EttVanligtLiv

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av EVL - 5 januari 2017 12:50

November till April har alltid varit en sämre period för mig. Mycket pga mörkret men också såklart pga alla äckelpäckelmagsjukor som härjar då. Hela November och December kämpade jag som en tok för att hålla barnen friska när dagis hade sina magsjukesvängar. Jag jobbade hemma, fixade barnvakt och grejjade med tider så att de slapp vara där och bli dåliga. Veckan innan jul var de bara hemma med oss för att försäkra oss om att julen inte skulle bli förstörd. För det var mitt mantra "INTE julen! De MÅSTE vara friska till jul!"


Gissa en gång. När tror ni att Elvis fick sin första magsjuka? Natten innan julafton. Självklart. När allt var fixat och finkläderna låg framme. Jag hade toppat om dom i samma säng (för han vägrar sova någon annanstans) och det sista jag sa var "imorgon blir det alldeles magiskt".


Det blev det inte.


Isolering och noll julkänsla blev det istället. E jobbade också såklart men när han kom hem på kvällen hade han köpt med sig ett litet godishus till A-V och munkar till kaffet. Vi försökte mysa så mycket vi kunde mitt i all ångest.


Fyra dagar efter jul blev A-V dålig i magen och hade ingen matlust. Tacksamt nog kräktes hon inte. Efter det vågade vi satsa på en nyårsafton tillsammans med andra och som tur var höll vi andra oss friska nog för detta. Vi hade en mysig "julmyskväll" tillsammans med E´s släkt på torsdagen och nyår firades med min mamma, moster, kusin, mormor och syster med familj.



Idag är det den 5:e Januari och jag jobbar hemma/vabbar två förkylda små barn. Elvis fick åka in till sjukhuset igår för att få Betapred mot sin krupp och nu är hans lilla tunga vit så vi kanske får en halsfluss som bonus också. Det har äntligen kommit snö och vi längtar efter att få gå ut med barnen och åka pulka. Det har varit alldeles för många dagar framför tv:n för dom nu. Nu vill vi vara friska!



Elvis 1 år och 10 månader


* Pratar hela tiden och sätter ihop tre- och fyraordsmeningar. Sen i december har han börjat beskriva saker och känslor. Som "jag ville ha kramas" eller "titta den där stor".


* Älskar och hatar ballonger. Vill väldigt gärna ha dem men är livrädd när vi blåser upp dom. Fast samtidigt är det det han vill att vi ska göra, haha.


*Tycker om att riva ut alla barnböcker vi äger på golvet och lägger sig i dom och läser för sig själv. Tycker också att det är väldigt roligt att riva sönder dom då och då. Vi hittar små bitar lite här och var.


* Vägrar sova någon annanstans än hos sin syster. Vi har äntligen fått honom att gå med på att sova skavfötters istället eftersom A-V fick nog och tyckte att det var trångt.


*Älskar att sjunga och spelar gärna på pianot samtidigt. Det märks att han spelar med eftertanke och vill gärna ha uppmärksamhet och applåder när han framträder.


* Varje natt runt 1 vaknar han och ska in till vår säng för att dricka välling. Går inte att rubba på den rutinen tydligen. Tacksamt nog sover han fortfarande en stund på dagen.


* Kallar tomten för Anton. Vi vet inte vart han fått det ifrån men har var väldigt bestäm på den punkten.

* Vi kallar honom "ekot" här hemma. Han går alltid ett steg bakom syrran och härmar det hon säger. Speciellt om hon tjatar om något. Han hinner inte säga allting lika snabbt som hon kan så han tar ut nyckelord som låter viktiga (som "snällllaaaaaa" och " jag ill!" resten mummlar han fram.


* Vill inte sitta still och se på film som syrran. Har inte tid. Måste göra hundra andra saker samtidigt som att dansa eller kasta en boll mot allt han ser.

*Han avgudar sin mormor och sin gammelmormor. Låtsas han ringa någonstans är det till mormor, låtsas han åka någonstans är det till mormor. Ska vi berätta sagor tänker han på sin mormor. Hon har verkligen en central roll i hans liv. Det är så fint. Varje måndag har hon vigt åt mina barn så jag och E kan få komma iväg och träna tillsammans. Då busar de och leker och berättar sagor och stökar till och lägger sig nästan aldrig i tid, men det gör inget för de har det så fint tillsammans.



Anna-Vera 4 år och 6 månader


* Leker ofta och gärna rollekar. Säger att hon heter "Sarina" :) Gärna lekar där hon tar hand om mig. Ibland är hon läkare och ibland massör som ber mig att djupandas.


* Vi bråkar fortfarande varje dag om kläder. Allt sitter fel. Helst vill hon gå runt i klänning hela tiden eller tunna kalasbyxor. Märker hon att vi är stressade bråkar hon mer. Sätter jag på musik hemma blir hon galen om hon inte får byta om till klänning, för alla vet ju att man snurrdansar bäst med klänning på sig.


