EttVanligtLiv

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av EVL - 16 januari 2015 14:56

A-V peakar just nu i någon sorts för-trots innan 3 årstrotsen. Allting ska hon ha tvärtemot, även det hon själv vill ha/göra. "Jag lill inte ha strumpor"  och när hon inte får dom "JAG lill HA STRUMPOR!"osv osv. Det har varit en liten kamp då och då, speciellt med mitt tålamod som är allt annat än bra just nu. Att hämta och lämna på dagis är inte längre så jättekul. Mamma har varit snäll och avlastat mig några morgnar iaf. Då har det varit så skönt att slippa sätta sig på huk eller böja sig fram för att försöka ta på henne overallen! Nu för tiden känns det som om det trycks ut en liten hand eller något där nere så fort jag klämmer magen eller om jag hostar, eller om jag nyser, eller om jag skrattar.


Hämtningen sköter jag fortfarande varje dag och igår var det riktigt riktigt hemskt. Istället för att få en kram och en puss fick jag genast onda ögat av A-V när hon såg mig stå i dörren. "Jag lill inte hem nu mamma". Tydligen var den lilla tomma plastskålen mycket mer intressant än vad jag var. Utan grin lyckades jag lura med mig henne till kapprummet men där bröt helvetet lös. Hon skulle inte med och på bara några sekunder låg hon som en mask på golvet och skrek och slog som en galning. Jag svettades som en galning, och skämdes.


Har ni märkt detta?: När man hämtar sitt barn på dagis och det är lite bråkigt, då tycker de andra föräldrarna att det är lite kul... Då får man den där medlidande, leende nicken och så gulligullar de lite extra med sina barn bara för att visa att de minsann har det så bra och lätt den där dagen. Samma sak tycker jag att det är när man kommer sent för att lämna på morgonen. De föräldrar man möter utanför som redan vinkat av sina barn har ett alldeles speciellt liksom nöjt flin när man hejjar. Antagligen hejjar jag likadant på den stackaren som kommer efter mig, springandes med barnet under armet och med svetten sprutandes.... fast tyvärr är det 99% av gångerna jag som är den där panikföräldern som man nickar åt. Nicken som betyder "jag vann över dig ;P"


Iaf så hade jag ett helvete på hämtningen. Tillslut gick läraren därifrån istället för att stå och stirra på mig. Jag fick dra henne till mig och blåhålla henne i famnen medans jag med tvång drog på henne overallen. Hon skrek och slog och sparkades. Jag slet av mig halsduken och mössan medans jag försökte få henne att stå själv. Det gick såklart inte. Provade alla knep, ALLA. "Vill du göra mamma arg"? --ingen respons---- "Jamen då går mamma nu då" --- hon brydde sig mindre än noll---

Tillslut tog jag fram mitt bästa vapen, det som alltid funkat förut och som hon av någon anledning är rädd för:


NU RÄKNAR MAMMA TILL TRE!


Hon bara tittade på mig och sen fortsatte hon skrika medans jag började räkna högt. Tillslut började jag närma mig tre och tänkte "jaha, vad faaan ska jag hitta på nu då?" Jag hade aldrig behövt komma till tre förut :O


Det slutade med att hon låg vid dörren, högröd och svettig som en dansk korv iförd rosa overall. Hon skulle inte ta på sig skorna. Sparkade och slog mig mot magen. Det var väl typ här mitt humör tog slut helt. Jag slet av henne den sko jag efter 10 minuter lyckats krångla på henne och tog ungen under ena armen och sakerna i den andra. Sen slog jag upp dörren och gick mot bilen med henne skrikandes och sprattlandes. Väl i bilen skulle hon inte sitta ner och blev som en båge i bilbarnstolen. Jag stängde bara dörren och lät henne skrika där inne. Stod utanför och andades och försökte låta bli att börja gråta. Tänk att någon så underbar kan bli ett sånt litet dagismonster helt plötsligt.


Kvällen slutade med dålig onyttig mat, eftersom jag inte orkade något mer avancerat, samt ett bad och sen fick hon ligga i vår säng och titta på what ever på Netflix. Jag låg bredvid som i koma.


Om en timme är det dags att hämta igen. Jag bävar.



