Vaknade upp med världens sämsta känsla. Känslan av att jag var så jävla tom. Som vanligt. Ogravid.

Emil gjorde iordning barnen och jag släpade mig upp i sista sekund för att ta dom till förskola och skola. Kom hem och startade jobbdatorn. Segade på för att slippa testa men tillslut gick det såklart inte.

Precis som förra gången inföll testdagen på Emils lediga torsdag och vi kunde stå båda två inne på toaletten och pinas. De där tre minutrarna man ska vänta är så JÄVLA onödiga för man ser ju direkt. 10 sekunder ta det att få en smäll av ett minus i ansiktet.

Det tog nog en timme eller så innan gråten kom. Och sen har det kommit stötvis under dagen. Känner mig så himla trött och slut och less. Och samtidigt har jag känslan av att jag inte riktigt FÅR må såhär dåligt eftersom vi redan har två barn. 

Ringde Falun och de kan inte göra något mer. De gör inte skrapningar, de ger inte prednisolon pga pandemin. Vet inte hur det här ska kunna gå vägen någonsin.

Hade du frågat mig igår, på ruvardag 11, hur känslan inför testet är så hade jag svarat att jag är gravid. Jag hade en så bra dag verkligen. Bra i den meningen att jag mådde dåligt. Brösten gjorde ont, jag var fruktansvärt trött, mensvärk och mådde illa. Jag tyckte att jag var känslig på pannan av värme (såsom jag varit de andra två gångerna jag var gravid). Natten mot ruvardag 11 kunde jag knappt somna pga illamåendet och på dagen efter middagen kom en till dust av överväldigande illamående över mig. Jag var väldigt yr och mådde verkligen pyton (fast var glad för det på nått sjukt sätt). Jag hade redan bestämt träff med en vän på gymmet så jag tog med mig en påse i bilen om det skulle bli värre och ställde in mig på att kanske behöva vända och åka hem. Tacksamt nog blev det bättre av frisk luft och sen av rörelse.

Så vaknade jag imorse och alla bra känslor är bara som bortblåsta. Drog på mig en skada i ryggen igen igår, efter flera veckor av rehab, så det gör ont att bara existera. Brösten känns men jag inser att det är mest på sidorna och antagligen pga träningsvärk. Idag vet jag att testet kommer att vara negativt och jag orkar inte ens tänka på det. Det kommer att vara tungt. Dessutom, det finns ju inget mer att göra. Prednisolon ger de inte ut nu pga pandemin. Precis som förut så stöter min kropp bort fina blastocyster. Varför? Varför kan det inte bara få fungera? Vi kommer inte att orka så mycket mer av det här.

Ruvardag 12

Ledsen och nedstämd.

Känner av brösten när jag tar utanpå bh:n men det beror antagligen på träningsvärk. De är som vanligt när jag är utan bh.

Förstoppad.

Små hugg i sidorna ibland.

Har som väntat haft några deppiga dagar. Det är en pina att ruva, verkligen. Svårt att tänka på något annat egentligen. Den enda gången jag inte tänker så mycket på det är när jag tränar, vilket i sig gör att kroppen känns totalt ogravid. 

Som vanligt har det gått från dåliga känslor och noll symptom till "fasen det kanske är något på gång ändå?". Ruvardag 7 drogs jag med en rätt kraftig mensvärk nästan hela dagen men det lugnade sen ner sig. Det kommer fortfarande små duster av värk eller tryckande känslor under dagarna och jag tror nog fortfarande att de hör ihop med Lutinusen. Jag är ordinerad 2 Lutinus om dagen men har en massa på recept så kör på med tre (eftersom det är så jag fått det ordinerat förut). Det är rätt mycket progesterson det. Jag kan inte lite på något jag känner just nu. Med det sagt så när det väl svängt om från negativt till positivt humör har jag varit nästan helt säker på att jag är gravid. 

En sån svängning till hopp hade jag på ruvardag 8. Jag blev SÅ illamående hela dagen, både innan och efter maten. Var också jättetrött och yr. Kroppen kändes liksom inte som vanligt. Hoppade tom över träningen vilket nästan aldrig händer annars. 

Idag är det ruvardag 10 och jag har ingen aning men ställer mig lite in på det värsta. För att gardera.

4 dagar till testdag. Om vi kommer dit.

Ruvardag 8-10

Brösten känns lite som blåmärken när jag tar på dom utanpå bh:n. Inte hela tiden men ofta ändå. Det drar och ilar lite i dom ibland. Utan bh känns de som vanligt vilket är väldigt störigt.