* Har blivit intreserad av att spela tv-spel, till E´s stora förtjusning. Hon och Elvis fick ett Disney Infinity i julklapp och fick hon skulle hon spela varje sekund tills hon gick och la sig.


*Är väldigt intresserad av engelska ord och frågar ofta vad de betyder. Vi pratar mer och mer engelska med dom hemma och hon förstår förvånansvärt mycket.


*Hon är fortfarande aldrig klippt, alltså någonsin, och hennes hår går nedanför rumpan. Varje dag får hon stora knutar i det pga att hon gnuggar huvudet mot kudden när hon sover och vi får sitta länge för att försöka få ut det. Vi övertalar henne just nu om att klippa sig korthårig. Får se hur det går. E kallar henne för trollunge och hon ser faktiskt ut lite som ett gulligt skogstroll ibland när hon nyss gått upp ur sängen och håret är bara en enda stor trasselboll.


*Hon älskar att bada och ligger länge med nästan hela kroppen under vatten. Det har hon fått av mig. Vi tänder ljus och lyssnar på musik, sjunger och badar tillsammans.


*Hon kan bli oerhört förnärmad och stött om hon tycker att Elvis får något som inte hon får. Uppmärksamhet eller en lite större bit banan. Då straffar hon oss genom att säga "nu vill inte jag vara med dig något mer!" och klampar iväg med arga steg och händerna i kors. Det kan ta en rejäl stund innan hon kommer tillbaka och tillåter oss att prata med henne.


*Hon är otroligt omtänksam och säger ofta "älskade lilla mamma". Flera gånger om dagen berättar hon innerligt hur mycket hon älskar oss och det är så fint!



Av EVL - 4 oktober 2016 07:23

Jag började skriva det här inlägget för en vecka sedan för att dämpa den här ångesten jag har över att jag inte dokumenterar något om barnen, livet, känslorna nu. Som vanligt kom jobb och stress ivägen men nu jädrar ska jag hinna färdigt. Jag tycker det blivit svårare att blogga för varje barn. Det var liksom enklare att sätta ord på sorg och kamp än vad det är att beskriva en helt vanlig vardag. Alla små små men ack så viktiga saker som händer varje dag som jag så gärna vill bevara för alltid men som sen bara glöms bort, usch jag får på riktigt panik över dom.


Vet inte hur många gånger i veckan vi säger till varandra "men åh kan dom det här nu?! Det måste vi skriva upp" och sen går timmarna och mamma-/pappahjärnan glömmer bort det redan samma dag. Sen har E inte alls samma behov av att bevara saker som jag har. Jag vill fota och skriva och filma medans han lever i nuet och känner sig rätt nöjd med det. Hade han hjälpt till hade det kanske varit enklare.


Och det är inte ens de stora sakerna som jag får ångest över, som att Elvis är superduktig på att prata och räkna och sjunga, utan de där mikrosakerna som kanske en liten min han brukar göra när han äter något han inte gillar eller hur han uttalar "tumme" som "bumme". Sådana saker! Jag är rädd att jag inte hinner/orkar/är smart nog att njuta och att memorera de här viktiga stunderna som faktiskt aldrigt kommer att komma tillbaka.


Jag jobbar 80% nu vilket såklart gör att jag ställer om till "work-mode" efter dagislämning. Eftersom min nya tjänst uppmuntrar till att jobba mer med mina intressen (som foto och illustration) så blir det även en del jobb utanför arbetstid och det tar också upp en del av mitt återstående 20%-iga "mamma-mode". Ska sanningen fram känner jag mig allt som oftast som en rätt dålig mamma. De här slitningarna och stressen som både jobb och hem skapar gör att jag har mindre tålamod, mindre ork osv. Det går ut över det mesta. Det känns som om jag har en ilska, en frustration på insidan som måste ut. Den har alltid funnits där och förr fick jag ut den genom kampsporten men nu finns inte tid för den längre. Jag tränar crossfit tre gånger i veckan men det är ju verkligen inte samma sak. Jag behöver helt enkelt slå ut det här. Igår när Elvis hade extra mycket närhetsbehov klängde han sig fast kring mina ben så att jag inte kunde röra mig, sen på kvällen/natten vägrade han sova och kastade ut saker från sängen, slängde vällingen och skrek så att han väckte A-V hela tiden. Jag hade på riktigt kunnat köra knytnäven genom väggen.


Ibland vet jag inte om jag är glad och nöjd eller ledsen och arg. Märkligt. Jag känner mig lika labil nu som under hormonbehandlingarna, fast på ett annat sätt. E jobbar mycket och kommer hem sent vilket såklart också spelar in. Jag känner mig ensam. Antagligen för att jag är mycket ensam. Jag har många fina ytliga vänner men få riktigt nära och det kanske är svårt att komma mig nära också.