När E kom hem fick vi som vanligt kanske en timme tillsammans innan det var dags för sängen. Vi bestämde oss för att öva på att andas rätt under förlossningen och hur han kan hjälpa till för att hålla mig lugn. På en gång han la sina händer på mig, trots att jag såklart inte hade några värkar, så kände jag mig irriterad. För någon utomstående skulle det sett ut och låtit ungefär såhär:


(Jag lägger mig över soffkanten och imiterar värkar. Han står bakom och tittar mest åt tv:n)

Jag - Oki, nu har jag ont då. Aj aj aj.

Han - Ja.....

Jag - ....

Jag igen - ... JA MEN GÖR NÅTT DÅ.

Han - Vad ska jag göra då, du har ju ont.

Jag - Suck. När jag har en värk kan du trycka ihop höften tex...... NEJ inte där det där är ju bara rumpan!

Han - Jaha, här då.

Jag - Jamen tryck hårt då, vad är det där för fesigt tryck?

Han -  Men det är ju jobbigt för händerna fattar du väl.

Jag - Jaha, synd om dig då. Men mellan värkarna kan du ju massera svanken iaf.

*Han tar i så att hela jag vispas omkring över soffan*

*Jag sätter mig i soffan istället*'

Jag - Oki, såhär då... när jag har en värk kommer axlarna att åka upp automatiskt och jag spänner mig. Du måste få mig att lugna ner mig och andas...

Han - Eh ok.

Jag  - Aj aj aj, nu har jag en värk.

*Han tittar på tv:n och lägger en hand på mitt huvud*

Jag - Men vafan. Du måste ju säga typ "slappna av nu så andas vi ihop. Försök släppa på spänningen i axlarna"

*Han härmar mig ordagrant*

Jag - SUCK! Efter värken är det skönt om du tar på mig, men inte mesigt utan liksom rejält. Tryck med hela handen från huvudet och ner till fötterna.

Han - Jaha, såhär...

Jag - Nej

Han - Men såhär då?

Jag - Nej

Han - Men vafan såhär då?!

Jag - Vi försöker andas ihop istället.

*Vi satte oss på soffkanten båda två och djupandades tillsammans i ca en minut*


Jag - Nu vill jag sova.


Det blir nog bra det här. ;P



Uppdaterar gissningslistan:

Gissningslista:

Sarah: 27 Januari, pojke.

Inte som vi tänkt: 28 Januari, pojke, 3590 gram och 52 cm.

Lina: 28 Januari, pojke, 3780 gram och 51 cm.

Kajsa: 29 Januari, pojke, 3340 gram och 52 cm.

A: 29 Januari, pojke, 3309 gram och 51 cm.

Marielle: 30 Januari, pojke, 3274 gram och 51 cm.

Millis: 31 Januari, pojke, 3550 gram.

Syskonjakt: 1 Februari, flicka, 3810 gram och 49 cm.

Att vara mammor: 2 Februari, pojke, 3030 gram och 49 cm.

EVL: 3 Februari, pojke, 3640 gram och 50 cm.

Åren går: 3 Februari, flicka, 3555 gram och 50 cm.

Lilla jag: 4 Februari, pojke, 3470 gram och 51 cm.

C: 6 Februari, flicka, 3542 gram och 49 cm.

PiOmiO: 7 februari, flicka, 3670 gram och 51 cm.

Av EVL - 14 januari 2015 09:03

Jag står ännu fast vid att jag nog inte kommer att bli less på att vara gravid, men fasiken vad jädra less jag är på omständigheterna runtomkring just nu! Att vara höggravid på sommaren, och puffas upp som en ballong och svettas, var ingenting i jämförelse med att vara det på smällkalla vintern. Igår nästan grät jag över att de inte skottar vår gata och skickade ett arg mejl ang detta. Fick igen nästan på en gång, för när jag kom hem hade de skottat och lämnat världens största snövall utanför vår parkering. De hade dessutom som vanligt gått alldeles för långt ut från tomtgränsen (3 meter!) vilket gjorde att vi blev av med all parkering på sidan av infarten. Det fanns alltså inget annat val än att ställa sig att skotta. A-V somnade i bilen under tiden och jag fick bära henne och alla saker upp till huset. Hade så mycket sammandragningar efter detta att jag fick lägga mig i ett varmt bad i en timme innan jag orkade röra på mig.