Jag är trött. Men det är jag iofs alltid annars också. Känns som om jag håller på att bli förkyld nästan men det blir aldrig så.

Lite mer törstig än vanligt. Vet inte om det är en biverkning av Lutinus eller någon av alla de andra medicinerna. Orkar inte kolla upp det.

Tryckande/mensvärksliknande känsla i nedre magen då och då. Det kan sticka till rejält i äggstockarna då och då. 

Sämre hy. 

Då och då har jag mått illa.

Idag är det ruvardag 6 och enligt nån bild jag sett ska kroppen börja producera eget HCG nu om det tagit sig. Jag låg och vred mig i ångest hela natten över hur vanlig kroppen känns. Låg och tänkte att det faktiskt inte alls är säkert att vi kan få barn igen och hur ska jag tackla det? Tänkte på hur mycket pengar som går åt. Bröllop som inte blir av. Badrum som inte blir renoverade. Barnens tid som blir påverkad. La mig på magen en kort stund för att se om det fanns någon känning i brösten alls, såsom det gjorde när vi var gravid med Elvis. Då kände jag en skillnad nu. Skulle hellre gå tillbaka till de första ruvardagarna med alla de där magkramperna som Lutinusen gav mig. Vad som helst egentligen utom att känna sig så ofattbart tom.

Min stora ventilation har alltid varit träningen men även den är påverkad nu. Har länge gått omkring med värk i rygg och höft och jag går till två olika sjukgymnaster och en naprapat för detta. Idag hittade den ena mannen ytterligare en inflammation i hela sidan av ryggen. Han bokade in en session där han ska knacka sönder muskeln så att den förstörs och kan bygga upp sig frisk igen. Fick tid samma dag som vår testdag. Om det är ok vid en graviditet skulle han kolla upp, han visste inte. Känns som om allt har så jävla dålig tajming just nu. Smärtan i kroppen, alla tillsatta hormoner och den här fruktansvärda väntan tär på mitt humör. Jag vill bara gå och lägga mig och sova bort tiden. Om jag inte hade haft så svårt att sova också.

Ingen bra dag alltså men det var också väntat. Dom här dagarna är pest och pina oavsett om det är barn nr 1 eller 3. Tror att jag ska beställa hem Menopur till apoteket så att jag garderar mig. Har bokat både hotell och restaurang till mig och Emil i slutet av månaden så att vi iaf har det att se fram emot om det skulle gå åt skogen.

Ruvardag 6.

Brösten något känsliga ibland om jag trycker på dom utanpå bh:n.

Kanske lite lätt mensvärkskänning korta stunder på dagen, men kan vara pga ryggontet. Försöker ju stå och jobba nu för att utmana musklerna vilket är fruktansvärt jobbigt.

Lite törstigare än vanligt. Feberkänsla i kroppen. Men det är också vinter och SVINkallt inne.

Trött, gråtig, less, negativ. BLÄ. En vecka kvar.

Red på den positiva känslovågen från insättningen och det gick bra fram tills idag. Nu känns det tyngre av någon anledning. Elvis fyller 6 år idag. Kanske är det lite panik över att tiden rinner iväg, kanske är det pga den ändrade känslan i kroppen, kanske är det ett sätt att inte bygga upp för mycket förväntningar.

Det är 10 dagar sedan Ovitrellesprutan och det är kanske därför kroppen känns annorlunda. Ruvardag 0-4 hade jag tryckande mensvärk, speciellt direkt efter Lutinustabletten och i några timmar. Livmodern har känns liksom tung på något sätt. Eller ansträngd? Brösten har väl kanske gjort lite ont.

Nu idag känns magen som vanligt. Brösten känns inte av direkt förutom kanske lite stick när jag trycker på dom utanpå bh:n. Sover jättedåligt. 

Hur ska jag lyckas hålla mig positiv?

Om några dagar har jag och Emil varit i 20 (!!!!!) år. Det är faktiskt helt galet. Jag bokade ett hotell över en helg i slutet av månaden så skulle det gå åt skogen har vi iallafall det att se fram emot. Helst hade jag velat åka härifrån med honom. Bara lämna ett tag. Pga pandemin går det inte och det är ändå helt ok, bara vi får ett break.

Testdag om en 8 dagar. Tiden går baklänges.

