Vi har en mysig helg tillsammans men tiden bara springer iväg. Mycket besök av släkt och vänner och sen är det redan kolsvart ute. Jag hinner inte skriva så mycket i Elvis lilla bok, inte fortsätta på förlossningsberättelsen och inte ta så mycket kort som jag skulle vilja. Det ger mig lite ångest faktiskt.

Har också tyckt att det har varit jobbigt att brösten inte fattat galoppen. Jag och Elvis har spenderat varje ledig minut och varje natt till att bara försöka amma så mycket som möjligt. Och äntligen, äntligen vaknade jag upp på Lördagsmorgonen med bröst stora som Dolly Partons! Stenhårda och knöliga och sprängfyllda. Tyvärr tyckte inte Elvis att han behövde äta så värst mycket mat just den dagen så jag hade nästan panik när det blev kväll. Satt i soffan utan tröja och försökte värma brösten med en vetekudde. Svärmor kom över med en nyinköpt bröstpump men det var liksom stopp mest hela tiden.

Tacksamt nog känns de bättre idag om än stenhårda och riktigt stora. Elvis har börjat äta ordentligt och nu kissar han så mycket som de ska göra när de får i sig tillräckligt med vätska.

Kroppen då. Magen drar ihop sig vilket är skönt. Längtar som en jäkla TOK efter att få ta ett varmt bad! I flera dagar kände jag av gasen i munnen. När man dragit i sig rätt mycket under förlossningen liksom brände det långt bak i munnen/näsan. Den smaken sitter kvar och kommer tillbaka till mig då och då. Det sticker också i överläppen hela tiden, kinden på vänster sida känns som ett blåmärke och jag har problem med hörseln. Är extremt känslig för ljud. Vet inte om de här sistnämnda har med gasen att göra men det är efterdyningar från förlossningen iaf.

Precis som jag trodde så saknar jag magen och graviditeten lite. Inte lika mycket som förra gången tacksamt nog. Det är nog vetskapen om att det kanske var sista gången, eller att det iallafall kommer en sista gång.