Imorse försov jag mig, för jag sover så dåligt. Märkte på en gång att ögoninflammationen var tillbaka, eller så har jag lyckats peta in något i ögat. Ser ut som om jag nyss bölat eller varit i slagsmål. När jag lyckats duscha och göra mig iordning vad klockan redan tjugo i 8 och det blev panik att få upp A-V alldeles själv. VARJE gång jag böjer mig frammåt är det som att bäbisen försöker trycka sig ut och det spricker och ilar och liksom krampar. Hittade inte bilnycklarlna och när vi väl kom iväg i bilen möttes vi av långtradare, 14 bilar och en gubbe som körde 30 på 70-väg. Jag skrek "men gubbsatan!" och hörde A-V säga "men mamma" från baksätet.


Väl på dagis var vi såklart försenade och jag börnade in på parkeringen. Fick springa med A-V i famnen och alla barnen satt redan och åt frukost när jag kom flåsandes in. Personalen tyckte synd om mig. "Hur gåååår det för mamman och magen?". Ja mamman och magen skulle behöva gå hem och vila nu innan födseln, inte jobba arslet av sig pga att man måste hänga sig kvar vid sitt jobb så länge som möjligt...


Ville mest bara gråta i bilen på väg till jobbet. Hamnade bakom en annan bil som hade problem med gasfoten. Försökte lyssna på Queen för att lugna ner mig. Ökade och ökade volymen.


Idag är det informationsmöte på förlossningen. Var på det förra graviditeten med men hade gärna åkt ifrån jobbet för att vara med även denna gång. Det går tyvärr inte för jag har fortfarande en viktig roll i ett stort projekt och ska hålla i ett möte om en timme. Känns onödigt att vara så behövd när jag samtidigt är bortslängd. Måste städa och lämna över datorn till konsulten som är släkt med chefen. Mejlade VDn igår som inte kunde ge mig något mer svar om någon fortsatt anställning men han ville att jag skulle höra av mig längre fram. Bara att börja packa ihop kontoret alltså.


Kaffemaskinen fungerar inte heller. Over and out.

Av EVL - 13 januari 2015 09:12

Igår var det åter kaos med bilarna. Suck. SkrotPeugeoten vägrade ju starta sen i Söndags och när jag skulle till jobbet igår ville inte BMWn vara med heller. Dessutom var vägen utanför oss inte plogad som vanligt och jag börjar oroa mig för hur lätt det egentligen kommer att bli att ta sig till förlossningen när det är snökaos mest hela tiden. Jag fick ringa mamma som kom och hämtade mig (vi jobbar på samma företag) och i bilen på väg till kontoret var jag så frustrerad och hormonstinn att det var svårt att hålla tillbaka tårarna. Tankarna gick till mina yogavänner som nästan alla haft supersnabba förlossningar där värkarna varit intensiva och där krystningsfasen varit typ 10 minuter. Tänk att sitta fast hemma och ha panikont! Vad gör man? Tar man pulka till stora vägen? Ringer man ambulans? Kan de ens ta sig fram till vårt hus när det ser ut såhär... Kan barnvakten komma fram så att A-V inte måste följa med?!


Snön fortsatte piska ner över oss men som tur är lyckades E få igång BMWn under dagen så att vi kunde ta oss till barnmorskan för kontroll. När svaren på blodprovet (det sista sticket i fingret för denna graviditet) kom in på datorn utropade hon "MEN VET DU VAD DU HAR I JÄRNVÄRDE?! - 120!" Det är mer än jag någonsin haft...och jag som till och med har strulat lite med järntabletterna. Har legat kring 100 hela graviditeten. A-V som fått följa med som vanligt tyckte att "mamma är konstig" när jag la mig på britsen med magen i vädret. Det var svårt att ligga ner på rygg och jag kände direkt att jag blev illamående och liksom inte riktigt med i huvudet. Det började genast snirkla sig som små genomskinliga maskar framför ögonen på mig och jag övervägde att sätta mig upp igen men låg kvar och härdade ut. Den lilla kroppen i magen smög sig på en gång upp under revbenen och BM kom inte åt att mäta riktigt. Inte konstigt att jag får sådana svimningsanfall där jag känner att jag inte får någon luft - jag får nog inte så mycket alls av den varan trodde bm.