För mina minnens skull:

Sen jag senast uppdaterade bloggen har vi flyttat ut Elvis spjälsäng till A-Vs sovrum och direkt började han sova om nätterna. Båda två somnade bättre och sov längre. Så skönt! Vi lägger dom 19 och så får de lyssna på ljudsagor tills de somnar. Runt 2 brukar han vakna och skrika efter välling men somnar direkt om när han fått en flaska.




Elvis 18 månader.


Vill lära sig allt. Han lär sig nya saker otroligt fort, även utan vår hjälp. Varje dag säger han nya saker eller sjunger nya sånger för oss. Han visar väldigt stort intresse för bokstäver och ord. Så fort vi säger något repeterar han det för sig själv som om han vill lägga det på minnet. Han övar på ord tills han kan uttala dom ordentligt. Redan innan han var 1 år och 3 månader var han som ett plåster på en burk med stenar som jag målat bokstäver på. Från början trodde jag att han ville stoppa dom i munnen, såsom han gjorde med alla andra leksaker, men det visade sig att han ville titta på dom. Vi satte oss ner och jag ljudade A, B, C osv och han repeterade glatt. Häromdagen hade han lärt sig siffror och pekade ut en etta och en två samtidigt som han sa "ett" och "å".


När vi går i trappor räknar han stegen och vi är uppe i nästan 20 nu. Han kan säga några engelska ord också som "apple" och "mjölk". Han säger meningar som "mamma, mera mjölk tack" och "titta ballongen där!" Hela tiden pratar han och gör sig förstådd. Han förstår verkligen allt vi säger åt honom också.

Konstnärlig. Han kan sjunga hela "lilla snigel" och "imse vimse spindel" med tillhörande gester. Den amerikanska (sjukt störiga) ramsan "daddy finger daddyfinger where are you..." kan han också. Han är inte så mycket för att sitta och titta på film eller youtube men är gärna med och dansar framför tv:n när det är musik på gång. Babblarna och Bollebompa är favoriterna och så fort jag ska sätta på tv:n ropar han "BOMPA!"


Det finns få saker som lockar honom så mycket som att få måla. Mina tavlor och penslar brukade ofta stå på golvet och så fort han hade chansen satt han vid dom och låtsades måla. Han håller upp leksaker mot möbler och väggar och låtsas måla även på dom. När vi väl tar fram färger och papper kan han sitta länge. Han beundrar tuberna med akrylfärger som jag har i en låda och vill gärna sitta och klämma på dom.


Busig! Han älskar att busa och skämtar gärna med oss vuxna. Om vi frågar honom om vad han heter så ljuger han oftast och skrattar. Han vet vad han inte för göra men gör det såklart ändå. Som att ta A-Vs saker, trycka in pappans böcker i bokhyllan eller att ta upp saker och kasta dom i golvet. Efter buset springer han allt han kan och säger "aj bajj" och hyttar med fingret.

Han jagar E genom huset för att killa honom och vill gärna bli jagad tillbaka. Han klättar upp på stolar och bord och öppnar lådor med husgeråd för att sätta dom på huvudet eller bara sprida dom över köksgolvet. Han gömmer sig bakom dörrar och står knäpptyst tills vi hittar honom.


Mammig. Han har en sån mammig period nu. Det är bara jag som gäller och han håller ständigt koll på mig. När han vaknar på natten vill han sova inte bara bredvid mig utan med sitt ansikte mot mitt ansikte och gärna vill han också hålla i min arm. Vänder jag mig om med ryggen mot honom börjar han grina och försöker vända på mig igen. Det är för det mesta jättemysigt men ibland när han låser fast mina ben så att jag inte kan gå någonstans kan jag få lite panik.


Kärt barn har många smeknamn. E har alltid haft en massa smeknamn till barnen. Elvis har hitills en hel drös och ibland kallar han sig själv något av dem. Han kallas: Pipis, lilleman-han-som-kan, lillman, trollman och tokman :)




Anna-Vera 4 år och 3 månader.



Påhittig. Hon bygger kojor överallt i huset. Plötsligt är alla soffkuddarna och täcken till sängarna försvunna. Då kan man hitta henne någonstans inkrupen i en koja skapad av täcken som hon lagt över bord, tröjor som bundits runt stolsben och kuddar som hon ställt upp mot sidorna för att skapa dörrar. Där inne sitter hon med sin lillebror och myser <3


Omtänksam. Hon leker gärna med Elvis och är mån om att han ska ha det bra. På dagis tyr han sig till henne och går iväg från mig endast när han får hålla hennes hand. Hon kollar till honom under dagen och ser till att han har det bra på dagis. Hemma så exkluderas han aldrig och hon anpassar sin lek efter honom. Ibland retas hon såklart och det är roligt att brottas med honom.


