Idag blir lillman 11 veckor och han känns redan så stor på något sätt. Det är så tydligt att han är medveten om våra rutiner och har koll på vad som ska hända. Fortfarande gillar han inte att känna sig ensam, det gäller att jag är nära honom hela tiden för att hålla honom nöjd. Han är väldigt stadig i nacken nu och rundare och goare i kroppen. Som någon bekant sa "nu har han ju en hals!" :)

Han blir som mest mammig på kvällarna och skriker gärna tills han får äta och somna vid bröstet. Han ligger och myser och klappar på mig med sin lilla hand. Jättemysigt :) Elvis älskar verkligen sin syster och är så fascinerad av henne, allt hon gör och allt hon säger. Ofta ber jag henne att hålla honom sällskap om jag behöver göra något i ett annat rum. Det räcker med att hon sitter bredvid honom så blir han lugn och bara iaktar henne.

Jag klär honom rätt ofta i rosa. För att jag har en del rosa från när A-V var liten men mest för att han passar i den färgen. För det är ju just det, bara en färg. Tyvärr får jag då och då kommentarer om det vilket jag tycker är rätt tråkigt.

I Onsdags (förra veckan! för jag får bara tid till att påbörja inlägg - inte slutföra dem) åkte jag och Elvis på mamma-bäbisyoga för att mysa. Det var en till synes helt vanlig dag och solen sken. Efter passet åkte vi till Birsta för att lämna en fotoförstoring till en Pennan och Kameran-kund men innan jag hunnit in i byggnaden ringde E på mobilen. Det första han säger med låg röst är "kör du bil just nu?" med den där tonen man har när man frågar "sitter du ner?" och jag blev alldeles iskall. Jag fick en blixtrande huggande känsla som man får precis innan man ska få reda på något hemskt. Tiden går i ultrarapid. Jag satte ner Elvis bilstol på marken och sa högt "men vad är det som har hänt?!"

En evighet passerade och så sa E "...vi råkade betala in dubbelt till bilfirman igår".

Jag drog efter andan och svarade "AMEN VA FAAN! du kan ju inte skrämmas sådär! Jag trodde ju att någon dött fattar du väl?!"

Fyfan vad rädd jag blev. I de korta sekundrarna innan han fått ur sig det han ville så hade jag hunnit tänka mig alla mina närmsta som döda. Jag föreställde mig världen utan de jag älskar mest av allt och det var fruktansvärt!

E tyckte att jag överdrev och medans jag stod på parkeringen och hyperventilerade ett litet tag förklarade han varför det var så hemskt att vi betalat dubbelt. Jag la på lite irriterat och åkte till bilfirman. De fixade tillbaka pengarna på några minuter men äckelkänslan jag fått från de där hemska sekundrarna precis innan satt kvar hela dagen. Och så kände jag tacksamhet för att vi har kvar våra kära.

Anna-Vera fick därför vara hemma från dagis igår (i Torsdags). Jag tog med henne till min mormor och bakade bullar istället. Vi hade en riktig mysdag och tog tillvara på varandra. Idag (Fredags) har vi varit på utflykt till Fagervik och min pappas kusins bageri och café. Jag, barnen, min syster, mamma och min mormor tog en långlunch och bara myste tillsammans. Också välbehövligt och tacksamt.

A-V känns så himla stor och alla som träffar henne säger samma sak. Plötsligt är hon så verbal. Jag kan resonera med henne och hon förklarar vad hon vill och vad hon känner. Allt vill hon prova på och har mindre och mindre tid/lust att stå still. Hon har många roliga små egenheter för sig och gillar att fantisera och hitta på historier och lekar som hon lever sig in i. Vi kämpar på med pottan/toan och vårt "kiss och bajsschema" där hon gör ett kryss varje gång hon "producerat". Tillslut får hon en leksak eller en bok vilket är en bra morot. För ett tag sedan hade hon kissat 5 ggr på pottan och fick då välja något i leksaksaffären. Till Es stora förtjusning valde hon en Spidermanmask.