Allt såg bra ut med bäbisen, fast h*n gillade inte alls att bli jagad med avlyssningsmackapären. Det sprattlade små händer eller fötter på vänster sida magen. Hjärtljuden låg på 132, alltså fortsatt låga ljud under 140. Hon frågade ännu en gång om vi visste om det är en liten pojke där inne. Vi jämförde dock med A-Vs ljud och de låg också mestadels lågt. SF-måttet fick hon till 35 men det är nog lite mer eftersom hon tryckte och tryckte men kunde inte komma åt toppen på livmodern. Hon kände att bäbisen ligger fortsatt neråt men även där var det svårt att få ett grepp om hur resten av kroppen låg. Hoppas att hon känner rätt och att det verkligen ÄR huvudet som ligger neråt :O


Jag passade på att fråga om lite saker jag gått och tänkt på. Ex:

"Är det vanligt att det blir vattenavgång även andra gången?" - Nej det behöver det inte bli (men så vill jag gärna ha det).


"Spricker man lättare andra gången? (eftersom man är mer... skör/tunn där nere efter första förlossningen) - Nej


"Vad tusan gör vi om vi är insnöade när det är dags?!" - Ring vårdtaxi och säg att vi ska till förlossningen, de har fyrhjulsdrift och kommer snabbt. Fick nr av bm.


"Om vattnet inte går, hur vet man när man ska åka in?" - Om man är orolig, närsomhelst.. annars då man har 3 värkar som håller i sig i minst 50 sek under 10 min.


   


Efter att vi borstat av bilen all snö som lyckats falla under vårt korta besök hos bm kändes det inte lönt att åka tillbaka till jobbet. Vi begav oss därför till OKQ8 för att hämta åkpåsen (yey) och jag kunde inte hålla mig från att köpa med mig en massa gofika. Vi kokade kaffe och A-V fick ett glas apelsinsaft. Sen hade vi bullkalas i vardagsrummet innan middagen. Ibland måste man mysa till det! E lyckades äntligen få igång Peugeoten också så nu har vi två bilar igen. Har slängt iväg ett argt mejl till vägverket och klagat på snöröjningen. Hoppas de lyssnar!


När vi äntligen fått A-V i säng satte jag igång med ett projekt som legat på lut länge. Jag ville göra en bäbisfilt till lillebror/lillasyster, precis som jag gjorde till A-V innan hon kom. Tygerna hade legat i ett skåp i flera månader och det började kännas lite brådis att bli klar. ÅH vad tråkigt det var i början! Jag tycker ju mer om att fräsa, borra och svarva... är inte bra på att sy. Brukar mest på något märkligt sätt få nålen i handen istället för i tyget. Men. Det blev faktiskt en filt tillslut. En stor en. Och kanske mer förvånande lyckades jag även göra en liten mössa! Hoppas att bäbisen kan ha den när h*n kommer ut till oss. Nu väntar vi på att Mimmi Pigg-gosedjuret till A-V ska komma också så att vi har en present till henne när hon träffar bäbisen för första gången.

   




Uppdaterar gissningslistan:

Gissningslista:

Sarah: 27 Januari, pojke.

Inte som vi tänkt: 28 Januari, pojke, 3590 gram och 52 cm.

Kajsa: 29 Januari, pojke, 3340 gram och 52 cm.

A: 29 Januari, pojke.

Marielle: 30 Januari, pojke, 3274 gram och 51 cm.

Millis: 31 Januari, pojke, 3550 gram.

Syskonjakt: 1 Februari, flicka, 3810 gram och 49 cm.

Att vara mammor: 2 Februari, pojke, 3030 gram och 49 cm.

EVL: 3 Februari, pojke, 3640 gram och 50 cm.

Åren går: 3 Februari, flicka, 3555 gram och 50 cm.

Lilla jag: 4 Februari, pojke, 3470 gram och 51 cm.