Ordningsam och strulig på samma gång. Hon har en sån förmåga att stöka till, men samtidigt vill hon ha nån sorts ordning. En sak som är stor för henne nu är att få ha koll på sina kläder. På kvällen innan sängen vill hon ta av sig själv och viker kläderna till en fin hög. Den högen ska sen ligga bredvid henne i sängen. Gärna under hennes vakande arm så att hon håller koll på den.


Teknisk. Hon har lärt sig det mesta som rör teknik hemma. Tv:n med alla appar och dosor är ingen match för henne och hon vill gärna sitta bänkad så länge hon bara kan framför tv:n. Nu på senare tid har vi satt stopp för youtube eftersom det finns så mycket märkligt där. Nu är det Netflix som gäller och hon älskar Marscha och Björn, Mr Bean och allt som har med superhjältar att göra.


Kärleksfull. Hon säger ofta att hon älskar oss och då hon inte försöker vara stortjej och oberoende så vill hon krypa upp i min famn och gosa. Många pussar och kramar blir det. Hoppas att hon aldrig tänker sluta med det.


Målar och skapar. Hon målar numera figurer och djur med detaljer på de rätta ställena. Småsaker som ögonfransar och näshål målar hon dit. Gärna människor, familjer. Det finns alltid en berättelse bakom varje bild hon gör. Varje födelsedagskort vi ger bort har en eller flera av hennes fina alster målade på sig.


A-V och kläderna. Det är en kamp varje dag det här med kläder. Hon är precis som sin moster var när det gäller det här. Först av allt ska hon prompt välja själv. Sen dissarhon alltid de första kläderna jag föreslår och har vi bråttom dissar hon exakt allt. Sen ska alla kläder vikas i armarna, även jackor. Ingenting får nudda händerna och hela det senaste halvåret har hon sprungit omkring med kläder som sett ut som stora simringar på armarna.


Snackar engelska. Båda barnen varvar svenskan med engelska. Elvis svarar "yes" eller "no" på mina frågor och kan även sjunga "Daddy finger daddy finger where are you? here I am here I am, how do you do?". Anna-Vera kan också detta och många fler engelska ord. Vi tränar varje dag och ofta upprepar jag ord på engelska, exempelvis när jag häller upp mjölk till dom eller städar upp.

Av EVL - 29 juli 2016 15:30

De sägs ju att barn och djur är mer mottagliga för spöken och för ett tag sedan trodde vi att kanske A-V hade besök i sitt rum. Hon hade en period där hon totalvägrade att sova i sitt rum. Varje nattning var fruktansvärd och hon bara skrek och hade panik. När vi frågade henne varför sa hon att det fanns monster där inne. Efter några månader med nattskräck som vi försökte bota med "sovspray", tända nattlampor och att "trolla bort monstren" så lugnade hon ner sig. Men det var riktigt jobbigt att se henne ha sån panik över att bara behöva vara på sitt rum.


Vi spekulerade i om hon verkligen hade något eller någon inne i sitt rum. Det finns många kända spökhus på vår gata och jag och E har varit med om en del vi har svårt att förklara. En gång innan barnen fanns satt vi i soffan och såg på tv. Då plötsligt var det någon som applåderade jättehögt från hallen, trots att det inte var någon där. En lampa har också lagat sig själv och tänd sig på natten när jag väntade A-V. Min syster har hört knackningar i väggen i källaren... 


Iaf så glömde vi bort tankarna på det övernaturliga när A-V äntligen började sova bra i sitt rum igen. Men nu är det problem med Elvis vid läggningarna och jag förstår honom! Det hela började för någon månad sedan då Elvis helt plötsligt inte lät oss lägga honom som vanligt. Han har alltid varit så lätt att lägga och vi behöver oftast bara stoppa om honom och sedan gå ut ur rummet. Men nu hade allt det ändrats. Han bara skrek och skrek och skrek tills han var alldeles svettig. Vi fick stå länge lutade över spjälsängen (som står inne i vårt sovrum) och hålla en hand på hans mage för att lugna...


Det var just det Emil gjorde för någon vecka sedan. Elvis skrek och var ledsen. Skulle inte sova. Jag satt nere i källaren vid datorn och A-V låg och sov på sitt rum. Då plötsligt säger någon högt och tydligt E´s namn i nacken på honom. Det var så tydligt att Elvis blev alldeles tyst och stum. E också såklart. Han blev fruktansvärt rädd. Men det blev värre. När han stelt vände sig om såg han att det stod en tunn skepnad på andra sidan rummet, vid hans sängsida. Som han beskriver såg det ut som en dam men något vitt över huvudet och något rött på framsidan kroppen. (Vi har inget rött i rummet och där han såg skepnaden hänger det blåa gardiner).


