Elvis har blivit så stor nu att han ibland vill leka bäbis och ligga i min famn ett tag. Han känner väl att han blivit mer självständig och längtar tillbaka lite. Jag längtar också. Självklart är det roligt att se dom växa och lära sig saker. Se vilka dom blir när de själva får bestämma och inte alla intryck är sådana som vi föräldrar skapat åt dem. Men det är verkligen med skräckblandad förtjusning för det går ju så satans fort! Anna-Vera har vuxit ifrån det där småknubbiga stadiet och hennes rörelser och minspel blir allt mer vuxet. Hon leker gärna för sig själv och tycker att det är roligt att lära sig bokstäver och att läsa enklare ord. Hon är sin egen lilla person som älskar klänningar och att spontandansa/yoga till musik hon gillar. Som blir asförbannad på alla kläder hon har och som får feeling och bara kör på det. Som ofta säger att hon älskar mig och hela familjen över allt annat. Stenhård och supermjuk samtidig. Jag tittar ofta på henne och försöker förstå vad som hände? Och hur var det när hon var riktigt liten? Hur var det ens att ha en liten bäbis?

Elvis spjälsäng står inne i A-Vs rum och vi skruvar inte ihop den ännu eftersom han ibland får sova i den när när han sprungit slut på vårt tålamod. När vi inte orkar lägga tillbaka honom i sin storsäng för 105:e gången. Men det är inte långt borta. Den borde egentligen redan vara bortplockad och den tar mycket plats. Skötbordet likaså känns som om den snart är onödig... men shit vad jobbigt att plocka ner! Känslomässigt jobbigt alltså. Är det slut sen? Nej det hoppas jag inte. Men orkar vi med ett barn till? Är det logiskt? Längtan finns absolut där om än inte lika rivande stark som de andra gångerna. Men då jag tänker på att det kanske ska vara slut med barn så skriker kroppen nej.