C: 6 Februari, flicka, 3542 gram och 49 cm.

PiOmiO: 7 februari, flicka, 3670 gram och 51 cm.

Av EVL - 12 januari 2015 12:52

Helgen som varit var den näst sista jobbhelgen för E innan bäbis är beräknad att komma till oss. Det är verkligen tungt nu att bli ensam med A-V som har så mycket energi och jag tackar min lyckliga stjärna för att hon är lika morgontrött som jag är! Redan efter frukosten börjar tröttman göra sig påmind nuförtiden. På Lördagen kom mamma till undsättning och jag fick sova bort halva dagen i deras soffa.


Söndagen började med snöstorm och en halvmeter snö på vägen utanför huset. E sprang omkring och hade panik eftersom ena bilen vägrade starta och den andra bara körde fast i drivorna hela tiden. Det slutade med att han fick pölsa i snön till min mamma som kunde skjutsa honom till jobbet. Hon i sin tur hade inte sovit på hela natten pga någon alkisfest i lägenheten bredvid så tydligen hade turen mot jobbet varit rena rama mardrömsfärden för stackars E. Jag och A-V var rätt nöjda med att vara insnöade och gick upp sent på förmiddagen.


Men så frågade plötsligt min (också väldigt gravida) vän T om vi ville följa med till badhuset och det kunde/ville vi inte tacka nej till. Ända sedan vår tur till badhuset för några veckor sedan har A-V tjatat och tjatat om hur kul det var att bada i en stor bassäng. Som tur var hade snöplogen äntligen hittat vår gata vid den tiden så "allt" jag behövde göra var att packa, göra oss iordning (raka benen HERREGUD vilket träningspass) och skotta bort vallen bakom bilen. A-V hade så roligt åt mig när jag stod med benet uppslängt på badkarskanten och grymtade som en minigris när jag försökte nå ända ner till foten. Så roligt att hon hämtade kudde, filt, en liten kastrull samt en bok och la sig tillrätta på badrumsmattan för att titta på. "Mamma rolig" tyckte hon. "Mamma ovig" tyckte jag ;)


Vi hade en jättemysig badstund tillsammans med T och hennes fina familj.


Efter badet körde vi direkt till Ica där vi fyllde korgen med en massa godsaker. Väl hemma åt vi tjockpannkaka med mycket lingonsylt och gick sen direkt till min och E´s säng där vi drack saft, åt naturgodis (har världens cravings efter det nu) och såg på Jake och piraterna samt Spöket Laban. Mycket mysigt och precis som en seg helg ska vara. (Förutom att jag lyckades spilla ut min saft på mina ben och fick en flashback till hur det var när vattnet gått. NOTE TO SELF! Lägg ut plast under min del av sängen!)



Vi gick också in i vecka 38(!) igår vilket betyder att bäbisen nu är fullt utvecklad och liksom redo för leverans närsom egentligen. Märklig känsla. Nyfunna vänner från gravidyogan börjar få sina små nu och det blir på något sätt svårare och svårare att förstå att vi också är sååå nära en nykläckt liten minimänniska nu. Den finns ju där inne och ser ut som den ska och har redan en liten personlighet. Svårt att få in i huvudet!



Vecka 38

Magen är instabil. Fastän jag äter järntabletter som oftast gör mig förstoppad får jag då och då springa på toaletten pga magknip. Den är i något sorts mellanläge och magknipet varvas med små duster av mensvärk långt ner.


Bröstvårtorna är superkänsliga och det gör ont när jag vänder mig i sängen eller då brösten blir kalla när jag är ute och går (från bilen och in i huset är allt jag orkar).


Jag får extrema anfall av illamående och yrsel då och då. Nu senast för någon timme sedan då jag satt på mitt rum och instruerade en konsult i ett jobb han skulle få av mig. Märker hur jag känner mer och mer för att kräkas ner skrivbordet lite och hur magknipet bara växer. Försvinner bort i huvudet och får lite panik. Försökte stå upp, skruva på mig, dricka vatten, tänka på annat, skämta bort det och snabbt avsluta konversationen så att jag kunde springa ut i korridoren och få lite frisk luft. Som tur var gick det över efter några minuter utan att behöva kräkas.


