Åh jag saknar att blogga! Skriver ca 20 inlägg i huvudet men är för trött/har inte tid att skriva ner dom och sen försvinner de i vimmlet av tankar i min förvirrade amningshjärna. Nu har jag smygit upp till datorn och ska försöka skriva lite. OERHÖRT trött är jag, men det beror nog på att klockan vi ställt på 8 imorse fick för sig att programera om sig och ringa klockan 4 istället. Detta insåg vi efter att vi dragit upp Anna-Vera och börjat klä på henne. Hon var mer sur än vanligt och det var mörkare ute än det brukar. Mycket tystare också... ;P När vi insåg att vi hade 4(!) timmar kvar att sova sprang jag med A-V till sängen och stoppade in nappen i munnen på henne. Som tur var somnade hon på en sekund. Det gjorde vi med.

Idag fyller Elvis 16 veckor och vi firade genom att åka med min syster Malin till tatueringsstudion där hon skulle jobba vidare på en tatuering på armen. Elvis var exemplarisk och snäll. Bara han får vara med så är han jätteglad. Kring 12 tog jag med honom i babybjörn ner på stan och köpte kaffe. Han låg och kisade och var glad i sin röda lilla mössa. Gopojken <3

Igår var hela familjen tidigt på sjukhuset för att visa upp Elvis för en kirurg. Hen skulle kolla upp om han har ett bråck som måste opereras eller inte. Läkaren var lång och hälsade inte. När jag beskrev knölen jag sett och vart den satt tyckte han att det inte alls lät som ett bråck. Märkligt då att akuten sa att det var det samt skickade remiss till kirurgen... Vi la Elvis på en brits och stod och väntade på att han skulle bli arg så att knölen skulle synas. Det tyckte Elvis var jättekul och log brett i ca 5 minuter innan vi gav upp :) Läkaren sa lite drygt "ja ni har inte övertygat mig iallafall om att han behöver opereras"... ungefär som om vi VILLE att han skulle sticka kniven i vår lilla bäbis. Jag blev rätt chockad och sa "jaha vad bra, det vill vi ju inte". Läkaren frågade hur gammal Elvis var, när bråcket först syntes osv men också om vi vill ha fler barn. Fattar inte vad det har med ett ev bråck att göra. Märkligt besök men resultatet är iallafall att det inte verkar vara någon fara och om knölen kommer tillbaka ska vi direkt till kirurgen för kontroll.

Här kommer lite om barnen och hur de är nu:

Elvis 16 veckor:

* Vill stå i vår famn och är väldigt stadig. När han ligger på magen håller han upp huvudet i en timme utan problem.

* Hans "bakdel" vill krypa :) Han drar upp benen precis som man ska men har inte kommit på att man ska hålla upp överkroppen för att ta sig någonstans. Tack och lov.

* Han har kommit på hur man blåser bubblor och gör pruttljud med munnen. Det är jättekul och det gör han ofta. När han inte "pruttar" ljudar han och det låter "ooooooooo".

* Han är, som jag skriver i varje inlägg, en gopojke. Vill sova nära och lägger gärna armen på mig för att känna att jag är där. Helst ska min näsa vara mot hans panna.

* Det är så nära att han skrattar ett riktigt skratt. Jag brukar killa honom på magen och han nästan kiknar. Än så länge är det mest skrik och leenden vi fått men jag hör att skrattet bubblar under ytan.

Anna-Vera 2 år och 10 månader:

* Tycker att hon är en stortjej som kan allt. Hon vill peta på allt som vi tar i och utforskar allt hon får tag på.

* Pratar väldigt bra och kan några ord samt räkna till 7 på engelska.

* Ramlar ofta. Vet inte om hon bara är oförsiktig eller om hon har dålig balans. Vi är iallafall vana att det säger krasch bom bang några gånger om dagen. Som tur är är hon stenhård.

* Pratar ofta med sig själv och hittar på sagor och lekar.

* Dukar fram fika och mat på låtsas. Hela vardagsrummet är fyllt av små koppar och fat.

* Trotsar ofta men jag har märkt att det går att avvärja med en kram.

* Älskar att prata i telefon och då gärna med mormorn.

* Sjunger ofta och gillar att uppträda. Bugar i slutet :)

*Saker hon ofta säger just nu:

- Mamma, jag kan ALLT. Sådeså.

- Varför? Men varför? Varför då?

- Jag vill sova din och pappas säng och mysa.

- Jag älskar dig. Jag älskar inte dig. Jo jag älskar dig!