Hon provar mer och mer saker själv. Här är en bild på första gången hon lyckats ta på sig byxblöjan alldeles själv.

Det här är en typisk "Anna-Veragrej" - att stå och sjunga med ansiktet in i högtalaren i vardagsrummet. Där drar hon alla sina favoritlåtar, bla hennes egen version av krokidilen i bilen:
 
"Nyss träffa krockodil

körde runt...bil!

Tjock o feet...trumpet!

svansen lång... bak i lak!"

Hon och Elvis är så förtjusta i varandra. Så fort hon pratar med honom eller leker med honom tittar han storögt på henne och ler. Han tycker att mobilen över skötbordet är oerhört intressant just nu och A-V är självklart med och gungar den lite extra så att brorsan har något roligt att titta på.

Elvis har blivit två månader och känns liksom mer bastant, trots att han fortfarande följer den nedre viktkurvan. Han tittar och ler och fokuserar på saker mycket oftare. Han har börjat prata rätt mycket och ler ofta. Äter som en vuxen man. Jag har slutat med mellanlägget och vi har liksom kommit in i amningen båda två. Vi går på mamma-bäbisyoga men annars blir det inte så mycket gjort. Ofta hamnar vi hos min mormor som behöver besök. Hinner inte mycket alls innan det är dags att hämta A-V igen. Såhär ser man ut när man är två månader <3

Anna-Vera är lugn och springer omkring och leker för sig själv när hon är hemma. Ofta läser hon böcker högt och hittar på egna berättelser utefter bilderna. Hon längtar till sommaren och har redan en flytring uppblåst under sängen just in case sjöarna skulle få för sig att plötsligt bli badvänliga :D När det är bra väder ute ropar hon "mamma det är sommar nu!"

För oss vuxna pajjade ena bilen och vi fick lägga renoveringsplanerna på hyllan och letar nu en ny bil. Det är såklart bilsäljartorka bara därför. Vi har försökt ta bild till tidningen vilket inte var det lättaste. Herregud vad vi svettades! Vi får inte mycket tid till oss och jag kommer inte ihåg när vi kunde ligga bredvid varandra i sängen sist. Ibland ligger vi med benen i kors när vi ska sova och det är väl den närheten vi har ungefär. Fast båda tycker att det räcker, vi är för trötta och jag är för osugen att tänka på något annat.

Det är som om jag går i slowmotion hela tiden. Så stor skillnad från förra gången med spädis. Då var jag så satans effektiv och orkade träna och gå ner i vikt samtidigt som jag planerade dop och skickade in blanketter. Jävligt irriterande när jag tänker tillbaka. Nu får jag ingenting gjort :D Kanske är det dels för att Elvis kräver mycket mer närhet än vad A-V gjorde, kanske är det årstiden.. kanske är det åldern :O

Nu vaknar Elvis snart så jag lägger in lite bilder ist för text.

Elvis blev 7 veckor i tisdags och på samma dag började han "prata" med oss. Det där lilla gulliga bäbisjollret och ett ljud som låter "uuuuuh" och påminner om hur vi låter när vi säger "heeeej lillman" till honom. Han lyser upp så fort vi får ögonkontakt och pratar med honom. Han vill aldrig känna sig ensam utan ligger gärna och tittar på oss tills han somnar. Han söker kontakt genom att räcka ut tungan eftersom han vet att det gör mig glad och att jag härmar honom då.

Natten till idag kom A-V till vå säng med feber och en hemsk hosta. Vi fick dela upp oss jag och E. Han såg till att hon inte gled av kuddberget vi lagt upp henne på och jag fick amma Elvis och se till att ingen rullade över honom. Ingen sömn alltså utan Netflixch hostattacker där jag var säker på att hon skulle kräkas ner någon av oss. Tacksamt nog gjorde hon aldrig det och så fort det blev morgon var hostan bättre. Hon fick stanna hemma från dagis och vi har tillbringat dagen i soffan. Elvis vägrar vara ifrån mig. Jag tror att han fortfarande tycker att vi ska sitta ihop. Kanske tycker han, precis som jag, att något saknas när vi inte är nära.

