Det börjar kännas helt ok nu att vara tillbaka i arbetslivet. Skönt också att jag kommit igång med träningen igen. Kroppen börjar hitta tillbaka till något bekant. Häromdagen drog min lillasyster (som arbetar på samma företag) med mig på crossfit under lunchen - ett stenhårt halvtimmespass som nästan fick mig att spy - men känslan efteråt! Den där pirriga slutkörda kroppen som på något sjukt sätt samtidigt är full av energi. Så skönt! Kanske är det jag känner saknas? För det känns som om jag letar efter något... Kanske behöver jag hitta tillbaka till den jag är när jag inte bara är mamman Lise? 

Att få gå till jobbet två dagar i veckan, och ta på sig kläder som inte är fläckiga och nerkladdade, det hjälper nog en hel del.

Fast vem är jag då? Är det inte sånt här man ska fundera på och lista ut i tonåren?

Snart ska jag hem till familjen, och kaoset. Det där härliga kaoset som bara är vårt. Elvis brukar bli så glad när han ser mig och kryper så fort han kan, ler så att man ser hans två små tänder på nederkäken. A-V brukar gömma sig så att jag får leta ett tag innan jag kan hoppa på henne och killa henne tills hon kiknar. Det kommer att vara alldeles för sent för att göra någon roligare mat men vi kan se på adventskalendern till middagen med tända ljus på vardagsrumsbordet och sen börjar nedräkningen tills barnen ska sova. A-V kommer inte att vilja borsta tänderna eller ta på sig blöjan. Elvis kommer att suga i sig en hel vällingflaska och sen låtsas vägra sova i spjälsängen men tillsist lägga sig på sidan och slockna. Vi två vuxna kommer att landa i soffan med varsin kaffekopp och efter ett tag kommer E att somna bakom min rygg. Jag sätter mig nog på golvet med en tavla och lyssnar på musik. Alldeles för sent släcker vi ner och går till sängen. Härliga förutsägbara Fredagskväll!