Lilleman har ont i magen och kräver närhet hela tiden. Det är bara att ligga mot bröstet och bli klappad på stjärten som gäller, annars skriker han...högt. Han vill äta hela tiden och det blir som mest två timmar mellan. Mina stackars bröst hinner inte med ibland men på något sätt blir han nöjd iallafall.

Idag är det redan två veckor sedan han kom till oss. På något sätt känns det som om det är länge sedan jag var gravid. Magen har dragit ihop sig jättemycket och jag är inte lika stel som förra gången. Har inte lika ont i fogarna. Kanske tar vi det lugnare nu. Kanske hinner jag inte känna efter.

Innerst inne saknar jag gravidtiden alldeles för mycket men jag låter bli att tänka för mycket på det. Det är det här med avslut. Det är jobbigt. Mycket hormoner i omlopp nu också. Hoppas på att landa mer och mer för varje dag.

Elvis verkar vara en kille som iaktar och funderar mycket. Han ligger ofta och bara tittar in i mina ögon. Undrar så vad han tänker på. Hur tänker man när man inte har några ord eller när man inte ens sett de saker man ska tänka på förut i sitt liv?

Vi håller oss fortfarande inomhus och vi låter dagarna bara gå sitt stilla mak. A-V springer omkring och leker så bra på egen hand. Hon är inne i en fas då hon pratar med osynliga vänner eller drar omkring på en osynlig hund. Man får akta sig för att stöta sig med henne ibland. Hon är som en tickande bomb som briserar lite då och då under dagen. Ibland utan anledning som om det är frustration som bara måste ut, oavsett om det finns anledning att vara arg eller inte.