Fastän hon är febrig så vill hon leka. Oftast vill hon ha med sin bror, som hon säger "hon" till. A-V drar honom i sin babysitter så att han står precis vid hennes leksaker och så lägger hon små saker ovanpå honom. Idag var det favoritnallen Nallis som han fick låna. Så himla fint att se.

Imorse när jag slog upp mina blå såg jag lille Elvis som gosade bredvid mig. Jag har gett upp mina försök att lägga honom i sitt nest mellan matningarna utan låter honom sova intill mig. Han hade på något sätt lyckats vända sig med sin rygg mot min mage och låg och snosade på sina egna händer. Sekunden efter kände jag en konstig lukt och så trycktes en tv-dosa mot mitt ansikte. Jag tittade upp och såg A-V sitta på Es plats. I handen hade hon tv-dosan och några rektangulära gula saker som hon la ut på täcket... Det tog några sekunder innan jag insåg att det var ost! "Mammaaaa ja lill se fåst!"

Jag såg framför mig hur kylen stod på vid gavel med saker rinnande ut ur den. Unge vad har du gjort?! Svaret blev "men mamma jag har inge brööd!". Nähä men dåså :D

Det spökar väldigt hos oss just nu, sen Elvis kom. Till en början märkte både jag och E småsaker på varsitt håll och men nu är det uttalat. Ibland ser vi skuggor i ögonvrån och Elvis brukar ofta titta upp i taket eller mot något bakom min rygg och skratta. Till en början kändes det obehagligt men eftersom Elvis är så glad är det nog någon släkting som tittar till oss. Kanske är det farfar...jag tycker så ofta att jag ser honom i lilleman.

Elvis är sex veckor och två dagar och nu börjar han kommunicera med oss och visar att han är glad att höra våra röster. I några dagar har vi övat genom att räcka ut tungan åt honom. Varje gång har det ryckt lite i hans små läppar och nu har han lärt sig hur man gör. Så fort vi har ögonkontakt räcker han ut tungan och ler åt mig. Det är riktigt underbart.

Han är fortfarande inte nöjd att vara "ensam". Att ligga i babynestet mellan oss är inte nära nog. Endast vårt famn är det som gäller, en riktig gospojk. Ofta ligger han på mitt bröst och tittar in i mina ögon. Jag pussar honom på oannan och gosar med min näsa mot hans. Han ryggar aldrig tillbaka utan lutar sig bara närmare.

Precis som sin storasyster är han väldigt stark i nacken och han får plötsligt fart och svänger med huvudet. När han ligger på mage kan han rotera runt och även ta sig lite framåt genom att spänna benen.

Vi kallar honom Lillman Argman och Lillman Snosman beroende på hans humör. Är han i vår famn är han gosig och försöker vi lägga ifrån oss honom, tex i sitt babygym, blir han genast Argman ;)



Anna-Vera är hela två år och åtta månader. Hon är liksom lillgammal och får ofta för sig att hon får bestämma. Ibland gör hon bus, som idag då hon smög iväg och stal en kaka innan middagen, men hon kan inte låta bli att få dåligt samvete och då kommer hon till mig och berättar. Vi straffar genom att hon inte får vara med. Hon får gå till sitt rum och komma tillbaka när hon är snäll. Fastän hon gråter och skriker så lyder hon, sen får man oftast en kramch ett "felååt".

Hon äkskar Frost (som alla andra) och går ofta omkring och sjunger "led i gooo" och "för fösta gången nåååånsiiiin".

Hon gillar väskor och hatar att ha hårsnodd. Någon gång fick hon prova mormorns läppsyl och sen den dagen är hon frälst. Hon vill gärna ha en egen läppsyl och ser hon en sådan tittar hon allvarligt på mig och förklarar: "jag måste ha läppstipps".