Jag och E fick helgen nästan för oss själva när A-V sov hos mormorn. Vi sov bort den mesta av tiden men fick lite gjort i trädgården och källaren iaf. Märker att det liksom är lite jobb att vara nära varandra nu. Förr kom det automatiskt att vi hamnade tätt intill i soffan. Nu måste jag påminna mig själv, eller honom, om att han faktiskt kan ligga i mitt knä. Gillar inte att känna mig... känslomässigt handikappad, men det gör jag litegrand. Det är liksom skönare att få sitta själv. Det är enklare att inte försöka tänka på att lusten ska komma tillbaka snart. Eller ska och ska. Det vore väl bra om den gjorde det. För jag vill inte leva som två pensionärer, eller som bara bra vänner som bara råkar dela säng.

Jag ska bli bättre på att blogga. Får väl dricka mer kaffe eller nått. Undrar vart gränsen går innan det blir giftigt?! ;)

På tal om saknar föresten. Jag sparade farmors parfym sen vi gick igenom deras saker i lägenheten. Pappa och hans bröder tänkte slänga den men jag kunde inte. Nu står den i mitt bakskåp i köket. Då och då när jag längtar för mycket går jag till den och luktar på flaskan. Det är som att få en kram av henne. Blundar jag så står hon verkligen där. Längtan blir både starkare och lite enklare att klara av. Undrar om hon finns där med mig då i just det ögonblicket? Ibland funderar jag på om farfar finns med oss i bilen som vi tog över från honom. Röklukten försvann efter några dagar men då och då luktar det jättestarkt där inne. I mitt huvud, eller kanske hjärtat, är det han som kommer tillbaka för att se att allt är bra.

E jobbar i helgen så jag är ensam med barnen, dvs ingen egentid. För ett tag sedan lyckades jag dock få båda nöjda på samma gång framför ett avsnitt av Turtles så nu passar jag på att skriva ett inlägg snabbt som attan. Hör redan att Elvis börjar bli sur eftersom han inte får någon respons på sitt joller :)

Idag är det ett år sedan vårt sista FET där vi satte tillbaka blastocysten som skulle visa sig vara Elvis. Helt fantastiskt och galet på samma gång. Fantastiskt att det fungerar, att man kan frysa ner ett liv och sedan tina upp det igen och skapa en graviditet. Galet att det redan är ett år sedan. Det känns som igår som vi åkte mot Falun, nervösa som jag vet inte vad. Jag kommer ihåg att det var strålande väder och att vi virrade runt som yra höns och att telefonen var alldeles varm och svettig i handen. Mamma ringde har jag för mig och jag skällde ut henne eftersom jag var så rädd att det skulle vara kliniken som ringde. Hon fick telefonförbud resten av dagen :)

Mer om den dagen kan ni läsa här om ni vill.

På bilden till höger är Elvis 6 dagar gammal men på samma gång nästan 4 år! Tänk att hans liv skapades och fick sin början den 19 Oktober 2011. Det är en märklig men vacker tanke.

Elvis är en sån gopojk. Han vill bara vara nära. Får han det är han nöjd. Så fort han ser mig ler och skrattar han och det finns inget mysigare än att få somna mot honom i sängen. Han trycker sitt lilla huvud mot mitt. När han ammat färdigt brukar jag ibland vända på honom så att vi liksom ligger sked. Då kan jag snosa i hans nacke och önska att någon kunde bara trycka på paus.

Han pratar mycket nu. Olika ljud från joller till att blåsa saliv. Han gillar när jag pratar tillbaka på samma sätt. Som om han förstår att vi kommunicerar på hans sätt då. Han älskar sin syster och tycker om att vara nära henne och studera henne.

Nu skriker han och vill ha mat. Undrar vad jag ska hitta på med dom idag? Allt blir så mycket svårare när man är själv. Blir iallafall något som involverar kaffe.

Numera får alla kommentarer komma fram utan godkännande. Jag läser alla och glädjs för dom men har inte tid att godkänna och svara. Tack för att ni finns!

Passar på att skriva lite nu när jag plötsligt får sitta vid datorn ett litet tag. Det är inte ofta jag får egentid och när det väl händer är det svårt att bestämma vad jag ska göra. Oftast virrar jag omkring ett tag med smått panik innan jag landar någonstans. Idag blev det datorn :)

Elvis sitter i hallen och sover i sin bilstol. Den är toppen den där stolen. Idag har vi varit på den sista mamma-bäbisyogan och det känns väldigt tråkigt att det är över. Det har varit veckans höjdpunkt att få komma dit och yoga och andas och mysa tillsammans. Extra speciellt har det varit eftersom många av mammorna också gick på gravidyogan med mig innan bäbisarna valde att komma ut.

