Jobbar min sista vecka innan mammaledighet/enarbetslösheten och ironiskt nog är jag himla eftertraktad. Kollegor sliter i mig hela tiden och jag kan inte själv komma vidare med något eget eftersom jag ständigt delegerar och släcker bränder. Orkar faktiskt inte heller tokjobba och grotta ner mig i något så jag tar varje lugn sekund till att bara andas och vila. Har så mycket på jobbet som måste packas ner men det får vänta till de sista dagarna. Det känns faktiskt jobbigare än jag trodde att gå hem. Inte för att jag kommer att sakna det hektiska tempot utan för att jag kommer att sakna att ha ett arbete, en identitet utanför den jag är hemma. Nu blir jag verkligen heltidsmamma. Hemmamamma, hemmafru. Det är typ ett av de mysigaste orden jag vet men det kändes mycket bättre förra gången när det fanns något stabilt att gå tillbaka till.

I söndags gick vi in i vecka 39. Trettionio! Helt sjukt. Jag är sprickfärdig i kroppen men inte alls förberedd i knoppen. Varje gång jag går på toaletten är jag rädd när jag ska torka mig och tänker "tänk om slemproppen gått nu". När det väl sätter igång kommer jag att få en chock tror jag. Med A-V hade jag förvärkar/pinvärkar i minst en veckas tid innan förlossningen och det skulle jag faktiskt välkomna nu. Då skulle jag få en chans att göra mig mentalt förberedd på det som komma skall. För det kommer ju snart, faktiskt kan det komma närsomhelst! :O

A-V känner nog också på sig att det är nära nu. Dels för att jag vaggar som en pingvin och är på dåligt humör och ligger i badet så fort jag får chansen. Hon brukar fråga "mamma, du ont i magen?" och klappa lite snällt på den. I helgen ställde vi iordning den lilla spjälsängen inne i vårt sovrum och bäddade rent. A-V satte sig bredvid mig när jag bäddade och sa "mamma jag fattar ingenting"... Fick så dåligt samvete! Klart hon inte fattar. Hur skulle man kunna det? Hur ska hon reagera när det verkligen kommer en liten varselse som ska ta upp så mycket av det som brukade vara hennes tid?

Förut tänkte vi nog att A-V och bäbisen skulle få dela rum när det blir dags. Nu börjar vi mäta och planera för att datarummet ska få bli barnrum istället. Det är kanske bäst att A-V får ha sitt rum ifred ändå. Vi kommer ju att invadera hela hennes vardag alldeles strax.

Hon är föresten väldigt väldigt trotsig nu. Man märker att det är jobbigt för henne att inte få bestämma. Pottan vill hon absolut inte gå på. Hon vill ha blöja och gärna bli buren som en bäbis. Hon vill inte till dagis och hon vill inte hem därifrån. Hon vill inte sova och hon vill inte ta på sig overallen. Häromdagen fick hon en massa skålar och fat och koppar i porsil att leka med. Hon bjöd direkt på låtsasfika men så fort vi tog upp en kopp för att dricka blev hon jättearg. Tillslut satt hon och vaktade kopparna med en liten plastkniv så att vi inte skulle ta i dem. Samtidigt hällde hon upp kaffe och sa att det var till oss :)

Magen och kroppen vecka 39:

Magen har sjunkit ner och det är lättare att ligga på rygg korta stunder. Inatt vaknade jag flera gånger av känslan att jag inte längre var gravid. Det kändes inte som om magen var där. La mig på sidan och väntade på rörelser som turligt nog kom nästan direkt. Å vad jag kommer att sakna det där!

Har en jobbig känsla i magen nästan jämnt. Det känns som om jag ska bli superlös, som om jag ätit en dålig kebab eller något. Mår ofta illa och är yr.

Supertäppt i näsan hela tiden. Trött trött trött.

Rätt mycket sammandragningar men de gör inte ont än så länge. Bäbisen ska ligga neråt men kan ändå på något sätt sparka ut en fot precis bakom naveln och även spjäla emot så att det sticker ut kroppsdelar på var sin sida av magen. Kulan blir då lång som en korv och ser helt galen ut!

Ont i brösten till och från men de växer ingenting. Verkligen ingenting. Irriterar mig rejält på detta men kommer kanske ihåg att det var först efter att A-V föds som de plötsligt exploderade i storlek.

Bäbisen i magen reagerar på våra röster och när jag sjunger för den i duschen. På morgonen när A-V vaknar och gråter sprattlar det ofta till samtidigt i magen.

Det spricker och ilar neråt, speciellt när jag böjt mig fram eller då jag hostar/skrattar/nyser. Ibland känns det som om en liten hand liksom sticker ut :O

Kulan är hårt och stor och det är jobbigt att ens sitta upp. Jag håller ut några minuter på fikat för att prata lite med kollegorna men längtar oftast tillbaka till min kontorsstol på en gång. Det trycker ofta uppåt mot höger revben och eftersom bäbisen är så stor där inne känner jag hur den tar spjärn både mot liksom lungorna och mina ljumskar.

Känner huvudet på barnet låååångt långt ner. Ibland roterar h*n så att en liten axel vrids förbi min hand. Jag kan följa en liten fot på ovansidan magen och håller jag handflatan mot den när jag är ute och går känner jag hur den guppar med där inne.

Igår i duschen märkte jag att jag blödde från magen. Ett litet litet stick som vägrade sluta rinna. Antagligen ett blodkärl som brustit. Nu är det trångt. Synd bara att jag fortfarande är typ i vecka 25 i huvudet. Hoppas på att hitta lite jävlaranamma när det väl är dags!

Gissningslista:

Sarah: 27 Januari, pojke.

Inte som vi tänkt: 28 Januari, pojke, 3590 gram och 52 cm.

Lina: 28 Januari, pojke, 3780 gram och 51 cm.

Kajsa: 29 Januari, pojke, 3340 gram och 52 cm.

A: 29 Januari, pojke, 3309 gram och 51 cm.

Marielle: 30 Januari, pojke, 3274 gram och 51 cm.

Millis: 31 Januari, pojke, 3550 gram.

Syskonjakt: 1 Februari, flicka, 3810 gram och 49 cm.

Att vara mammor: 2 Februari, pojke, 3030 gram och 49 cm.

EVL: 3 Februari, pojke, 3640 gram och 50 cm.

Åren går: 3 Februari, flicka, 3555 gram och 50 cm.

Lilla jag: 4 Februari, pojke, 3470 gram och 51 cm.

C: 6 Februari, flicka, 3542 gram och 49 cm.

PiOmiO: 7 februari, flicka, 3670 gram och 51 cm.

 

Åren går

20 januari 2015 20:43

Det är mysigt att läsa för jag känner igen mig så från slutet på min graviditet. Både fysiskt men också tankar kring syskonet och det ofattbara att det är daga för ett syskon när som helst. Snart har det gått sju månder och det känns allt mer overkligt att tänka på gravidmagen och förlossningen.
Jag åt nattljusolja vilket mjukar upp och ska vara en hjälp på vägen inför förlossningsstart. Tror att det var därför det tryckte på så mycket i slutet. Men sånt vet man ju inte i efterhand. Fick tipset av hemförlossningsbarnmorskorna.
Snart snart är bebisen här! Kram!

http://arengar.wordpress.com

EVL

22 januari 2015 13:03

Vad kul att vi mår/mådde likadant :) Ska absolut kolla upp nattljusolja. Kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...