Man hör ofta "mammaaaa vet du?". Svarar man "nä vad?" frågar hon bara "men veeet du?" tills man säger "jaaa jag vet" till vilket hon lyckligt svarar "vad bra maam, du veeet!" :D

Sen lilleman kom, och sen min ork förbättrades, har hon slutat tjata om att få titta på tv så ofta. Nu leker hon jättebra på egen hand. Ofta bjuder hon på låtsasmat och dukar bordet med sina små tallrikar och glas. Hon pratar gärna med sina leksaker och hittar på små äventyr. Jag har märkt att det ofta handlar om att hon tycker synd om något gosedjur eller att en leksak är ledsen.

Hon kallar alla för "hon" :) Favoritleksaken just nu är nallen som fått namnet Nallis. Den ska borsta tanden, åka bilen, kläs i lillebrors kläder och pussas godnatt.

Dagen började smått kaotiskt, som den faktiskt brukar. A-V har börjat vakna svintidigt på mornarna och vägrar vara tyst. Jag var mer vandrande mumie än människa och försökte slinka iväg in till badkaret ifred för att vakna. Det tog kanske fem sekunder innan hon knackade på dörren och sen var det inte lång tid innan det var fullt liv hemma. Inte nog med att det var stökigt och stressigt, jag och E gled också in i ett morgonbråk. Han blev sur för att jag ville att han skulle skjutsa A-V till dagis (en enda jävla gång på typ flera månader!) och tyckte att han skulle få ta det lugnt för att han ska jobba till nio ikväll. Han uttryckte sig klumpigt och sa "jaha men då får du skjutsa henne på DIN lediga dag". Jag tog det rätt hårt eftersom jag minsann aldrig får nån jävla dag ledig. Började rabbla upp alla saker han aldrig gör (läs tvätt, disk, mat, hämtning och de flesta läggningarna) och röt åt honom för att han är så lat. Vi hade alla förutsättningar för ett riktigt jädra bråk men efter att han kommit hem igen efter lämningen rann det liksom ut i sanden. Jag tror vi är för trötta för att bråka faktiskt. 

Dagen blev både bra och dålig. När jag bytte på Elvis upptäckte jag en knöl/hård korv i hans ljumske och förstod direkt att det nog var bråck. Min syster hade det när hon var liten och jag har så starka minnen av att hon bara gallskrek och gallskrek. Uscha. Jag tröck lite försiktigt på den men Elvis verkade inte ha direkt ont av den. Vi ringde till BVC som tyckte att vi skulle få en tid på sjukhuset. Både jag och E var lite skakiga efter den starten på morgonen.

Runt 10 åkte jag och Elvis till stan för att vara med på vår första mamma-bäbisyoga. Samma lokal och samma instruktör som vi hade på gravidyogan. Det var så mysigt :) Mycket fokus på närhet och beröring med sin bäbis men också mycket bäckenbottenövningar och lite träning för armar, ben och mage. Shit vad svårt det är att hitta igen bäckenbottenmusklerna!! Måste öva! Barnavdelningen på sjukhuset ringde under yogan och gav oss en tid direkt efteråt så istället för lunch blev vi sittande i ett undersökningsrum jag och Elvis. Han sov och kissade ner personalen och ammade :) Vi fick en vägning som visade 3690 gram så det går väl stadigt uppåt iallafall. Efter 1.5 timme kom en kvinnlig läkare och gjorde en undersökning. Domen blev bråck precis som jag trodde men nu syntes den inte lika tydligt. Vi fick en remiss till kirurgen så får vi se om den måste opereras eller om det växer bort av sig självt. Om det skulle bli ömt och hårt skulle vi söka akut.

