Jag har inte sagt det högt till mig själv ännu men detta är den sista veckan som heltidsmammaledig med Elvis *högg i hjärtat*. Från och med nästa vecka ska jag börja jobba 40%, dvs två dagar i veckan. Det låter kanske inte som mycket att hänga upp sig på, herregud jag får ju vara hemma och ledig i FEM dagar på raken... men det är det här ni vet med att tiden går så fort, ett slut på något som aldrig kommer tillbaka... njöt jag? kommer jag att komma ihåg?.. Den grejen.

Det som gör att det inte känns riktigt lika jobbigt som när jag gick tillbaka till jobbet när A-V var liten (för då hade jag verklig ångest) är att E är så sliten. Detta har inte varit ett bra år, förutom då såklart att världens bästa lillebror kom till oss. På bådas sidor av släkten har det varit hemskheter som fortfarande pågår och bubblar då och då. Samtidigt ska man försöka "hitta tillbaka" till varandra och var sådär nästan äckligt lyckliga och bara vilja ha varandra hela tiden och leva idylliskt och fint, men så är det inte. Ibland kan jag riktigt känna hur jag söker bråk. Behöver det! Och det är samma för E.

Iaf så tror jag att E skulle gå in i väggen om han fortsatte i samma tempo på jobbet. Det är bra att han får ett andningshål nu med Elvis. Det gör att det känns lättare och börja jobba och komma tillbaka till "verkligheten". Kanske är det precis det vi behöver. Fast ja...stoppa tiden och allt sånt där. Jag har bestämt mig för att bara köra nu och inte tänka efter så jädra mycket.