Suck. 2015 skulle ju bli ett bättre år. Det skulle ju bli bra och vi skulle få njuta av en liten ny underbar person. Istället rasar det på båda håll, i Es släkt och i min. En närstående till mig ligger hemma jättesjuk och får inte den hjälp hen behöver. Hen lider något fruktansvärt och det finns inget vi kan göra. E, stackars E går igenom något fruktansvärt och där finns heller inget att göra. Mitt uppe i allt ska vi försöka njuta och ta tillvara på den första tiden med Elvis och det är ju såklart inte alltid så lätt.

Jag har dåligt samvete för att vårt förhållande inte heller riktigt är som det brukar. Det är jobbigt att jag ibland kan bli så irriterad på honom. Han sover inte bra pga att han ligger och tänker på det som händer och jag sover inte bra för Elvis ska äta hela nätterna. Så jobbar han kvällar och var tredje helg vilket lämnar mig ensam med barnen, något han inte kan rå på men det går såklart ut över hans tid att knyta an till Elvis.

I Torsdags hade jag mammasamtal på BVC. På många sätt var det en flashback till när A-V var nyfödd men denna gång fanns det mer att prata om. I det stora hela mår jag bra och är glad, men det är en stor sorg för oss båda att släktena rasar ihop runtomkring oss. Jag kunde med sanning fylla i att jag för det mest är väldigt glad och så men samtidigt kände jag liksom för att gråta under hela samtalet. Stackars lilla pojke som föds in i så mycket kaos som det är just nu. Jag vill att han ska få ha samma mysiga atmosfär och trygga omgivning som hans syster fick. Det känns orättvist.

Jag och Elvis har börjat på bäbismassage och på onsdagar går vi på yoga. En liten men skön avlastning från vardagen och jag önskar att jag kunde stanna i den stunden längre. Och att jag inte skulle tycka att A-Vs trots är så jobbig emellanåt. Önskar att hon fick leka ute mer och att jag hade ork/tid/lust att städa mer... och att jag fick hjälp med det. Och jag önskar att allt var bra med våra närstående.