Klockan 12,30 fredag 29:e januari var det dags. Vi begav oss hemifrån tidigt så att vi skulle ha gott om tid pga väglaget och som vanligt lyssnade vi på dokumentärer i bilen. När vi svängde av vid Gävle mot Falun stannade vi på samma mack som vi alltid stannar på. Köpte varsin semla och en kopp kaffe och myste ett tag. Vi hade en bra känsla båda två. Piff och Puff satt med i baksätet. Vi har alltid haft en maskot vid varje försök. A-V hade ALF och Elvis hade Duckula. Detta försök får ha två st. Ett för varje syskon.

Soluppgången var helt magisk och strålarna bildade liksom en pelare som skjöt upp ljus mot himlen.

Väl i Falun sken solen och vi kom till klinken med någon halvtimme att undvara. Otaktiskt nog var jag tvungen att gå på toaletten och fick därför stå och bälga i mig vatten från en automat den sista halvtimmen för att kunna vara kissnödig under insättningen. Eftersom Emil inte får vara med inne på avdelningarna fick vi sitta utanför entrén. De hade ingen läkare på plats så en barnmorska från stockholm skulle utföra återföringen. Jag var därför tvungen att ha på mig munskydd. Emil fick sitta kvar på stolen utanför och jag fick vänta ensam utanför insättningsrummet.

Efter några minuter kom en tjej ut från insättningsrummet och det var min tur. Barnmorskan var en lite äldre dam som påminde mig siå mycket om en av Elvis bästa, nu pensionerade, förskolelärare. Jag fumlade på mig en rock och hårskydd innan vi gick in i det nedsläkta och varma rummet. En man från labbet tog mina uppgifter och barnmorskan förklarade att embryot de tinat såg jättebra ut. Denna gång fanns det ingen bild på någon skärm så jag frågade om jag kunde få en bild på den och tacksamt gick det bra. Vi gick igenomm alla mediciner jag skulle börja ta och sen var det bara av med kläderna på underkroppen och upp i stolen. Strålkastarlampan på och så kopplade hon fast mig med den där klämman över livmodertappen. Tvättade och satte in katatern. Kände det där väntade sticket långt inne i livmodern. Vi småpratade lite medans vi väntade på embryologen vilket var svårt pga att ingen av oss kunde se vad den andra sa med masken på. Hon frågade om vädret och vart vi bodde. Jag sa åt henne att köra försiktigt hem sen pga snöstormen. Istället för att kolla livmoderslemhinnan med vul-staven körde hon med ultraljud utanpå magen. Det var rätt fränt att se hela livmodern liksom framifrån.

Så kom embryologen in med blastocysten i ett rör. Snabbt satte hon in det och när labbet sagt sitt ok visade hon med ett vul vart det låg. Det satt fint mitt på slemhinnan. Jag låg kvar ett tag och andades. Embryologen kom tillbaka in och gav mig ett papper med en bild på blastocysten och det var en sån bra känsla. Det var så skönt att få höra "den är verkligen jättefin" istället för "den har en del utveckling kvar att göra".

Efter ett besök hos en sköterska som gav mig testdatum, gravtest och mer utförlig instruktion om de olika medicinerna kunde jag gå ut till Emil och visa honom bilden. När vi försökte få A-V och Elvis skulle man dricka grapejuice. Denna gång äter alla strips och tar bisolvon. Halvt på skämt åkte vi direkt till MAX och åt innan vi åkte hem.

Denna gång kör vi:

Bisolvon tre ggr/dag från fem dagar innan insättning till dagen för insättning

Menopur 75 ie

Ovitrelle

Lutinus  2 ggr/dag

Progynon 1 tablett morgon, 2 tabletter kväll

Trombyl 1 tablett till natten

Folsyra

Jul och nyår kom och gick. Det var ett speciellt år och vi kunde inte träffas allihop såsom vi brukar. Extra synd tyckte jag det var om mamma som fick fira sin första jul utan sin mamma i livet, alldeles själv med sin sambo i lägenheten. Jag åkte dit och lämnade blommor och choklad på gården utanför och på själva jul vågade de sig in i hallen för glögg och pepparkakor. Vi firade med min syster, hennes familj och vår pappa. Det var ändå mysigt. Hela tiden räknade vi ner till att mensen skulle komma igång.

Det gjorde den tillslut med ganska bra tajming. Falun öppnade igen den 7:e Januari och mensen kom den 11:e. Denna gång hade jag redan beställt Menopur och Ovitrelle så att jag visste att det skulle finnas på apoteket när det var dags. Falun gick också med på att stimulera med Menopur (yey så slapp jag stimulera själv i hemlighet). Fick också igenom min önskan om östrogen och trombyl. Den 13:e började jag med sprutorna och den 19:e visade ett vul att det kommit igång bra. Jag skulle kolla med ägglossningsstickor över helgen och göra ett nytt vul på måndagen. Tyvärr så visade stickorna ägglossning på söndagen. Tror aldrig det hänt mig förut, att jag ägglossat utan Ovitrellen. Jag visste inte vad jag skulle göra eftersom jag inte frågat Falun om det. På eget bevåg tog jag ägglossningssprutan och hoppades att det skulle vara rätt beslut.

