Vi har länge sagt att vi önskar oss tre barn. Det var faktiskt också planen, att efter Elvis påbörja en ny ivf när han var kring 2-3 år. Men då båda mått dåligt och vardagen med två barn varit nog så tuff har vi hela tiden skjutit upp det till framtiden. Flera saker har gjort mig osäker. Bla tanken på om jag verkligen räcker till till tre barn. Oron för om VI räcker till för varandra med tre barn. Tanken på att sluta träna så hårt gör mig också orolig för det är en av de sakerna som bidrar till mitt mående. Mamma har alltid sagt att två barn är "optimalt" och "tänk på att du fått två friska barn och tänk om ett tredje inte är det".

Samtidigt så känner jag ändå att kroppen längtar lite. Eller är det någon slags ålderskris eller mitt sentimentala inre som längtar tillbaka till att ha en liten bäbis en sista gång?

Vi har absolut inte lagt ner tanken. Den ligger bara på is. Vi förbereder oss mentalt kan man säga. Ingen av oss vet hur vi skulle må av att försöka på egen väg. Hur snabbt skulle det bli jobbigt?

Vi vet inte hur mycket pengar vi har att lägga på ev försök eller hur mycket det skulle slita på den familj vi redan har. Det stör mig också så mycket att mamma, som är den som hjälper oss mest med barnen, inte vill att vi skaffar en till. Det stör mig mer än hon kan förstå.

Vi får se. Vi tänker iaf på en 3:e och det är en väldigt fin tanke.