Imorgon *läs om exakt 20 minuter* blir min bäbis fem månader. Det går så jädra snabbt! Elvis är envis och kämpar för att lära sig krypa. Han tar sig runt i cirklar och kan trycka sig framåt med lite hjälp. Det är såå nära att han förstår hur han ska göra, men än har det inte hänt.

Jag har introducerat smatsensationer men han tycker inte om någonting annat än bröstmjölk. Det vill han däremot äta hela tiden vilket gör att brösten aldrig hinner kännas sådär hårda och onda som de gjorde med A-V. Här är det minsan ruljans hela tiden :)

Han har börjat ljuda och "prutta" och faktiskt, jag säger inte detta bara pga att det är det jag vill höra, han säger nästan "mamma". Det låter mer som wawa men det är när han vill upp som han säger det och han tittar rakt på mig med en menande blick ;D

Samtidigt som Elvis blir så stor blir A-V såklart ännu större. Nu är det mindre än två veckor kvar tills hon fyller tre år. Också det GALET! Jag brukar titta på henne och minnas något som min pappa sa för några år sedan. Han sa att han brukar undra vart de små varianterna av mig och min syster är och att han brukar sakna dom. Jag förstår honom! Ibland undrar jag vart lilla Anna-Vera-bäbisen blev av. Nu är hon världens fartigaste, smartaste, coolaste och mest underbara unge som springer omkring och berättar sagor för sig själv och leker att hon har "krafter".... som älskar att bära på väskor, att duka fram och bjuda på konstiga grytor på legobitar och tygkorv... som vet namnet på de flesta superhjältar och kan flera sånger utantill...som svarar oss på engelska ibland och som ofta säger "mamma, jag kan allt!"

Hon vet om att hon ska bli tre. Själv tycker hon att hon är stortjej och är väldigt nöjd. Vi använder det till vår fördel och säger att hon ska sluta med blöjor. Än så länge går det väldigt mycket upp och ner. Någon dag får jag stå och torka kiss mest hela tiden... när hon ropar "Ja är kissis!!" och jag förstår att hon redan kissat ca en liter över hela parketten och några böcker. Andra dagar både kissar och bajsar hon på pottan. Det går sakta frammåt iaf.

Lite mer än en månad efter att hon fyllt tre så fyller jag 30. Trettio! T R E T T I O!! Det känns inte ok. Faktiskt. Jag tycker inte om det. Kanske mest för att jag har ångest över hur jag ska fira. Hur jag borde fira. När jag började tänka över min kommande födelsedag kom jag på att jag fasiken inte har så många vänner. Jag har inte nog för en stor och rolig fest. Är det ens något för mig att ha en stor fest? Ångrar jag mig om jag inte drar ihop något? Är jag en rätt ensam person? Jag vet att jag var det när jag var mindre, då var jag helst själv... men nu. Tråkigt. Kanske åker bort när det blir dags. Som tur är har jag både treårskalas och dop att tänka på innan. Men ja... åldersnojja delux.