Jag hann precis hämta A-V på dagis efter sjukhuset och för att lyfta dagen lite hade jag köpt med mig fika. Vi satt alla tre vid matbordet och samtalade ett tag. Eller A-V pratade låtsasengelska och kommenterade att hennes bulle var torr och att hon inte tycker om kaffe :)

På kvällen tog jag med barnen till min farmor och farfars lägenhet. Pappa och hans bröder håller på att tömma den och nu är den ledsamt tom. Alla deras saker ligger uppdelade i högar och det finaste har vi norpat åt oss för att försöka bevara en del av dom hemma hos respektive familj. Idag tog jag med mig kaffekopparna som vi brukade dricka kaffe ur när vi besökte dom. Farmors senapsburk som hon alltid hade med sig varje jul fick också följa med hem trots att den saknade sitt lock. Under hela besöket i lägenheten mådde jag pyton. Hade en tryckande, ilande känsla över bröstet och ont som tusan i magen. Det tog ett tag innan jag kände igen det. Sorg. Så har jag inte behövt känna sen Elvis kom, men jag drogs med den länge medans han var i magen och vi gick igenom allt det där med farmor och farfar. Innan vi gick sa jag hej då till dem och lägenheten. Sa att jag älskar dom så mycket. Sen tände jag ett ljus i senapsburken så fort vi kom hem. Saknaden känns fortfarande så himla starkt i bröstet men ljuset gör det lite lättare...

Jag är i den där fasen där jag irriterar mig på E hela tiden. Han i sin tur är i den där fasen där han tycker att han gör så mycket och sover så dåligt på natten (fast det är jag som tar det mesta med barnen och allt nattjobb). Elvis är i den där fasen där han vill ha mat så fort han ser mig, sover jättelite på dagen och bara är nöjd då han är i min famn. A-V är i den där fasen då man inte vill kissa pottan men samtidigt vägra blöja. Hon vill vägra en massa saker faktiskt, som att vara tyst på morgonen när Elvis äntligen sover eller att ta på sig kläder.

Jag kommer ihåg dessa känslor gentemot E från förra gången så jag vet iaf att de går över. De gör mig inte lika illa till mods som de gjorde då när A-V var bäbis. Jag har så mycket att göra och Elvis sitter praktiskt taget fast i mig varje dag och natt, det finns inte nog med känslor kvar till annat helt enkelt. Jag vill inte ha vuxennärhet nu. Jag vill ha egentid eller iallafall få sitta vid datorn ifred i några minuter utan att E ska störa mig eftersom han inte kan få Elvis nöjd. Han blir dessutom less på lillemans skrik jättefort och det irrriterar mig enormt.

Varje natt sover jag bara sporadiskt. Ammar jag inte så byter jag blöja eller kollar så att han andas. E jobbar hela helgen till sena kvällen så det är jag och barnen är ensamma ikväll och imorgon. Tack och liv kom mamma hit för att hålla sällskap.


På något sätt lyckades jag ändå komma iväg på ett fotojobb idag. Det krävdes bara lite jobb innan. Om jag pumpar samtidigt som Elvis ammar på det andra bröstet så får jag ut mycket mjölk. Den fick följa med som en paniklösning tillsammans med Babybjörn. Elvis kan sova enbart i min famn eller om han är fast i babysittern så att nappen går mot overallen så att den inte åker ut (han hatar nappen tydligen och suger på den max tre sek innan den spottas ut). Med långamning innan och babysittern med in till kunden lyckades jag få honom nöjd och han sov genom hela fotosessionen trots att en liten ettåring då och då gick fram och gungade honom. Elvis andra tillfälle som fotografprao :)

Trots så dålig sömn är jag rätt pigg, om jag låter bli att känna efter. Elvis har börjat titta efter saker och ler åt sådant han gillar. Han vill pussas och gosa mycket. Stark är han som tusan och när han ligger på mage kan han nästan krypa då han är riktigt arg. Är han i famnen klättrar han liksom uppåt och gnuggar ansiktet mot mitt. Håret i hans tinningar börjar försvinna och han börjar få en gubbfrilla. Det är en härlig blandning av utmattning och oändligt stor kärlek.