Dagarna tickar på och snart blir min stora lilla tjej hela fyra år. Sen hennes lillebror kom har hon verkligen vuxit upp och ibland är det svårt att hinna med och skriva ner hennes framsteg. Herregud det är svårt att ens ha tid att reflektera över dom. Det är så tråkigt för jag tänker ofta på att det som vi tycker är så självklart nu kommer att vara glömt för alltid om bara några månader...om jag inte skriver ner dom. Men som för alla andra stressade vuxna är det tusen saker som konkurrerar om den så viktiga "egentiden" när barnen somnat. Som ikväll... jag har så mycket jag vill göra att jag nästan får panik! Tiden räcker inte till.

Men nu tar jag mig tid att uppdatera bloggen iaf. Det är ju dessutom den 17:e Maj idag vilket är en stor stor dag för oss. Inte för att det är Norges nationaldag utanför att det är två år sedan vårt FET då vi satte in blastocysten som senare visade sig vara Elvis <3 Det har vi firat genom att åka på babysång. Vi stannade extra länge han och jag för att riktigt mysa.

Men nu till A-V. Hon är så jädra klok och så himla bestämd. Ibland glömmer jag bort att hon bara är 3 nästan 4. Varje dag överaskar hon mig med att kunna nya saker och nya ord. Jag känner också igen mig själv i henne och förstår att hon snappar upp både de bra och de dåliga sakerna. Jag ser min explosiva frustration på saker som inte går hennes eller min väg. Hon kan bli så arg på exempelvis sina strumpor om de inte gör som hon vill och då skriker hon rakt ut och vill slå på något... inte någon av mina bästa drag men ändock något hon fått från mig. Hon har däremot min fantasi och känsla för färg och form. Målar och pysslar gärna länge. Kan förlora sig i sina historier och leker jättebra både själv och med sina vänner.

Något hon gör mycket nuförtiden är att trolla. "Hockus poookuss!" säger hon och viftar med armarna. Jag spelar ofta med (eftersom jag kan använda det till min fördel ;) ) och vi trollar av hennes kläder innan läggdags, täcket flyger upp över henne av sig själv, vi trollar bort dumma mardrömmar och ibland trollar hon mina armar så att de killar henne tills hon skrattandes får fram "hoookuss!".

Hon gillar inte att direkt att vara hemifrån så mycket. Går vi på promenad vill hon hem rätt så fort, även fast hon får åka i vagnen. I lekparken vill hon vara ett litet tag och sen ska vi hem till vårt hus.  Hon leker mycket med sin lillebror men tycker inte om när han tar för sig för mycket. Då sliter hon leksaken ur hans händer och han river henne i håret eller nyper henne i armen varpå hon skriker allt vad hon kan. Här är hon mer som E iaf. Hade det varit jag och min syster hade jag brottat omkull henne och gjort henne illa men A-V är som sin far var mot sina småsyskon...det värsta hon kan göra är att ruffsa honom i håret eller putta honom lite lätt.

Hon trotsar mycket när hon ska sova. Lovar saker hon inte håller och springer upp 100 ggr tills mitt tålamod är slut. Ibland brukar det funka att be henne berätta sagor för sina mjukdjur eller högen med små Petshops hon fått av sin plastmoster Julia. Fast det är mer regel än undantag att det bara funkar när vi båda är hemma. Är det bara jag brukar hon alltid strula.

Hon har haft en period där hon har varit känslig för vad man får och inte får säga. Ibland får jag absolut inte säga att något är "coolt" för det är tydligen dåligt. När jag blir arg och höjer rösten skriker hon hjärtskärande "mamma du får inte säga så, det är fult ord!" fastän jag inte sagt något dåligt.

GAH! jag kommer inte ens ihåg hälften av allt jag ville skriva ner och ha kvar. Skulle behöva en diktafon. Vet att jag antagligen är dum som vill bevara så himla mycket...det mesta kommer nog aldrig mer bli läst men det är mitt sätt att på något sätt stanna tiden ett tag. För nu är hon snart störst på dagis och efter det är det skola och sen student. Det såg jag idag när hon tjatat till sig "tummi" (tuggummi) och tuggade högljudt medans hon pysslade i vardagsrummet. Herregud hon flyttar ju snart hemifrån. Typ.