Det var snöstorm på måndagen och resan på 5 mil till grannkommunen för vul var besvärlig. Falun ringde medans jag körde och jag förklarade läget. Hon i telefonen lät rätt orolig över att jag tagit ovitrellen så jag var på något sätt lite beredd på att det kunde bli avbrutet. Igen.

Tacksamt nog visade ultraljudet att jag verkligen haft en ägglossning. Slemhinnan var tjock och fin och jag kunde andas ut ett tag.

Än en gång kom de här äckliga kroppshatande känslorna tillbaka. De jag kunnat leva utan så länge nu. Testdag igår och det gick åt helvete. På en sekund slungades jag tillbaka till alla jävla minus vi fått förut och jag var SÅ ARG på mig själv som faktiskt börjat hoppats. Mensen lyste ju med sin frånvaro. Jag var tröttare än vanligt och brösten gjorde ondare än innan. Det liksom pulserade i en punkt mitt i livmodern som jag tyckte mig känna igen. Där i sängen klockan 4 när jag väntade på att klockan skulle ringa och barnen skulle upp för att göra sig iordning. Där jag kämpade med en kissnödighet redan då. Där tillät jag mig att hoppas att det skulle gå vägen.

Fortfarande får jag ångest av gravtesterna och jag mådde illa och var stressad när jag klev upp. Självklart kände A-V på sig detta och startade ett bråk innan hon skulle iväg till skolan. Mormor, som i vanliga fall måste hålla sig borta pga pandemin, skulle gå med dom till föris och skolan. Hon väntade på trappen ute i kylan och A-V satt på golvet i hallen och vägrade ta på sig sina täckbyxor. Jag blev arg och hon skrek och grinade. När de gått kände jag mig som världens sämsta mamma. Det gör man ofta tycker jag. 

Jag gick in till E som lagt sig i sängen för att sova lite efter att han väckt och gjort iordning barnen. Sa "ska vi kissa på en pinne?" och gick in på toaletten. Han vågade inte följa efter. Händerna var skakiga när jag öppnade paketet från Falun och jag kissade onödigt länge på stickan. Tittade ner och såg att kontrollstrecket syntes tydligt. Blev sittande på toaletten och tittade ett tag. Såg att det inte skulle bli ens en liten antydan till ett spökstreck. Ropade det till E. Satt kvar och tittade. Kände hur orken bara rann ur mig. Jävla helvetes skit!

Jag gick tillbaka till sängen och vi kramades ett tag. Var överens om att vi båda vågat hoppas lite ändå och att vi återigen låtit oss tro att det skulle gå "lätt". Jag gick och duschade och grät en stund men sen stängde jag av känslorna. Åkte till stan och tatuerade hela låret och lät smärtan från nålen ersätta det jag kände i kroppen.

Jag ringde aldrig Falun utan ska göra det idag. Hela natten hade jag ångest och tänkte på hur fan vi ska fixa detta. Alla pengar som ryker. Vi försöker spara till ett nytt badrum. Skulle vilja gifta oss nån gång. Vi har varit tillsammans i 20 (!!) år men något bröllop ser det inte ut att bli. 18 000 har Falun höjt frysförsöken till nu. Det är ju fan inte klokt vad mycket pengar! Och stöter mig kropp bort embryon hur fan mycket kommer vi kunna punga ut innan det går? Eller innan vi inte orkar mer? Tänk om det aldrig mer blir barn? Klarar jag det? Vi? Hur mycket går mitt mående ut över barnen redan? Vad missar jag? 

Jag ringer Falun kl 10. Vet inte vad jag gör om de vill sätta mig på Letroxol igen. Kan jag erkänna att jag självmedicinerade Menopur förra gången? Kommer det att engagera sig i att sätta in något som hjälper embryot att fästa eller ska vi bara fortsätta att anta att min kropp bara kommer att till sist godta en graviditet? 

Kommer jag att gråta när jag ringer? Vet inte. Har inte släppt ut gråten än. Den sitter i halsen som en äcklig klump men kommer inte ut. Om jag mår såhär efter ett första misslyckande, hur ska jag klara av den resan som vi ska göra? Om den blir lång...