Åh jag saknar att blogga! Skriver ca 20 inlägg i huvudet men är för trött/har inte tid att skriva ner dom och sen försvinner de i vimmlet av tankar i min förvirrade amningshjärna. Nu har jag smygit upp till datorn och ska försöka skriva lite. OERHÖRT trött är jag, men det beror nog på att klockan vi ställt på 8 imorse fick för sig att programera om sig och ringa klockan 4 istället. Detta insåg vi efter att vi dragit upp Anna-Vera och börjat klä på henne. Hon var mer sur än vanligt och det var mörkare ute än det brukar. Mycket tystare också... ;P När vi insåg att vi hade 4(!) timmar kvar att sova sprang jag med A-V till sängen och stoppade in nappen i munnen på henne. Som tur var somnade hon på en sekund. Det gjorde vi med.

Idag fyller Elvis 16 veckor och vi firade genom att åka med min syster Malin till tatueringsstudion där hon skulle jobba vidare på en tatuering på armen. Elvis var exemplarisk och snäll. Bara han får vara med så är han jätteglad. Kring 12 tog jag med honom i babybjörn ner på stan och köpte kaffe. Han låg och kisade och var glad i sin röda lilla mössa. Gopojken <3

Igår var hela familjen tidigt på sjukhuset för att visa upp Elvis för en kirurg. Hen skulle kolla upp om han har ett bråck som måste opereras eller inte. Läkaren var lång och hälsade inte. När jag beskrev knölen jag sett och vart den satt tyckte han att det inte alls lät som ett bråck. Märkligt då att akuten sa att det var det samt skickade remiss till kirurgen... Vi la Elvis på en brits och stod och väntade på att han skulle bli arg så att knölen skulle synas. Det tyckte Elvis var jättekul och log brett i ca 5 minuter innan vi gav upp :) Läkaren sa lite drygt "ja ni har inte övertygat mig iallafall om att han behöver opereras"... ungefär som om vi VILLE att han skulle sticka kniven i vår lilla bäbis. Jag blev rätt chockad och sa "jaha vad bra, det vill vi ju inte". Läkaren frågade hur gammal Elvis var, när bråcket först syntes osv men också om vi vill ha fler barn. Fattar inte vad det har med ett ev bråck att göra. Märkligt besök men resultatet är iallafall att det inte verkar vara någon fara och om knölen kommer tillbaka ska vi direkt till kirurgen för kontroll.

Här kommer lite om barnen och hur de är nu:

Elvis 16 veckor:

* Vill stå i vår famn och är väldigt stadig. När han ligger på magen håller han upp huvudet i en timme utan problem.

* Hans "bakdel" vill krypa :) Han drar upp benen precis som man ska men har inte kommit på att man ska hålla upp överkroppen för att ta sig någonstans. Tack och lov.

* Han har kommit på hur man blåser bubblor och gör pruttljud med munnen. Det är jättekul och det gör han ofta. När han inte "pruttar" ljudar han och det låter "ooooooooo".

* Han är, som jag skriver i varje inlägg, en gopojke. Vill sova nära och lägger gärna armen på mig för att känna att jag är där. Helst ska min näsa vara mot hans panna.

* Det är så nära att han skrattar ett riktigt skratt. Jag brukar killa honom på magen och han nästan kiknar. Än så länge är det mest skrik och leenden vi fått men jag hör att skrattet bubblar under ytan.

Anna-Vera 2 år och 10 månader:

* Tycker att hon är en stortjej som kan allt. Hon vill peta på allt som vi tar i och utforskar allt hon får tag på.

* Pratar väldigt bra och kan några ord samt räkna till 7 på engelska.

* Ramlar ofta. Vet inte om hon bara är oförsiktig eller om hon har dålig balans. Vi är iallafall vana att det säger krasch bom bang några gånger om dagen. Som tur är är hon stenhård.

* Pratar ofta med sig själv och hittar på sagor och lekar.

* Dukar fram fika och mat på låtsas. Hela vardagsrummet är fyllt av små koppar och fat.

* Trotsar ofta men jag har märkt att det går att avvärja med en kram.

* Älskar att prata i telefon och då gärna med mormorn.

* Sjunger ofta och gillar att uppträda. Bugar i slutet :)

*Saker hon ofta säger just nu:

- Mamma, jag kan ALLT. Sådeså.

- Varför? Men varför? Varför då?

- Jag vill sova din och pappas säng och mysa.

- Jag älskar dig. Jag älskar inte dig. Jo jag älskar dig!

Jag och E fick helgen nästan för oss själva när A-V sov hos mormorn. Vi sov bort den mesta av tiden men fick lite gjort i trädgården och källaren iaf. Märker att det liksom är lite jobb att vara nära varandra nu. Förr kom det automatiskt att vi hamnade tätt intill i soffan. Nu måste jag påminna mig själv, eller honom, om att han faktiskt kan ligga i mitt knä. Gillar inte att känna mig... känslomässigt handikappad, men det gör jag litegrand. Det är liksom skönare att få sitta själv. Det är enklare att inte försöka tänka på att lusten ska komma tillbaka snart. Eller ska och ska. Det vore väl bra om den gjorde det. För jag vill inte leva som två pensionärer, eller som bara bra vänner som bara råkar dela säng.

Jag ska bli bättre på att blogga. Får väl dricka mer kaffe eller nått. Undrar vart gränsen går innan det blir giftigt?! ;)

På tal om saknar föresten. Jag sparade farmors parfym sen vi gick igenom deras saker i lägenheten. Pappa och hans bröder tänkte slänga den men jag kunde inte. Nu står den i mitt bakskåp i köket. Då och då när jag längtar för mycket går jag till den och luktar på flaskan. Det är som att få en kram av henne. Blundar jag så står hon verkligen där. Längtan blir både starkare och lite enklare att klara av. Undrar om hon finns där med mig då i just det ögonblicket? Ibland funderar jag på om farfar finns med oss i bilen som vi tog över från honom. Röklukten försvann efter några dagar men då och då luktar det jättestarkt där inne. I mitt huvud, eller kanske hjärtat, är det han som kommer tillbaka för att se att allt är bra.