sofia

23 januari 2015 13:38

hej.
har aldrig kommenterat här förut, men måste bra berätta att jag känner igen mig så väl i det du beskriver. fick nr 2 i november, o med veckopendlande sambo fick jag ta alla förskolehämtningar som höggravid. min dotter reagerade ungefär lika o jag började ofta gråta för att det bara inte gick att få hem henne. nästan alltid gallskrek hon inför alla föräldrar med sjukt snälla o beskedliga barn, o alla bara tittade (såklart, de vet väll inte vad de kan göra för att hjälpa). hade dock hjälpsam personal som tyckte rätt synd om mig (tyckte mkt synd om mig själv iaf) o hjälpte mig ofta. men: det blev mkt bättre efter bebis ankomst och man blir mindre stressad o lite mer förmögen att ha tålamod som ickegravid (så blev det för mig iaf) så hejja dig o DU ÄR INTE ENSAM!!! lycka till med förlossning och ny bebis! två är fantastiskt!

EVL

31 januari 2015 21:31

Hej Sofia,
Åh tack för pepp och tankar. Kramar!!

Elisabeth

23 januari 2015 13:53

Fast jag är inte gravid och får tårar i ögonen av att läsa så det är nog inte att du är labil. Det är skitjobbigt (och roligt) med tvååringar, och särskilt i vecka 39(!). Jag tycker det är ett projekt att lämna/hämta utan mage och gravidhormoner. Massa kramar och lycka till med allt som komma skall

EVL

31 januari 2015 21:31

Tack så mycket! Massa kramar tillbaka

Sj

23 januari 2015 14:04

Tyvärr lär hon nog inte bli lättare när bebisen kommit.
Har en 2 åring som fick syskon för någon månad sedan, den blev inte direkt lättare hantera. Testar hela tiden när jag ammar eller måste ta hand om syskonet.

EVL

31 januari 2015 21:30

Oj, ja jag kan tänka mig att det blir så. Skönt att partnern får vara hemma iaf 10 dagar. Det blir nog väldigt isolerade och lugna dagar.

Sarah

23 januari 2015 16:34

Jag jobbar på förskola och på en småbarnsavdelning. Jag FÖRSTÅR att det måste vara fruktansvärt jobbigt för dig, E och lilltjejen. Men troligen känner hon på sig att något stort ska hända blandat med all trots och alla känslor hon har. Så spendera all ledig tid med henne nu innan hon måste dela den med ett syskon. Även fast jag förstår (självklart) att du måste få vila upp dig inför det som ska ske, låt henne ha korta dagar på förskolan, så hon får ha dig för sig själv. Låt henne få vara hemma med er de första 10 dagarna (när E är hemma) så att hon inte känner sig åtsidosatt. Ha henne hemma då och då med dig och lillasyskonet även fast det skulle vara en "förskoledag".
Bara några tips från en som jobbar med dessa små och ser hur mycket det ofta tär även på dom när småsyskon kommer och alla deras frågor och tankar kring det och mamma och pappa...

Hoppas du inte tar illa upp, för det är bara välmenat!
Stor kram, och lycka till när den lilla bestämmer sig för att titta ut :)

EVL

31 januari 2015 21:29

Ja det gör hon nog. Jag ser att hon försöker förstå och hon pratar mycket om kärlek och frågar om jag "älskar henne hela tiden". Vi kommer absolut att ha henne hemma så mycket vi bara kan så att hela familjen får anpassa sig. Tar absolut inte illa upp, det är jättebra med tips. Tack så mycket! Kramar tillbaka

Fia

23 januari 2015 16:47

Vi har också otroligt mycket olika viljor och gårdagens lämning var gräslig. Jag kom en timme för sent till jobbet och barnen höll på att missa frukosten! Och du har haft en supertuff situation senaste tiden så var lite snäll mot dig själv i tankarna. Kram

EVL

31 januari 2015 21:28

Tack fina du! Kramar tillbaka!

Du + jag och framtiden

23 januari 2015 20:57

Om det är till någon tröst så är du inte ensam. Vi har samma krig här också vid varje hämtning på dagis. Jag bara räknar tiden till att det ska gå över....

Kan du inte be pedagogerna klä på henne? Det blir ju så mycket tuffare för dig att ta allt själv i ditt välsignade tillstånd! =)

Kram på dig!

EVL

31 januari 2015 21:27

Tack fina, ja det känns bra att fler också känner av denna frustration... även om man ju såklart önskar att alla slapp :)

Mamma har fått hämta och lämna men fortsätter det så blir det absolut ett alternativ att fundera på. KRam!