E kunde nästan inte andas och gick snabbt ut ur rummet men stannade utanför tröskeln. Han var tvungen att gå tillbaka för att se vad det var han tittat på. Så han backar in i rummet igen och ser då en skepnad som liksom sveper från sängsidan och över golvet in mot en spegel som vi har på väggen. Det är en gammal antik spegel som jag köpt på auktion för att det ser ut som spegeln ur "Snövit".


Dagen efter den där händelsen berättade vi om det här för ett kompispar. Vi satt ute på altanen och barnen lekte i ena hörnet. Ingen var i huset. Elvis klättrade upp på utesoffan och tittade in i huset genom fönstret. Plötsligt börjar han skrika och ropa "hej hej!" och "titta". Han vinkade och pekade in i vardagsrummet. I 10 minuter satt han nog där och log och hejjade mot någon där inne.


Varje gång Elvis lägger sig i vår säng på natten vill han ligga klistrad mot mig och han drar upp täcket över huvudet trots att det är jättevarmt nu på sommaren. Häromdagen hämtade jag upp honom kl 23 för att han vaknat och börjat skrika. När jag hade honom i famnen frågade jag vad som var fel och då pekade han mot hörnet där E sett någon stå :S


Två veckor efter den här händelsen satt jag i källaren och E var i vardagsrummet på övervåningen. Barnen sov äntligen. Så plötsligt hörde vi två höga smällar i golvet. När vi sprang ut till ett rum innanför hallen hade en tidning hoppat ner på golvet. Ett tjockt seriealbum som stått inklämd bland en massa andra tidningar högst upp på en hylla. Det var inte ens den tidningen som stått längst ut!



Flera gånger om dagen säger Elvis "mommo!" och pekar ut mot ingenting i huset. Han säger mommo till både sin egen och min mormor, alltså hans gammelmormor. Jag börjar därför tro att det är E´s farmor som han ser. När hon levde var hon liten och såg lite ut som Elvis gammelmormor...och eftersom någon nu kunde Es namn så utgår jag ifrån att det är någon E känner...om det inte följt med någon med spegeln som jag köpte. Oavsett så blir det intressant att höra om Elvis säger något mer om det nu när han börjar prata mer och mer. Det känns "sådär" att sova i vårt sovrum nu faktiskt.  



Elvis som

Av EVL - 29 juli 2016 09:42

Anna-Vera har nyss fyllt 4 år. Hon håller stolt upp fyra fingrar och vi pratar om att det snart är "en hel hand". Hon tycker att hon är stortjej och klarar det allra mest helt själv. Vill göra saker själv och ibland vill hon krypa ihop hos mig och vara så liten som en hjälplös bäbis. Jag njuter av båda stunderna.


Elvis fyller snart ett och ett halvt år, vår lilla stora grabb. Helt ofattbart att han då kommer att gå mot att vara tvååring. Det känns som igår som jag bar omkring honom i babyskyddet och han hade sin röda bäbismössa försiktigt snörad runt den lilla halsen. Samtidigt är det svårt att på riktigt komma ihåg hur det var när han var ny i världen. Det känns som om den perioden var så intensiv och så speciell att jag kanske inte hann njuta eller tänka efter. Jag glömde bort att bara vara i stunden helt enkelt. Tog inte lika mycket bilder eller filmade så som jag gjorde när A-V var liten. Nu när jag tänker efter har jag nog befunnit mig i en sorts "tidskris" en längre tid. Inte så konsitigt när jag tänker efter på vad som kan vara orsaken.


"Tvåbarnschocken" pratade man mycket om innan förlossningen och den upplevde vi verkligen sedan när vi väl var en familj på fyra. Vid tiden kring Elvis födelse skakades också både min och E´s släkter i grunden av saker som vi som par inte kunde påverka. Det är ju så... att man sällan kan påverka något själv. Det lär sig barnen just nu, att fastän viljan är så stark måste man ibland (oftast) vika sig för andra makter. Man får försöka acceptera och flyta med, eller gömma sig. Vi gjorde lite av båda.Det var en jobbig tid, som egentligen tog sin början redan när jag var i 6:e månaden då både farmor och farfar plötsligt gick bort. Det var starten på en period som jag nu efteråt ser tillbaka på som både mörk och ljus. Jag satt på deras begravningar och grät så ögonen var alldeles röda men var fortfarande i samma stund så levande och glad för Elvis som äntligen fanns där inom mig. Hjärtat kunde liksom samtidigt både rivas i tusen bitar och svämma över av lycka... Jag och E grät tillsammans ihopkurade i soffan över det som hände i hans familj samtidigt som vi myste med längtansmagen och kände lycka över det miraklet. Vi isolerade oss tillsammans från släkten och försökte koncentrera oss bara på det fina som äntligen skulle komma. Jag oroade mig för händelser i min egen släkt men försökte slå bort dom med gravidyoga och genom att köpa nya små bäbiskläder. Och så A-Vs trots som startade någon månad innan jag var beräknad...