Efter yogan åkte vi till Mekonomen i Birsta för att hämta ut ett bilbatteri. Självklart har nya bilen lagt av. Det tog en månad ungefär. Vi hoppas att det är batteriet som är dåligt. Här bor det inga mekaniker minsann.

Jag kom hem klockan 13 och har i en halvtimme snurrat runt, yr av alla valmöjligheter nu när jag inte måste amma eller underhålla A-V. Tyvärr gjorde jag inget produktivt och känner nu att jag glömde att äta något...är illamående av hunger men nu är det redan dags att hämta från dagis.

Idag jobbar E till 21.30 Fattar inte att jag stod ut med dessa tider när A-V var liten? Hur är det möjligt att det är först nu jag inser hur jädra mycket han jobbar och hur satans lite han är hemma... Tacksamt nog är det bra väder så jag och A-V kanske kan mysa lite på altanen och sen får det bli akiviteter som orkas med och som rimmar bra med amningen av Elvis.

Väntar också med spänning på att få höra något från min vän Kia som ska få sina efterlängtade tvillingar vilken dag som helst! <3

Här kommer en bild från yogan. Elvis myser med sin lilla tiger medans mammorna fick fika tillsammans. Den röda kudden i bakgrunden kallas för ett bolster och är en gravid kvinnas bästa vän. Sådana både satt och låg vi på under gravidyogan.

Idag klev jag upp tidigt och rakade benen. Det var dags för efterkontroll! Elvis fick följa med så att bm fick se vem det var som legat där i magen. Eftersom jag inte ville göra ett cellprov under graviditeten skulle jag också göra det idag.

Det var faktiskt lite nostalgiskt att gå in till barnmorskecentralen igen. Jag saknar redan magen och det speciella med att vara gravid. Förlossningen och hela upplevelsen med magen och sparkarna känns som flera år sen redan. I väntrummet satt några par och de tittade lite trånande på lillman medans jag tittade lite trånande på deras kulor. Det är ju så mysigt! Speciellt första gången när man inte vet någonting alls och allt man köper är nytt och alla känslor är nya. Man vet inte om hur jobbigt det blir när de väl kommit ut ;) och hur ont det gör att föda barn. Man har all tid i världen att vara i sin bäbisbubbla utan dagistider att passa, ingen som treårstrotsar och man har fortfarande inte förstått att tiden på något magiskt sätt börjar gå minst dubbelt så fort sekunden som bäbisen tittat ut.

Bm var glad över att se oss och tyckte att Elvis var så söt, som sin storasyster. Vi gick igenom förlossningsjournalen. Nu har jag ju fortfarande inte lagt ut min berättelse men i mycket korta drag kan man säga att 1. Det gick fort! 2. Det var intensivt 3. Jag blödde jättemycket efteråt 4. Det var ändå en fantastisk upplevelse.

Jag har inte kollat hur jag ser ut där nere. Det känns liksom inte så lockande. Jag sprack ingenting och fick bara ett stygn typ direkt nedanför klitoris men det händer ju saker med härligheten ändå när man tryckt ut en bäbis. (Dessutom var det någon som körde in hela näven(!) tre gånger för att känna i livmodern men mer om det i förlossningsberättelsen). Om man tänker sig slidöppningen som en cirkel pre-bäbis så är det ju mer som ett...Q efteråt. Det är helt normalt men man känner det ju rätt tydligt. Förvånande nog fick jag med beröm godkänt på både knipförmåga och utseende. Spegeln där nere tackade jag nej till. Jag har en känsla av att BMs "med beröm godkänt" är mer mitt "what the fuuuck?!"

Vikten låg på 63, blodvärde 123 och blodtryck var jättebra. Preventivmedel pratade vi om men jag känner mig ytterst tveksam till p-piller eller andra tillsatta hormoner. Dels för att jag inte vill jävlas mer med kroppens balans och dels för att jag inte har någon egen mens eller ägglossning (eller sex) - chansen att råka bli gravid är väldigt väldigt väldigt liten.

I vecka 23 gick jag till barnmorskecentralen med en liten kula på magen. Idag gick jag därifrån med en lillebror i bilbarnstol och en ask kondomer i skötväskan....och det känns som om alltsammans utspelat sig på ungefär en vecka. Vem hade trott att tiden kunde börja gå ÄNNU fortare när andra barnet kom?! Tänk de som bar 11 barn...de går nog från 35 till pension på en kvart!