Min mammaledighet börjar gå mot sitt slut, för andra gången...hur tusan kan jag ha hunnit med det?! Det känns så hemskt när jag tänker tillbaka på den första tiden med Elvis för jag kommer knappt ihåg någonting känns det som. Det var en sån turbulent tid just då när han kom till världen och med ett större barn att ta hänsyn till fanns det väldigt lite tid att stanna upp och njuta. Det finns fortfarande alldeles för lite tid, eller så är jag sjukt dålig på att ta tillvara på den.

Det jag iaf GÖR är att försöka ta små mikrostunder och verkligen njuta av dem. Som idag när jag och A-V tog ett snabbt bad innan vi fick besök. Hon busade och berättade om sina fantastiska fantasier med påhittade personer som heter Kloindaite och Drojterra osv. Jag lyfte upp henne på mina knän och lät henne flyga flygplan en stund. Hon skrattade så hon kiknade och var så lycklig. Jag försökte etsa fast den stunden i mitt minne.

En annan stund då jag känner att jag tar tillvara på myset är när vi lyssnar på musik och dansar i köket. Det händer rätt så ofta faktiskt. Elvis har lärt sig att det är kul att dansa och börjar vicka på rumpan så fort han hör en melodi av något slag. Jag håller honom i famnen och dansar ett tag. Sticker in näsan i hans mjuka hår och snosar honom i nacken. Han luktar fortfarande bäbis. Jag etsar. Hoppas det stannar för alltid!

Något som är fruktansvärt störigt med att ha pco (när man inte försöker bli med barn såklart) är att det aldrig går att veta när man ska ha mens. Den är lika okonsekvent som spridningen på en hagelbössa. Ibland går det flera månader innan den behagar dyka upp och ibland tar det bara runt 40 dagar. Och aldrig kommer jag ihåg hur det brukar kännas i kroppen innan den kommer. Varje gång blir jag irriterad över att jag verkat gått upp i vikt eller att jag känner mig fulare än vanligt... Men det värsta är nog ändå humöret.

Undrar om det inte börjar bli dags snart. Känner mig så jädra nere och liksom arg. Lättstött och skör i själen. Ensam, fastän jag inte är det. Jag får nog nästan HOPPAS att det är mens på gång så att jag inte går runt och mår såhär utan anledning.

E har lärt sig att hålla sig undan och ger mig lite space när jag mår såhär men annat är det såklart med barnen. A-V är inne i en fas där hon ska ta på oss hela tiden. Hon kan inte bara gå bredvid utan kolliderar in i våra ben hela tiden. Hänger kring dem. Sitter vi i soffan sätter hon sig supernära och liksom trycker sig mot oss. Hoppar upp och ner på dynan så att hennes ben slår mot mina höfter. När jag lagar mat drar hon sin stol intill mig och ställer sig så nära hon bara kan, hänger på mina axlar för att se. På natten smyger hon in och lägger sig vid mina fötter och sparkar bort mina ben eller håller i dom så att jag inte får röra mig.

Antar att det är en effekt av allt vårspring hon har i benen och att hon kanske behöver lite mer närhet nu men det är samtidigt så otroligt frustrerande att inte få röra sig som man vill. Speciellt nu när jag är lite mer...skör av någon anledning. Det tar en stor kraftansamling att inte bli irriterad och ryta ifrån. Därför är det så skönt när barnen gått och lagt sig. De senaste dagarna har jag satt mig vid datorn i källaren och bara försökt vara ensam ett tag. E har också njutit av att få vara själv. Tror vi behöver det båda två faktiskt. Nu när jag tänker efter har vi inte ens suttit nära varandra i soffan på kvällen. Vi har tränat ihop och sen druckit kaffe i varsin ände, gjort iordning oss och lagt oss för att sova i varsin del av sängen.

Elvis har börjat gå riktigt bra med sina små skor nu och det är lättare att ha dom båda ute samtidigt nu. I ett försök att släppa ut lite energi släppte E ut dom i lekparken idag. Kan inte låta bli att hoppas på att de är rätt trötta när jag kommer hem ikväll.

De leker väldigt bra ihop och som jag skrev igår så verkligen älskar de varandra. I tisdags var A-V så ledsen för att jag förklarade att hon inte kunde gifta sig med Elvis när de blev äldre. Hon ville att de skulle vara tillsammans för alltid och att han skulle ha på sig en fin krona när de gifte sig <3 Jag sa att de alltid skulle ha varandra ändå. Hoppas att de alltid kommer att vilja vara nära varandra.