Åren går

23 januari 2015 23:50

Åh stackars er. Så mycket känslor. Det är märkligt att barnen inte påverkas när man själv gråter. Vet att jag flera gånger legat höggravid och gråtit bredvid mitt lilla gull som vägrat sova och varit hur jobbig som helst. En av de saker som var jobbigast med att vara gravid tycker jag, att det som känts som ett oändligt tålamod liksom tog slut. Tyvärr har det inte blivit särskilt mycket mer av den varan än... :-/ Men det blir väl bättre om några år när båda har passerat det värsta tvärtemot- och trotset. <3

EVL

31 januari 2015 21:26

Tack

Mammatea

24 januari 2015 12:23

Känner igen mig. Sen jul vill varken Nils bli hämtad eller lämnad. Han vägrar att äta lunch och ibland sova på förskolan. Han blir arg och beskrivs som envis av pedagogerna. Igår och i förrgår fick Nils gå ut i kapprummet när det var lunch för att han skrek så. "Han har ju väldigt gäll röst när han skriker" har en av pedagogerna sagt flera gånger (väldigt onödig kommentar tycker jag!) Tidigare har vi alltid fått höra att Nils är så glad och äter SÅ mycket.

Vi får hoppas att det vänder fort! Kram

EVL

31 januari 2015 21:25

Ja det var verkligen en onödig kommentar. De borde fundera på hur det känns även för föräldrarna när barnen trotsar. Ja hoppas att det vänder snart för oss allihopa. Kram!

Anna S

24 januari 2015 16:00

Puh! Jag känner verkligen med dig. Förstår att A skulle vara precis lika om hon inte sov ngt på fsk! Det är väll knappast någon tröst men det visar att hon är ett helt normalt barn som släpper ut känslorna (tröttheten) när den hon är tryggast med kommer... På A s fsk får de små sova ute i sin vagn om de vill och jag tror att det är därför vi aldrig har haft ngr problem med vilan (snart vet jag inte om hon växer ur vagnen dessvärre...)
Stor kram till dig, glöm inte att du är en toppen-mamma!

EVL

31 januari 2015 21:24

Tack så mycket för pepp fina vännen. Vad skönt att A fortfarande sover på förskolan. Tror en del av problemet är att A-V är på den största avdelningen hela dagarna men sen vill de att hon ska sova med minstingarna och då vägrar hon för hon vill vara stor.
Stor kram tillbaka. Det är du med!

Sara

24 januari 2015 21:09

Du är inte ensam! Dottern som nu är 2 år och 3 månader är också inne i en trotsperiod. Vill gärna skrika och slåss, vägrar äta med bestick, vill inte ha på sig kläder etc.
Jag känner mig ofta gråtfärdig och känner att jag tappar tålamodet väldigt lätt.
Vi får tänka att det går över - så småningom! Kanske A-V kommer ur sin trots när syskonet kommer. Då kommer hon nog känna sig stor och vill visa att hon är det.
Som sagt så är du inte ensam! :)

EVL

31 januari 2015 21:23

Tack så mycket Sara! Kram!

Linda

26 januari 2015 08:25

Oj, jag nästan gråter när jag läser ditt inlägg: Jag har också en två-och-en-halv-åring hemma, som uppför sig precis på samma sätt! När jag googlade på "trots" nyligen (bor i Tyskland), kom följande svar upp: "Ditt barn trotsar? Grattis! Då har du hittills gjort allting rätt! Ett barn trotsar bara gentemot människor det har komplett förtroende till och ett trotsande barn tyder på en sund relation till föräldrarna.". Och det har blivit till lite av mitt mantra när dottern trotsar som värst. :) Kämpa på! Speciellt som höggravid är man ju mentalt inte direkt det mest stabila. Önskar dig/er all lycka till för förlossningen. :)

EVL

31 januari 2015 21:22

Tack för pepp och lyckönskningar. Min mamma gav mig "Trotsboken" och det känns så bra att läsa den. Rekomenderas verkligen. Kram!

C

26 januari 2015 19:06

Men skäms inte över att du gråter kvinna. Det är klart att det svider när man längtat och så får man det bemötandet. Kan du inte prata med personalen så att de mer kan förbereda henne på aty du snart kommer? Om du kanske kan ringa förskolan när du är på väg så kanske hon slipper känna att hon blir avbryten i sin aktivitet?
Man bör ju kunna testa och se om det iaf kan underlätta på något sätt.
Att du gråter och visar känslor är ju bara bra tycker jag.
Kramar och styrka <3

EVL

31 januari 2015 15:18

Tack så mycket fina du. Ja vi måste nog göra det om det fortsätter.
KRamar!