dags att hämta igen. Jag bävar.

När E kom hem fick vi som vanligt kanske en timme tillsammans innan det var dags för sängen. Vi bestämde oss för att öva på att andas rätt under förlossningen och hur han kan hjälpa till för att hålla mig lugn. På en gång han la sina händer på mig, trots att jag såklart inte hade några värkar, så kände jag mig irriterad. För någon utomstående skulle det sett ut och låtit ungefär såhär:

(Jag lägger mig över soffkanten och imiterar värkar. Han står bakom och tittar mest åt tv:n)

Jag - Oki, nu har jag ont då. Aj aj aj.

Han - Ja.....

Jag - ....

Jag igen - ... JA MEN GÖR NÅTT DÅ.

Han - Vad ska jag göra då, du har ju ont.

Jag - Suck. När jag har en värk kan du trycka ihop höften tex...... NEJ inte där det där är ju bara rumpan!

Han - Jaha, här då.

Jag - Jamen tryck hårt då, vad är det där för fesigt tryck?

Han -  Men det är ju jobbigt för händerna fattar du väl.

Jag - Jaha, synd om dig då. Men mellan värkarna kan du ju massera svanken iaf.

*Han tar i så att hela jag vispas omkring över soffan*

*Jag sätter mig i soffan istället*'

Jag - Oki, såhär då... när jag har en värk kommer axlarna att åka upp automatiskt och jag spänner mig. Du måste få mig att lugna ner mig och andas...

Han - Eh ok.

Jag  - Aj aj aj, nu har jag en värk.

*Han tittar på tv:n och lägger en hand på mitt huvud*

Jag - Men vafan. Du måste ju säga typ "slappna av nu så andas vi ihop. Försök släppa på spänningen i axlarna"

*Han härmar mig ordagrant*

Jag - SUCK! Efter värken är det skönt om du tar på mig, men inte mesigt utan liksom rejält. Tryck med hela handen från huvudet och ner till fötterna.

Han - Jaha, såhär...

Jag - Nej

Han - Men såhär då?

Jag - Nej

Han - Men vafan såhär då?!

Jag - Vi försöker andas ihop istället.

*Vi satte oss på soffkanten båda två och djupandades tillsammans i ca en minut*

Jag - Nu vill jag sova.

Det blir nog bra det här. ;P

Uppdaterar gissningslistan:

Gissningslista:

Sarah: 27 Januari, pojke.

Inte som vi tänkt: 28 Januari, pojke, 3590 gram och 52 cm.

Lina: 28 Januari, pojke, 3780 gram och 51 cm.

Kajsa: 29 Januari, pojke, 3340 gram och 52 cm.

A: 29 Januari, pojke, 3309 gram och 51 cm.

Marielle: 30 Januari, pojke, 3274 gram och 51 cm.

Millis: 31 Januari, pojke, 3550 gram.

Syskonjakt: 1 Februari, flicka, 3810 gram och 49 cm.

Att vara mammor: 2 Februari, pojke, 3030 gram och 49 cm.

EVL: 3 Februari, pojke, 3640 gram och 50 cm.

Åren går: 3 Februari, flicka, 3555 gram och 50 cm.

Lilla jag: 4 Februari, pojke, 3470 gram och 51 cm.

C: 6 Februari, flicka, 3542 gram och 49 cm.

PiOmiO: 7 februari, flicka, 3670 gram och 51 cm.