Anna-Veras förskola flyttar lite under påsken så istället för att ha henne i okända lokaler får hon vara med oss och mysa hela veckan istället. Blir inte klok på det där stället föresten. Både jag och E känner likadant, att de liksom blir sura när vi låter henne vara hemma mycket. Det är väl märkligt, tycker ni inte? Var tredje torsdag är E ledig från jobbet och då håller vi också A-V hemma så att båda barnen får umgås och mysa med sin pappa samtidigt. Detta har vi sagt till förskolan men de håller aldrig reda på det och varje gång vi påminner så tycker de liksom att det är märkligt på något sätt och ifrågasätter varför hon ska vara hemma.

Nu i påsk när de frågade hur vi ville göra blev E så uttittad och utfrågad om varför hon skulle vara hemma hela påskveckan att han kände sig tvungen att ljuga ihop att hon skulle på utflykter med sina kusiner istället för att säga sanningen - vi ska bara vara hemma och dega och mysa. Märkligt inte sant? Känns ju som om att förskolan i första hand ska vilja att barnen är med sina föräldrar när de har möjlighet.

Iaf så hade jag barnen ensam den första delen av veckan. Vi träffade fina Tina och hennes familj på tisdagen (solade och lekte och myste hela dagen) och igår på onsdagen åkte vi till grannkomunen och träffade fina Anna och hennes barn. Jättekul att äntligen ses igen. A-V och Annas A fann varandra direkt genom det gemensamma intresset för Frost och att pyssla. Elvis och lille H lekte omkring varandra på golvet och det var kul att gå på upptäcktsfärd i ett nytt hus. Tack Anna för en mysig dag! Längtar tills vi kan ses igen :)

När vi kom hem igen efter bilresan (där båda barnen somnat) var det dags för middag och orken räckte inte till på långa vägar för A-V. Redan i hallen bröt hon ihop för att jag inte tog av hennes skor tillräckligt fort. Efter det hittade hon på att hon inte skulle ha fläta och när jag då var snabb att dra ut tofsen gick hon över till att byxorna kliade. Jag skyndade mig av med dom också men då började såklart trosorna sitta fel och sen var hon bara en pöl på golvet. Det gick liksom inte att avvärja skriket och gråten - som vanligt. Hon låg i hallen och roterade kring sig själv med armar och ben som slog vilt omkring sig. Tänk er exorsitenungen och det där avgrundsvrålet hon gör när hon är hälften människa/ hälften demon...SÅ lät hon. Jag stängde dörren till hallen ett tag men när hon inte lugnade ner sig bar jag in henne på sitt rum.

Det är under såna här stunder som man verkligen ser barnens band till varandra. Den andra blir alltid så bekymrad när den ena skriker och är ledsen. Elvis lämnar aldrig min sida förutom då något händer med Anna-Vera. Fastän hon skrek och slog inne på sitt rum så gick han till dörren och försökte komma in till henne. Just i den stunden var hon viktigare än att hålla koll på vart mamma befann sig någonstans. Så himla fint!

Som tur är lugnade hon ner sig i tid till middagen och resten av kvällen var mysig och trevlig. Det är verkligen precis som om hon har en viss kvot av trots och gråt som bara måste ut, på något sätt. Som ett tåg som inte går att stoppa eller en lavin som börjat falla ner över en dal. Bara att vänta ut det. Det är ju faktiskt ungefär så det kan kännas för en annan också fastän man är vuxen och någorlunda förståndig. Skillnaden är att jag kan gömma mina laviner rätt så bra.

Elvis är en stor liten kille nu, hela ett år och en månad, vilket märks så himla tydligt. Han är väldigt framåt och lär sig nya saker hela tiden. Jag hänger inte riktigt med! Vet inte om det är för att småsyskon behöver tuffa till sig fortare än de förstfödda men skulle nog gissa på att det har med det att göra.

Anna-Vera är för det mesta väldigt snäll och tycker om att leka och busa med sin lillebror. Han förstår inte alltid vad de leker men hänger gärna med och skrattar när hon skrattar. Ibland bestämmer A-V att de leker "tafatt" och hon kutar omkring i huset och låtsas bli jagad av Elvis. Han hinner kanske gå tre steg innan hon hunnit springa ett varv och killar honom på ryggen...så vänder han om och går åt det hållet istället och hinner tre steg igen för att på nytt bli killad på ryggen från andra hållet :D Ibland leker de inne på hennes rum. Då hänger Elvis oftast vid leksaksspisen och A-V bygger koja. Då och då växlar de leksaker med varandra eller så sticker han in huvudet i hennes koja och hon låtsas bli rädd och så skrattar de högt.