Armar, ben och fingrar domnar bort jättelätt och ofta.


Höften gör ont och det är svårt att vända sig i sängen på natten.


Kissar minst tre ggr/natt.


Bäbisen är mindre rörlig nu. Inte lika mycket hopp och skutt utan mer buffar och knuffar.


Extrem trötthet och svårt att koncentrera mig. Dåligt humör, eller kanske mer kort stubin.


Hungrig nästan jämt. Tyvärr mest på söta saker som choklad och iskall läsk.



Uppdaterar gissningslistan:

Gissningslista:

Inte som vi tänkt: 28 januari, 3590 gram och 52 cm.

Kajsa: 29 Januari, pojke, 3340 gram och 52 cm.

A: 29 Januari, pojke.

Marielle: 30 Januari, pojke, 3274 gram och 51 cm.

Millis: 31 Januari, pojke, 3550 gram.

Syskonjakt: 1 Februari, flicka, 3810 gram och 49 cm.

Att vara mammor: 2 Februari, pojke, 3030 gram och 49 cm.

EVL: 3 Februari, pojke, 3640 gram och 50 cm.

Åren går: 3 Februari, flicka, 3555 gram och 50 cm.

Lilla jag: 4 Februari, pojke, 3470 gram och 51 cm.

C: 6 Februari, flicka, 3542 gram och 49 cm.

PiOmiO: 7 februari, flicka, 3670 gram och 51 cm.


Av EVL - 9 januari 2015 15:41

Så skönt att det är fredag. Mindre skönt att E jobbar till 19 ikväll och till 21.30 Lördag och Söndag. Det är tungt nu att ta hand om A-V på egen hand. Det värsta är att komma iväg på mornarna och att tvinga mig själv att göra middag när jag mår så illa och helst bara vill ha flingor.


Imorse blev jag så frustrerad när jag inte kunde ta på mig ena skon. A-V stod framför mig och tjöt om några vantar som hon inte alls gillade och magen kändes som om den skulle spricka så fort jag böjde mig fram. Det tar verkligen all min kraft att ta sig genom dagen. När vi äntligen kommer genom dörrn hemma river jag av mig kläderna i hallen och lägger mig i badet. Det är ett måste för att samla ork.


Tacksamt nog tycker A-V om det lugna tempot. Kanske hon känner av den här urladdningen som blir innan något stort ska hända? Hon badar gärna med mig och kramar magen. Då och då får hon känna hur det sparkar där innifrån. Ofta vill hon leka bäbis själv och slutar helt prata. "Na na" är allt hon säger och vill bli buren och kramad mest hela tiden. Det får hon.


Vet faktiskt inte alls vad vi två ska hitta på i helgen. A-V har tjatat om badhuset i några dagar och jag vet att hon tyckte det var typ det bästa någonsin sist hon var där...men det är ju så jobbigt! Det kanske får bli en snabb tur bara hon och jag. Jag vill också försöka norpa åt mig min systers symaskin så att jag hinner sy den där filten jag tänkte göra till lillasyster eller lillebror. Köpte tyget för flera flera månader sedan.


 

Jag lämnade A-V på dagis imorse och fick kommentaren "åh nu börjar det synas" haha. Tycker nog den är rätt så rejäl. Det är ju faktiskt bara 22 dagar kvar från och med idag.


Dras fortfarande med en sån jobbig förkylning. Tvingas använda nässpray då och då för att kunna

fungera på jobbet. Märker att jag sväller upp i kroppen rätt rejält under dagen. Mina vader är stenhårda och svinstora. När jag ska sätta mig på dom i badkaret tar de emot som två sprickfyllda ballonger. Förlovningsringen börjar sitta lite tajt. Huvudet är rundare. I love it!




Uppdaterar gissningslistan:

Gissningslista:

Kajsa: 29 Januari, pojke, 3340 gram och 52 cm.

A: 29 Januari, pojke.

Marielle: 30 Januari, pojke, 3274 gram och 51 cm.

Millis: 31 Januari, pojke, 3550 gram.

Syskonjakt: 1 Februari, flicka, 3810 gram och 49 cm.