Så när han äntligen kom hade vi inte så mycket energi över till varandra jag och E. Vi gled isär på ett sätt. Fast jag kan inte direkt förklara hur. Det var inte bra helt enkelt. Det var som en urladdning. Vi hade förändrats båda två på något sätt och behövde hitta tillbaka. Behövde acceptera varandra igen. För vi var båda helt andra människor nu än innan.Kanske var båda för upptagna med alla andra känslor än de som vi hade, eller såklart fortfarande HAR, för varandra.


Det var en underbar tid när lillebror kom men det var samtidigt oerhört påfrestande och därför känner jag att jag missat så mycket. Jag har liksom fått nån sort tidspanik när det gäller barnen. Allt har gått så fort och varit så intensivt att jag blivit apatisk. Det HAR funnits tid att dokumentera på bloggen och/eller i deras böcker men jag har inte gjort det. Jag har nästan fått panik av tanken att sätta mig och skriva ner allt för jag vill komma ihåg det som jag SER det. Som jag KÄNNER det i stunden och inte genom några ord. Jag vill STANNA tiden inte bara kunna drömma mig tillbaka. Jag känner en sån ångest över allt jag redan nu inte kommer ihåg och det jag snart kommer att glömma. Jag känner mig snuvad på den här första tiden och ju mer jag våndas över det ju mer tid förspiller jag på ångest istället för att njuta av det som är NU. Och så får jag panik över det och så går det runt och runt och runt.


Antar att det enda jag kan göra är att acceptera och flyta med. Acceptera att saker och ting går vidare och förändras. Människor kommer och går. Barn blir större och alla åldrar är underbara. E är inte statisk. Jag är inte statisk.

Av EVL - 16 juni 2016 16:31

Det märks väldigt tydligt hemma nu att Elvis inte längre är en bäbis. Han tar för sig mer och har utvecklat ett humör och han sätter gränser för Anna-Vera mer och mer. Han vill göra det hon gör och sitta där hon sitter och äta det hon äter osv. Ofta resulterar det i att hon skriker "neeeeej Elvis!" och puttar bort honom. Han svarar då med att dra henne i håret och/eller slå mot henne. Samtidigt som han skriker och är arg vill också A-V höras så att vi inte ska glömma bort att det faktiskt gör ont på henne. Det hela resulterar i ett kakafoni av ständigt ljud där hemma.


Elvis verkar imun mot tillsägelser också. Han tycker snarare att det är roligt att busa och har gjort det till en sport att ta något han inte får och springa iväg med det. När vi kommer ikapp honom kastar han det i golvet för att skapa en förvirring så att han ska komma undan :D det funkar inte men han försöker ändå.


Det är också otroligt roligt att klättra upp på stolar och bänkar och skåp tydligen. Så fort vi inte håller honom sysselsatt med något går han till köket och drar ut en stol och klättrar upp på den. Oftast går det bra och vi hinner dit i tid men andra gånger är han bara alldeles för snabb. Som i förrgår då vi satt i soffan med en kopp kaffe. Vi hann höra att han drog en stol någonstans och hur vattnet gick igång i köket. Emil rusade upp och när han var halvägs framme hördes bara ett väldigt skrik från Elvis. Jag sprang också upp och sekunden innan jag kommer in i köket skriker E "Elvis!!!" och jag ser hur han sliter honom ur vasken och springer med honom till badrummet. Han hade satt sig i diskhon och slagit på vattnet. Antaglien för att han sett hur A-V fått bada där hemma hos mormorn. Vattnet hos oss är av någon anledning inställt av de förra ägarna att det ska nästan koka när det kommer ur ledningarna. Vi trodde att han skållat sönder hela kroppen! Jag kutade in i badrummet och hoppade ner i badkaret med Elvis i famnen. Där satt vi bra länge och sprutade kallvatten på hans små ben. Det tog inte många sekunder innan han glömde bort att grina och började plaska vilket kändes skönt. Fy vilket hjärtsnörp vi fick. Nu är alla köksstolarna fastbundna i köksbordet till Elvis stora förtret.


På tal om mormorn (busmormorn som hon fått heta på instagram) så älskar de henne. ÄLSKAR! Mer än de älskar mig. Så fort vi nämner "mormor" så börjar Elvis gå mot dörren och ropar efter henne. Kommer hon på besök överger han mig direkt för henne famn. Han säger till och mer mamma till henne ibland. Kul men lite irriterande :)


Elvis har lärt sig en massa nya ord nu och han förstår allt vi säger åt honom. Oftast säger han "bok", "boll", "banan", "skor", "bong" (ballong), "mommo", "bil" men han har också sagt/härmat "vad heter du?", "Elvis" och "hej då bongen".


För någon dag sedan klippte vi honom för första gången och då blev han så stor!


