Mamma tar A-V till dagis på morgonen vilket är guld värt. Jag sköter hämtningen. Iallafall gjorde jag det fram tills igår. Nu går det inte längre. Igår var det riktigt fruktansvärt faktiskt. Alla barnen hade fått samlas på den mellersta avdelningen och när jag kom in dit såg jag henne springa omkring och leka och vara glad. Så fort hon såg mig blev hon arg och sprang iväg. Alltså, världens iskallaste blick fick jag och jag förstod att det inte skulle bli en lätt hämtning - den dagen heller. Två fröknar stod och tittade på när jag försökte få med mig henne hem. Hon började skrika på en gång och sa "stick", "jag vill INTE se DIG!" och "åk hem mamma!!".

Redan där började jag känna mig ledsen. Ledsen för att jag hade saknat henne så mycket medans hon bara ville att jag skulle åka igen, ledsen för att jag saknade min lilla gosiga tjej som alltid varit så glad när jag kom och hämtade. Ledsen för att nuförtiden är det ingen fröken som berömmer henne för att hon alltid är så snäll och glad.

Jag bönade och bad att jag inte skulle behöva bära henne därifrån men såklart slutade det med att jag fick ta henne under armen och gå därifrån. Hon sparkades och slogs och ville såklart inte ta på sig någon overall. Hon kastade mössan rakt in på avdelningen och orken bara tog slut för mig. Självklart kom en annan fröken fram precis då och skulle prata. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna medans A-V satt på golvet och slog med benen som en tokig. "Ja hon måste nog fortfarande få sova på dagarna men eftersom hon vägrar finns det liksom inget vi kan göra" sa fröken.

Tillslut gick hon äntligen och jag försökte lägga A-V över mitt knä och dra på henne mössan. Hon slog mig hårt mot magen och tårarna började komma. Jag slet på henne mössan och en tjocktröja. Allt annat packade jag ner i en påse. Fastän A-V såg att jag grät under hela den här tiden lugnade hon inte ner sig. Jag fick ta henne under armen och gick snabbt förbi dagisfönstren och bad till Gud att de inte skulle titta ut och att det inte skulle komma någon förälder för att hämta barn precis då.

Jag satte henne i bilen och klev in bakom ratten. Så grät vi båda ett tag innan vi åkte hem. När jag stannade bilen grät jag fortfarande. Orkade inte prata med henne. Vi tog oss in i huset och jag la mig i badet. Efter ett tag tog hon av sig kläderna och ville hoppa i hon med. Kändes rent fruktansvärt att jag var så ledsen och liksom besviken på henne. Ingenting blev gjort hemma förens E kom hem och då fick han ta henne. Mata och göra iordning för sängen. Hon var på dåligt humör och ville göra tvärtemot hela tiden. Vi la henne en timme tidigare än vanligt och hon somnade själv i sin säng utan att gå upp.

Imorse kom hon till mig och ville kramas. Önskar att vi på något sätt kunde ha kvar vår lilla gosiga dotter hela tiden och slippa den där trotsen.. men mest av allt önskar jag att jag hade mer tålamod och tjockare hud. Bara att inse att jag är rätt labil just nu.

Mamma tar hämtningen idag. Jag jobbar min sista dag och bjuder på tårta och packar ihop mina saker. Många blandade känslor. Hoppas jag kan hålla tillbaka tårarna hela dagen.