A-V älskade att sova när hon var bäbis. Vi la ner henne i sängen och så somnade hon för att sova hela natten och vakna nån gång runt 9 på morgonen, glad och jollrande. Elvis är exakt motsatsen...

Man kan känna hur hela hans lilla kropp stelnar till sekunden då han inser att vi bär honom mot sängen. Han klamrar sig fast runt vår hals och när vi lägger honom på kudden spjärnar han ut till en liten båge och skjuter huvudet hårt in i sängstommen medans han skriker. På en mikrosekund har han vänt på sig och nästan hoppat upp igen. Han skriker "MAAAAAAPAAAAAAA" liksom för att få bådas uppmärksamhet. Tårarna sprutar.  Det enda som hjälper är att stå och hålla ner honom med en hand tills han kommit till ro samtidigt som vi säger "schhhh". Sakta sakta får vi backa, samtidigt som vi försöker undvika de ställen i golvet där det gnekar mest. Ibland gör jag en kullerbytta över sängen för att komma ut snabbare :D Han brukar somna kring 19.30 och vaknar sedan första gången runt 23. Då vill han upp och amma eller dricka mer välling. Sen vill han somna i min famn och inte i sängen. Efter det fortsätter natten så. Han sover bredvid mig och vaknar med 30 minuters mellanrum för att amma.

Nu försöker jag sluta med amningen och det gör honom galen. Han sliter i täcket och dyker med munnen efter mina bröst. Jag har blåmärken från hans lilla haka... Klockan 6 brukar han vakna för att vilja gå upp. Då gäller det att han inte får syn på A-V som oftast krälat ner i vår säng under natten. Gör han det kryper han till henne och väcker henne och då är det kört att få sova något mer.

A-V å andra sidan kan sova länge på morgonen om hon legat kvar i sin säng, men det händer väldigt sällan. Hon verkar ha nån typ av nattskräck alternativ selektiv trots som bara kommer fram på kvällen. Det är som om hon förvandlas till ett litet monster så fort vi säger att det är dags att sova. FEM minuter innan kvällsrutinerna kan vi säga "kommer du ihåg att du ska sova i din säng och inte bråka vid läggningen nu då?" varpå hon svarar glatt "jaaadå jag ska sova i min säng hela natten".

Sen när vi ska borsta tänderna blir hon arg i blicken och skriker "MEN JAG KAN INTE SOVA MIN SÄNG!!" och så är fajten igång. Hon vägrar ens lägga sig ner och sparkar bort täcket samtidigt som hon skriker "JAG KAN INTE!!". Vi kan inte ens gå ut ur rummet för hon springer efter så fort hon kan. Jag sprayar med "godnattspray" och berättar saga coh stoppar om och smeker på kinden och ger vatten och stoppar om och släpar tillbaka och stoppar om och hotar lite och ger lite vatten.... osv. Det enda som oftast hjälper (när hon slutat att skrika) är att lova att komma tillbaka om fem minuter för att ge henne en "Give me five" och tre pussar på näsan. Då brukar hon ha hunnit glömma bort att vara arg och ser liksom fram emot "Give me fiveandet" istället. Men man är ju alldeles svettig innan hon kommit till det stadiet. Samtidigt brukar hennes skrik väcka Elvis så jag får springa mellan och säga "SCHHHHHHHHHH!" i dörröppningen för att inte kliva på det gnekande golvet. Är E hemma vid läggningen går det lite lättare men oftast är jag själv.

Tror det är mörkret som satt igång hennes trots/nattvägran. Hon ska alltid ha en nattlampa tänd och så fort jag går från rummet vinklar hon den som en stark stråkastare mot hennes säng. Skönt att det blir ljusare nu.... fast det leder ju samtidigt till att barnen vaknar automatiskt tidigare ändå :O

Jag och E har börjat träna. Både på varsit håll och tillsammans. Det är roligt att peppa varandra och vara inställda på samma sak. Vi försöker också komma tillbaka till ett någorlunda normalt samboliv. Att kunna prata med varandra om något annat än bara barnen. Att vilja/orka mysa och sitta nära varandra i soffan på kvällen. Lägga ner mobilerna och paddorna och umgås. Ligga mer. Det är lättare sagt än gjort, speciellt när man är trött som ett as hela tiden. 

Träningen gör mig mer hungrig än vanligt och det är fasiken svårt att stå emot att äta något onyttigt på kvällarna. Vårt recept för att hitta tillbaka till varandra har varit att göra som när vi först träffades - äta gott och se på film. Detta ledde iofs till att tonårs-E gick upp från 75 till 95 kilo på ett år så det kanske inte är så smart. Ett tag har vi varit duktiga och ätit en liten bit mörk choklad till kaffet istället för typ en hel godispåse men man får liksom mindre motståndskraft när man är trött och slut... igår stod valet mellan att ligga och äta semla. Semlan vann utan match.