Elvis är verkligen världens goaste lilla kille som älskar att kramas. På morgonen vaknar han alltid svintidigt, runt 5 (GAH!) men det första han gör är att krypa fram till mig, säga ett glatt "hej" och kramas en lång stund. Inte en lätt liten snabb kram utan en sån där där han tar tag om min hals och drar mig närmare honom. Han borrar in sin näsa i min kind och snosar ett bra tag. Låter mig pussa honom på kinderna länge länge. Sen säger han "hej dååå" och klättrar ner på golvet för att skapa kaos ;D


Jag älskar att komma hem på eftermiddagarna efter jobbet (torsdagar och fredagar) för han blir så genuint superglad av att se mig. Han släpper allt han har för händerna och ropar "mamma!". Springer för att hoppa upp i min famn och vill absolut inte lämna den på resten av kvällen. Om inte mormor kommer förbi såklart :D

     




Anna-Vera fyller snart fyra år. FYRA! Sjukt. Det känns som om hon fortfarande ska ligga som liten bäbis i vagnen, samtidigt som det är så naturligt nu att resonera med henne och prata med henne nästan som till en vuxen. Med det sagt så är hon ju inte alltid så resonlig :D ofta bryter hon ihop om saker och ting inte går hennes väg. Vi övar mycket på det där med att använda sina ord istället för att bryta ihop. Det går sådär :)


Hon är så duktig min lilla stora tjej. Klär på sig själv och sover utan blöja om natten. När hon är kissnödig går hon antingen till pottan eller till stora toaletten. Några gånger torkar hon sig själv och fixar allt själv. Det beror på hur självständig hon känner sig för stunden.


Hennes fantasi är jag så imponerad av. Hon skapar världar och påhittade personer i sitt inre varje dag. Alla med nya och roliga namn som "Kattuadjoa". När hon inte sitter och pysslar eller målar så dukar hon fram låtsasmat på bordet och ber oss smaka eller bygger koja under matsalsbordet av filtar och kuddar från soffan.


Både hon och Elvis tycker om att dansa och eftersom vi nästan alltid har musik på så händer det ofta att de spontandansar i köket. Hon kör sina egna moves där hon ställer sig på alla fyra och sprätter med benen upp i luften. En kombination av karate och dans säger hon.


Åh det finns så mycket att skriva men så lite tid. Nu ska jag hem till familjen och se vad de ställt till med idag :)


     

Av EVL - 10 juni 2016 08:45

Igår styrde jag kosan mot Härnösand och TF för första gången på typ 2 år. Det kändes oerhört välbekant och nostalgiskt. Nästan lite ledsamt också på något sätt, att det inte handlade om det stora att försöka bli med barn längre. För såhär i efterhand när sorgen och kampen och lidandet och längtan lagt sig så tar liksom de positiva minnena över. Det är enklare nu att se det fina i vår kamp på något sätt. Nu när det inte bara är svart längre.


Allt var sig likt där inne. Det var som att kliva in i en tidsmaskin. Som alltid gick jag direkt till toaletten och nervöskissade. Sist jag stod där inne tittade jag mig i spegeln och var så glad. Då var jag tidigt gravid med Elvis och hade precis sett hans lilla hjärta slå på ultraljudsskärmen. Sköterskan Ellen tog emot i receptionen och hon kom ihåg mig :) Vi pratade lite om hur det är med barnen och jag lämnade två bilder som hon satte upp på skrivbordet. Jag satt i stolen utanför TFs kontor och tittade på samma tavla som jag alltid brukade tittat på. För ett tag visste jag inte vart i tiden jag befann mig.


Inne hos TF pratade vi lite om hur kroppen är såhär efter graviditeterna och jag redogjorde för hur mensen precis som förut kommer i långa cykler. TF förklarade att PCOn kan "lugna ner sig" efter några år och att äggantalen kanske är mindre nu. Att trots att vi haft sådana problem att bli med barn innan ändå "riskerar" att bli med barn nu när vi inte skyddar oss. Att jag faktiskt kan få en ägglossning nån gång... och visst det kan säkert hända men shit vad det känns långsökt. Jag känner ju att kroppen typ aldrig ägglossar. Däremot har jag då och då cystor som spricker i äggstockarna, det känner jag.


Så fick jag hopp upp i stolen och göra ett vul. Det kändes också helt naturligt och som om det var igår. Såg direkt att det fortfarande är otroligt mycket ägg där inne. Runt 20-30 st i varje äggstock. Slemhinnan var tjock, redan äver centimetern men inget ägg var "ägglossningsstort". TF sa "ok det är inget som ändrats. Det ser ut som om du skulle haft ägglossning nu men det får du ju inte."


