Sitter på jobbet och dricker kaffe för att försöka hålla mig vaken. Idag är det måndag och egentligen skulle jag och E vara hemma tillsammans med barnen, men eftersom min mormor plötsligt blev sjuk i torsdags fick jag avbryta mitt jobb då och se till henne istället. Måste alltså jobba ikapp förlorad arbetstid. Suck.

Har sovit så himla dåligt på sista tiden. Det är som om hjärnan vägrar stänga av och när den äntligen gör det är det dags för Elvis att vakna. Vi övar oss på att inte amma på natten, eftersom det helt enkelt inte finns så mycket mjölk kvar att få, men det vill han inte gå med på. Han är ett sånt matvrak helt plötsligt. Blir inte mätt verkar det som för precis efter en barnmatsburk är han ändå som tokig på A-Vs mat och kan lugnt dricka en vällingflaska och amma lite extra innan han ska sova. Så vill han vara nära också. Känner han inte min hud eller mina andetag blir han arg och någon napp vill han inte ha. Han har lärt sig att kasta saker nu och den där jäkla nappen flyger över hela sovrummet. Trött och slut som man (och de stackars brösten) är så försöker jag ändå stoppa tillbaka nappen för att få honom tyst men då trycker han ut tungan för att mota bort den. Ibland har det hänt att jag blivit så arg att jag kastat den jäkla nappen hårt i väggen...när klockan varit någonting mellan 4-6 och orken att vara "super mom" inte ens finns på världskartan längre. "Jag ORKAR inte mer Elvis" har jag också skrikit och gett efter för hans amningsbehov.

Det är inte det att jag inte vill amma honom. Det vill jag väldigt gärna. Men det vill inte brösten...och när han suger på dem utan att det finns något där i då får jag nästan panik. Efter ett tag ilar det till och det känns som när en gammal bil liksom suckande drar igång på 150:de startförsöket... Som om de säger "men vafaaaan OKEJDÅ!" och producerar någon dl till.

Tacksamt nog har de ändå behållit formen rätt bra, än så länge. De är liksom bara tragiskt mycket mindre. Man får vara glad för det lilla. Haha. Lilla.