Anna-Vera närmar sig tre år med stormsteg och ofta känns hon ännu större än så. Aldrig hade jag trott att treåringar skulle vara så kunniga! Innan vi fick barn tyckte man att treåringar var bäbisar, men hon är ju en liten tonåring nästan :) En liten tjej som vet vad hon vill och som inte alls är som sin mor. Hon är både tuff och mjuk. Gillar sina kläder och vill göra flera klädbyten om dagen. Gärna stora klänningar. Det får inte sitta åt någonstans...då får hon ett meltdown och skriker och skriker. NU har jag förstått att utbrottet oftast går att häva med en kram, när vi förut bara mest stod och skrek ut "vad vill du?, säg vad du vill. Använd dina ord. Snälla!.. vill du ha en ny tröja?, ska jag ta av dig den där? är du hungrig? VILL DU HA GLASS? NÄHÄ MEN DÅ FÅR DU INGET FIKA IKVÄLL!.... SNÄLLA snälla sluta skrika"

Förut när hon trotsar har jag med framgång kört med "Då-räknar-jag-till-tre-metoden" vilket har funkat klockrent. Nu har vi avancerat till att räkna till 10. Denna metod rekommenderas när barnet inte är allt för arg utan mest bara inte vill komma till matbordet, ta på sig sina kläder eller liknande. Det går till såhär att jag räknar från ett till tio men med stegrande intensivitet, som om det är bråttom. Ett..två..tre..fyra. fem. sex. sju. ÅTTA.Nio.TIIIO Funkar skitbra :) och A-V kommer springade som en liten oljad blixt. Vad som händer om hon inte kommer innan tio vet varken hon eller jag men det spelar ingen roll :D

Hon pratar mycket om läppstift, det vill hon ha så fort hon vaknar. "Löppstöft" kallar hon det :) och det är så gulligt! Däremot säger hon "strömming" till sitt snor och får både mig och E att nästan kräkas lite i munnen :S

Det är mycket prat om blod och sprutor och poliser som skjuter och ambulanser osv. Något som måste komma från dagis. Då hon ser någon som är ledsen brukar hon förklara för mig att personen "tappat" sin dotter och att hon inte vaknade igen. Hur hemskt som helst! Det är verkligen både negativt och positivt med att ha barn på dagis...

A-V har tjatat om en skateboard länge nu så förra helgen köpte vi en sparkcykel till henne. Hon blev jätteglad tills hon skulle prova den. Då kunde hon inte på en gång och blev förbannad. Det slutade med att jag åkte omkring med den med henne framför mig. Här är det inte tal om att träna tills man kan något, här ska man kunna på en gång :)

Elvis är tre månader nu och rund om kinderna. Han är mestadels glad och är nöjd bara vi har ögonkontakt, eller om han får ligga vid bröstet. Syrran är också kul att titta på men det är inte alltid han hänger med i hennes svängar. Eftersom han inte vill ta nappen så ofta har jag försökt prägla honom på en fin "dinglis" som han fick av vår vän T. Jag har haft den hos honom när han ammat eller när han legat och myst och nu tror jag att det gett resultat. Igår när jag och E satt i soffan sövde han ner sig själv genom att ligga och gosa/suga på den. YEY! Måtte jag inte råka slarva bort den nu...

Och tröttheten då. Haha, jag är SÅ trött! hela tiden. Känner mig som världens sämsta mamma som inte orkar ta mig ut med barnen så ofta. Det skulle ju bli bättre när det blev varmare. Kanske borde sätta en deadline och sen bara köra tills jag träffar kaklet. När det är över 15 grader ute så sätter vi i högsta växeln. Då ska det tamejfan lekas ute så att vi får friskluft och ser sådär sunda och rosiga ut. Undrar om det finns koffein i spruta att bara injecera direkt in i kroppen??

Mamma "råkade" föresten komma med förslaget (läs ordern) att jag inte ska dricka kaffe på dagarna eftersom hon trodde att det skulle skada Elvis. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Förstår hon inte att det är mitt livelexir numera? Det och godis på lördagarna. Haha. Fan jag måste börja träna...

Vi har haft en mysig helg tillsammans där vi bara ätit gott och inte planerat in något speciellt. Jag har lärt E att äta sushi, A-V har fått en sparkcykel (då det varit ett fasligt tjat om att åka skateboard samt att hon försökt göra en egen bräda av lego som hon skrapat längst parketten hemma) och Elvis har fyllt 3 månader. Det är helt galet att det gått så fort. Tre månader gick på tre veckor...