Att vara mammor: 2 Februari, pojke, 3030 gram och 49 cm.

EVL: 3 Februari, pojke, 3640 gram och 50 cm.

Åren går: 3 Februari, flicka, 3555 gram och 50 cm.

Lilla jag: 4 Februari, pojke, 3470 gram och 51 cm.

C: 6 Februari, flicka, 3542 gram och 49 cm.

PiOmiO: flicka, 3670 gram och 51 cm.

Av EVL - 8 januari 2015 15:50

Nej jag kan inte koncentrera mig på jobbet. Antingen gör det ont pga hur jag sitter, eller ATT jag sitter... det gör ont att ens tänka pga tröttheten. Tankarna går hela tiden till den kommande förlossningen. Läste igenom bloggen från tiden strax innan A-V kom och till min förvåning mår jag nästan exakt likadant nu dom då! Måste ha totalglömt hur det var. Magen var hård av sammandragningarna och jag hade svårt att ens sitta upprätt. A-Vs hjärtljud låg på 133 i vecka 37 och det gjorde de även för denna bäbis vid den senaste kontrollen.


Idag tog min mamma med mig på lunch så att jag skulle få lite friskluft. Vi vaggde sakta genom Birsta och åt en god bakad potatis på Charm. Jag berättade att jag blivit så gråtig häromdagen då jag börjat tänka på hur det kommer att vara att lämna A-V hemma och åka på förlossningen. Det kommer att kännas lite hemskt att säga hej då till henne. För att inte tala om hur känslosamt det kommer att vara när hon ska få träffa sin lillasyster eller lillebror för första gången. Kan inte ens skriva om det nu utan att bli tårögd. Hoppas att det inte kommer att kännas som om jag svikit A-V på något sätt. Hoppas att hon inte kommer att känna sig åsidosatt.


De säger att det är att jämföras med att din man eller fru kommer hem med en ny partner helt plötsligt, som ska bo med er och dela allt med dig. Det skulle kännas... sådär!


Vi har beställt en jättestor Mimmi Pigg åt henne som hon ska få i samband med att hon träffar bäbisen. Allt för att det ska bli ett så bra minne som möjligt. Vi ville helst ha Musse men den såldes slut på bara någon dag. Idag beställde jag en åkpåse till den nya familjemedlemmen. Mamma insisterade på att få betala den vilket var väldigt snällt. Det blev en "Petite Chérie Åkpåse Angulus" tillslut. Suktade länge efter en Elodie details men det gjorde tydligen alla andra också så den tog slut på en sekund.


 


 


Av EVL - 8 januari 2015 08:25

Shit vad trångt det är i magen nu. Kommer inte ihåg att det kändes såhär med A-V alls. Den är oftast stenhård och jag tror att jag har väldigt mycket sammandragningar, mest hela tiden. Går omkring med en underliggande svag mensvärk och känslan i kroppen som när man ska bli dålig i magen. Flera gånger har jag sagt "nu måste jag ha förvärkar" till E, men det har känts så dovt att jag inte riktigt trott på det själv.


Något det inte går att ta miste på iaf är att bäbisen inte gillar när jag böjer mig framåt. Då trycks h*n neråt och borrar sig i bäckenet så att det svider/spricker/pirrar riktigt ordentligt.


Höfterna gör ont också och det är omöjligt att stå med vikten på ena benet. Speciellt ont gör det i vänster sida efter en natt då A-V gillrat en fälla för mig nedanför sängen. Hon hade parkerat sin lilla cykel med flak precis där jag ska sätta fötterna. Flaket var såklart fyllt med en massa livsfarliga och spetsiga småsaker :) Tacksamt nog slapp jag spetsas under foten men tog ett alldeles för stort panik-kliv åt sidan vilket gjorde att jag nu går som en cowboy/någon som skitit på sig :O


Brösten gör ont när jag tar på dom och de är väldigt känsliga för kylan. Eftersom jag inte kan stänga jackan har jag den öppen och skyddar halsen med en stor gul halsduk. Brösten är relativt oskyddade från väder och vind vilket de inte gillar. Det ilar och svider rejält i dom när det blir kyligt och jag försöker mitt bästa för att cowboyspringa till och från bilen.