Det finns tydligen två typer av PCO. En typ där man har mycket ägg men slemhinnan hela tiden är väldigt tunn, och en typ där man har många ägg och som jag en slemhinna som blir väldigt tjock. Har man det sist nämnda får man sådana där jätteblödningar som jag fått erfara några gånger och som inte alls är roliga.


TF tyckte att jag skulle börja äta p-piller för att slippa det där och för att få mer balans i kroppen. Jag tvekade först för jag HATAR p-piller sen början på vår resa till barn då jag var övertygad om att det var pillren som påverkat mig och gjort så att jag inte ägglossade. Nu vet jag ju att det inte är så och TF lovade att de inte skulle ställa till något inför kommande (eventuella) försök.... Så nu blir det p-piller. Hur märkligt känns inte det? Det kändes liksom fel på något sätt att åka från kliniken med ett recept på något som garanterar att det inte blir barn. Fick ett recept på Provera för att blöda ut allt och börja på noll och så p-piller (yasmin) som ska funka bra på PCO-kvinnor.


På vägen därifrån betalade jag och sa hej då till Ellen. Hon sa tack och jag sa "men det är VI som ska tacka, tack för allt. Precis allt <3"



  

Av EVL - 20 maj 2016 16:38

Det sägs ju att bäbisar ska ha typ 13 förkylningar det första levnadsåret och det har nog Elvis lyckats med, and then some. Shit vad snor vi torkat! För två helger sedan hade lillstackarn det riktigt jobbigt och han och jag spenderade två nätter på sjukhuset där han fick hjälp med krupp. Till slut fick vi åka hem igen efter en kortisondos som senare hjälpte honom jättemycket.


I helgen ska jag och E mysa och fira med ett kompispar. Något vi försökt få ihop sen jag fyllde 30 förra året. Självklart blir båda barnen förkylda igen och nu är vi rädda att Elvis ska få tillbaka kruppen igen :S De har ju lättare att få det igen när de väl haft det en gång. Tanken är att barnen ska vara och sova hos deras farmor lördag och söndag men nu vette tusan hur det ska gå.


Elvis är jättepigg på dagen och kvällen men verkar få feber då han sover. Än så länge är han inte tät i halsen men om han följer samma sjukdomsförlopp som senast prickar han in en peak i helgen. Vet inte alls hur jag ska kunna lämna bort honom och slappna av när jag inte kan hålla koll på honom själv. Litar såklart fullständigt på farmorn men det är ju den där mammakontrollen...svår att släppa.


Sjukt dålig mamma känner man sig ju som också. Har ringt runt idag för att försöka få tabletter utskrivet så att vi kan ge honom det själva om hans andning förvärras men de vill att han ska få ännu ett anfall innan de ger ut recept. Bara att vänta och hoppas att han slipper värre förkylningssymptom I guess.


Nu slutar jag snart jobbet och få fredagshandla själv då vi inte vill ta ut honom bland stora folkmassor. Tänkte prova en vitaminboost med citron och ingefära. Han lär ju inte vilja dricka det men jag tänker att kanske en isglass går ner? Det mesta brukar ju accepteras när det är i glassform :)



Av EVL - 18 maj 2016 10:49

I måndags upptäckte jag att jag fått mens, igen! Kommer inte riktigt ihåg men det är nog knappt 14 dagar sedan sist. Känns inte alls ok. Jag blöder dessutom mycket mer än jag brukar. inatt när jag bytte binda för typ tredje gången skrev jag ett mejl till TF och nu på morgonen hade jag fått en tid i början av Juni. De gav inga svar på mina frågor utan skrev bara att det var längesedan de tittade på mig och ville därför boka en tid. 


Jag är ju värsta sortens hypokondriker så jag innbillar mig (med hjälp av google) såklart det värsta. Tänker på att jag varit så himla orkeslös på sistone och målar upp en massa scenarion som får mig att må illa. Detta är verkligen en av nackdelarna med att jag inte har tid att blogga varje dag numera. Hade jag gjort det hade jag vetat exakt när jag hade mens senast. Då hade det känts som om jag haft mer kontroll. Någon annan som varit med om samma sak som vill lugna mig lite?


Vad märkligt men samtidigt så himla bekant det känns att skriva in TF i kalendern...



idag sitter jag mest bara i soffan pga tröttma. A-V kom över till vår säng och var helt klarvaken, kunde INTE somna alls. Hon snurrade och sparkade och pratade och väckte Elvis. Jag fick honom att somna om med en till flaska välling men A-V var vaken tills det var en timme kvar att sova. Själv sov jag ungefär en halvtimme på hela natten. A-V gick upp utan problem och var hur pigg och glad som helst. Jag känner mig helt förstörd. Väntar på att Elvis ska somna så att jag får bada och sen sova någon timme jag med.


idag ska vi träffa min vän Kia och hennes fina barn på Candy World. på kvällen kommer mamma och hjälper till med barnen... Planerar att ta igen lite sömn då.

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

28 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skapa flashcards