Idag klev jag upp tidigt och rakade benen. Det var dags för efterkontroll! Elvis fick följa med så att bm fick se vem det var som legat där i magen. Eftersom jag inte ville göra ett cellprov under graviditeten skulle jag också göra det idag.

Det var faktiskt lite nostalgiskt att gå in till barnmorskecentralen igen. Jag saknar redan magen och det speciella med att vara gravid. Förlossningen och hela upplevelsen med magen och sparkarna känns som flera år sen redan. I väntrummet satt några par och de tittade lite trånande på lillman medans jag tittade lite trånande på deras kulor. Det är ju så mysigt! Speciellt första gången när man inte vet någonting alls och allt man köper är nytt och alla känslor är nya. Man vet inte om hur jobbigt det blir när de väl kommit ut ;) och hur ont det gör att föda barn. Man har all tid i världen att vara i sin bäbisbubbla utan dagistider att passa, ingen som treårstrotsar och man har fortfarande inte förstått att tiden på något magiskt sätt börjar gå minst dubbelt så fort sekunden som bäbisen tittat ut.

Bm var glad över att se oss och tyckte att Elvis var så söt, som sin storasyster. Vi gick igenom förlossningsjournalen. Nu har jag ju fortfarande inte lagt ut min berättelse men i mycket korta drag kan man säga att 1. Det gick fort! 2. Det var intensivt 3. Jag blödde jättemycket efteråt 4. Det var ändå en fantastisk upplevelse.

Jag har inte kollat hur jag ser ut där nere. Det känns liksom inte så lockande. Jag sprack ingenting och fick bara ett stygn typ direkt nedanför klitoris men det händer ju saker med härligheten ändå när man tryckt ut en bäbis. (Dessutom var det någon som körde in hela näven(!) tre gånger för att känna i livmodern men mer om det i förlossningsberättelsen). Om man tänker sig slidöppningen som en cirkel pre-bäbis så är det ju mer som ett...Q efteråt. Det är helt normalt men man känner det ju rätt tydligt. Förvånande nog fick jag med beröm godkänt på både knipförmåga och utseende. Spegeln där nere tackade jag nej till. Jag har en känsla av att BMs "med beröm godkänt" är mer mitt "what the fuuuck?!"

Vikten låg på 63, blodvärde 123 och blodtryck var jättebra. Preventivmedel pratade vi om men jag känner mig ytterst tveksam till p-piller eller andra tillsatta hormoner. Dels för att jag inte vill jävlas mer med kroppens balans och dels för att jag inte har någon egen mens eller ägglossning (eller sex) - chansen att råka bli gravid är väldigt väldigt väldigt liten.

I vecka 23 gick jag till barnmorskecentralen med en liten kula på magen. Idag gick jag därifrån med en lillebror i bilbarnstol och en ask kondomer i skötväskan....och det känns som om alltsammans utspelat sig på ungefär en vecka. Vem hade trott att tiden kunde börja gå ÄNNU fortare när andra barnet kom?! Tänk de som bar 11 barn...de går nog från 35 till pension på en kvart!