Idag har han fått sina första sprutor. E tog det värsta, att hålla i, medans jag fick trösta efteråt. Det gick snabbt över men han har då och då under dagen och kvällen liksom "kommit på" vad som hände och gråtit en skvätt. Ingen feber än så länge.

Han äter ofta måste jag säga. Det är inga tre timmar vi snackar om utan snarare två...oftast en timme mellan matningarna. När han vaknar, oavsett hur länge han sovit, vill han ha mat. Det förvånade mig inte alls när vågen visade prick 5000 gram idag. 59 cm är han nu, lillplutten. Dubbelhakorna har gjort entre. Han ler och tjusas mycket. Han är toppen helt enkelt. Det är A-V med såklart. Jag försöker dela ut pussarna jämlikt mellan dem.

Mycket pussar blir det. E har inte fått så många dock. Vi tar nån då och då i farten. Något mer är jag inte sugen på/orkar jag inte tänka på. Den 11 är det dags för efterkontroll. Då vill bm prata om preventivmedel. Svaret blir nog "inget" eller "vi återkommer när lusten kommit tillbaka". Jag gissar på att det tar ett tag.

Elvis känner på en gång när han blir "ensam", så det gäller att söva ner honom riktigt tungt innan man kan skynda sig att göra något. Idag försökte jag lägga ner honom två ggr med resultatet att han genast vaknade och blev sur. Det slutade med att jag fick ligga i soffan och trycka honom mot mig samtidigt som jag höll in nappen. Efter en kvart kunde jag sakta dra mig därifrån med en tröja som substitut. Jag spring till köket för att smöra några hårdbrödmackor som jag åt så tyst jag kunde :)

Idag har vi varit på babymassage på BVC. Han var mycket nöjd och kissade tre gånger. Min gamla bm som jag haft båda gångerna tittade in i salen och sa hej. Hon verkade känna igen alla utom mig. Det är så typiskt mig, jag verkar vara en sån som man glömmer.. :o

Har iaf mejlat om en tid för efterkontroll så vi får se om hon kommer ihåg mig då. Jag ska även göra ett cellprov då eftersom jag var tvungen att hoppa över det då jag var gravid. Förra gången hade jag lätta förändringar. Hoppas de är borta nu.

Suck. 2015 skulle ju bli ett bättre år. Det skulle ju bli bra och vi skulle få njuta av en liten ny underbar person. Istället rasar det på båda håll, i Es släkt och i min. En närstående till mig ligger hemma jättesjuk och får inte den hjälp hen behöver. Hen lider något fruktansvärt och det finns inget vi kan göra. E, stackars E går igenom något fruktansvärt och där finns heller inget att göra. Mitt uppe i allt ska vi försöka njuta och ta tillvara på den första tiden med Elvis och det är ju såklart inte alltid så lätt.

Jag har dåligt samvete för att vårt förhållande inte heller riktigt är som det brukar. Det är jobbigt att jag ibland kan bli så irriterad på honom. Han sover inte bra pga att han ligger och tänker på det som händer och jag sover inte bra för Elvis ska äta hela nätterna. Så jobbar han kvällar och var tredje helg vilket lämnar mig ensam med barnen, något han inte kan rå på men det går såklart ut över hans tid att knyta an till Elvis.

I Torsdags hade jag mammasamtal på BVC. På många sätt var det en flashback till när A-V var nyfödd men denna gång fanns det mer att prata om. I det stora hela mår jag bra och är glad, men det är en stor sorg för oss båda att släktena rasar ihop runtomkring oss. Jag kunde med sanning fylla i att jag för det mest är väldigt glad och så men samtidigt kände jag liksom för att gråta under hela samtalet. Stackars lilla pojke som föds in i så mycket kaos som det är just nu. Jag vill att han ska få ha samma mysiga atmosfär och trygga omgivning som hans syster fick. Det känns orättvist.

Jag och Elvis har börjat på bäbismassage och på onsdagar går vi på yoga. En liten men skön avlastning från vardagen och jag önskar att jag kunde stanna i den stunden längre. Och att jag inte skulle tycka att A-Vs trots är så jobbig emellanåt. Önskar att hon fick leka ute mer och att jag hade ork/tid/lust att städa mer... och att jag fick hjälp med det. Och jag önskar att allt var bra med våra närstående.