Med A-V i magen så tyckte jag att kular var liksom halvmjuk och intakt hela tiden. Nu är den stenhårt och jag kan känna precis vart barnet ligger mest hela tiden. Ligger jag på rygg och lutar lite åt sidan går det nästan att se konturer och h*n rör sig väldigt mycket. Hela bullen guppar och flaxar när bäbisen är som mest aktiv (efter kl 23).


Jag dras fortfarande med en förkylning som vägrar försvinna. Börjar ställa in mig på att föda barn med halsont och täppt näsa.


Mår illa nästan hela tiden, förutom när jag är panikhungrig. De känslorna liksom varvar varandra. Törstig är jag exakt jämt och helst skulle jag sätta i mig en kall julmust i minuten.


Pannan är fortfarande känslig för värme och jag kan inte vara inne i en bastu eller öppna ugnsluckan utan att det gör riktigt jätteont. Märkligt gravidsymptom som hållt i sig ända från dagen innan testdan.


E lekte barnmorska igår och satte sina händer djupt i mina ljumskar. Han kunde känna bäbisens huvud och att den var djupare ner i bäckenet än sist. Fortfarande ruckbar men mindre så än för två veckor sedan.


Magen är lägre nu som om den sjunkit ner men då och då blir den hög igen. Jag känner själv att bäbisen roterar riktig rejält eftersom det ibland sticker ut en liten bulle långt långt ner. Antagligen är det en liten axel som petas ut när h*n ligger åt sidan.



Tack för ytterligare gissningar <3! Här kommer en uppdaterad lista:


Gissningslista:

Kajsa: 29 Januari, pojke, 3340 gram och 52 cm.

A: 29 Januari, pojke.

Syskonjakt: 1 Februari, flicka, 3810 gram och 49 cm.

Att vara mammor: 2 Februari, pojke, 3030 gram och 49 cm.

EVL: 3 Februari, pojke, 3640 gram och 50 cm.

Lilla jag: 4 Februari, pojke, 3470 gram och 51 cm.

C: 6 Februari, flicka, 3542 gram och 49 cm.

PiOmiO: flicka, 3670 gram och 51 cm.




Av EVL - 5 januari 2015 08:32

Komatrött är nästan en understatement idag. Klockan ringde 6.45 eftersom det var dags att jobba. Låg och drog mig tills klockan var 7.15 innan jag masade mig upp. Jag dras fortfarande men en förkylning som vägrar lämna mig och trots att jag inte varit ute i kalla luften någonting alls på sistone så kände jag direkt att jag lyckats bli ännu sämre över natten. Ska det inte försvinna snart? Vill inte föda barn och hosta och snora samtidigt.


Det känns inte alls roligt att komma tillbaka till kontoret och veta att det bara är tre veckor kvar. Sen finns inget att komma tillbaka till. När ska jag orka packa ihop alla mina saker? Vem ska ta över mina arbetsuppgifter? Har jag gjort något intryck här under mina sju år här?


Vad irriterande det är att det här ska gå ut över min upplevelse inför födseln!


Bäbisen i magen mår iallafall bra trots obekväma kontorsstolar och dålig frukost. Varje gång jag böjer mig framåt känner jag att det ilar rejält neråt men trycket över lungorna har inte släppt. Vi börjar bli nervösa inför förlossningen både jag och E. Igårkväll innan vi skulle sova klämde vi ner oss i badet och pratade lite om det. Jag märker att han försöker låta mer oberörd än han egentligen är.


Det här med att bada tillsammans är föresten både mysigt och bra. Förr, innan vi lyckades bli med barn för första gången, var badkaret det ställe där vi landade och pratade och grät ihop... eller det var väl mest jag som grät... på utsidan iallafall. Nu har vi mycket mer roliga saker att prata om, om än pirriga!



Tack för gissningarna <3! Här kommer en uppdaterad lista:


Gissningslista:

Kajsa: 29 Januari, pojke, 3340 gram och 52 cm.

EVL: 3 Februari, pojke, 3640 gram och 50 cm.

C: 6 Februari, flicka, 3542 gram och 49 cm.

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

28 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skapa flashcards