Min mammaledighet börjar gå mot sitt slut, för andra gången...hur tusan kan jag ha hunnit med det?! Det känns så hemskt när jag tänker tillbaka på den första tiden med Elvis för jag kommer knappt ihåg någonting känns det som. Det var en sån turbulent tid just då när han kom till världen och med ett större barn att ta hänsyn till fanns det väldigt lite tid att stanna upp och njuta. Det finns fortfarande alldeles för lite tid, eller så är jag sjukt dålig på att ta tillvara på den.

Det jag iaf GÖR är att försöka ta små mikrostunder och verkligen njuta av dem. Som idag när jag och A-V tog ett snabbt bad innan vi fick besök. Hon busade och berättade om sina fantastiska fantasier med påhittade personer som heter Kloindaite och Drojterra osv. Jag lyfte upp henne på mina knän och lät henne flyga flygplan en stund. Hon skrattade så hon kiknade och var så lycklig. Jag försökte etsa fast den stunden i mitt minne.

En annan stund då jag känner att jag tar tillvara på myset är när vi lyssnar på musik och dansar i köket. Det händer rätt så ofta faktiskt. Elvis har lärt sig att det är kul att dansa och börjar vicka på rumpan så fort han hör en melodi av något slag. Jag håller honom i famnen och dansar ett tag. Sticker in näsan i hans mjuka hår och snosar honom i nacken. Han luktar fortfarande bäbis. Jag etsar. Hoppas det stannar för alltid!