Men det är inte alltid så lätt att få vara med de stora barnen när man är liten. För att hänga med storasyster behöver man lära sig att ta för sig och inte vara rädd att dyka in i okända situationer. Det händer ofta att han "ramlar mystiskt" och "av sig självt" när de är ensamma i ett rum. Elvis är precis som A-V väldigt orädd och jag har tappat räkningen på hur många huvudbulor jag pussat på och hur många ggr jag fått torka tårarna då han ramlat från något han i smyg tagit sig upp på, exempelvis sin gungälg eller sin stora trumma.

Förut höll han sig till mig och E när det var andra barn i närheten men nu vill han absolut leka på samma sätt som de stora barnen (ex kusinerna som är 5 och 4). Hjärtat svämmar över när jag ser honom tulta iväg till deras legohögar där han sätter sig och försöker förstå vad de håller på med <3.

Han har börjat prata riktigt mycket nu. Inte så mycket faktiskta ord utan liksom bara ljud. Ibland har vi långa konversationer där han mycket allvarligt försklarar något för mig enbart med ljuden "nenene" och "lalilali". Ibland härmar han tyst det vi säger och då och då får vi höra "igen", "mage" och "Anna". Härom veckan sa han "snor i näsan" och pekade på A-V som snöt sig. Han har också lärt sig att säga "hej hej" när vi skakar hans hand :)

Det går att kommunicera mer med honom nu när han kan göra sig förstådd. Han kan skaka på huvudet vid nej och nicka vid ja. Han säger också "aa!" eller "mm" väldigt bestämt vid ett ja, exempelvis om vi frågar om han vill ha mer mat...det blir alltid ett "aa!" :D När jag ringer hem från jobbet brukar jag få prata med honom i telefonen. Förut hörde man bara hur han flåsade och höll sin kind mot luren. Nu kan han svara på mina frågor och idag sa han till och med hej då innan vi la på <3

Jag har slutat amma helt nu. Egentligen för nån månad sedan men jag ville liksom inte tänka eller säga det högt (eftersom det känns lite ledsamt att det redan är över). Brösten har därför återgått till det normala vilket irriterar mig lika mycket nu som det gjorde efter amningsperioden med Anna-Vera. Det känns verkligen som att de inte finns kvar. Oerhört irriterande och jag har nästan blivit helt fixerad vid bröst nu. Alltså, de jag har är helt ok formmässigt men storleken...storleken. Tycker att överkroppen tappade formen lite när de försvann och tröjorna sitter inte lika bra. Oftast ser jag liksom fyrkantig ut tycker jag.

Det här har varit ett irritationsmoment hos mig sedan långt innan jag ens längtade efter barn. Mindre bröst kan vara jättesnyggt men nu när jag liksom "fått smak" för hur det är att ha lite större så känns det jobbigt att gå tillbaka. E kunde inte bry sig mindre tror jag. Han är ingen "bröstkille". Blev nästan arg på honom där ett tag när jag inte fick något gensvar för hur awsome de var när de var större och fastare. "Men vafan NJUT då! Ser du inte?!". Haha, han tittade på mig som om jag var knäpp. Det var jag nog kanske också.

Hade jag varit säker på att vi inte ville ha fler barn i framtiden hade jag nog gjort något åt det men som det är nu får jag bara försöka gilla dom. Kanske hjärnan tillslut ställer om sig till att tycka att det är precis såhär jag ska se ut nu...?

Idag fyller Elvis 13 månader. Förstår inte hur det kan ha gått så fort. Det känns verkligen som om det bara ska ha gått några månader. Samtidigt känns det som en evighet sedan vi födde barn. Jag har många gravida vänner just nu och det är svårt att ens greppa tanken att jag faktiskt nyss haft ett barn i magen.

Elvis firade sin dag med att för första gången sova genom hela natten. Fatta hur rädd jag blev när jag vaknade till kl 6 av att han fortfarande inte väckt mig! Paniken innan jag puttat på honom och hörde hur han andades! Sen ångrade jag mig ju såklart och hummade lite så att han skulle somna om :D

Båda barnen har varsin bok som jag försöker skriva i så mycket jag kan, men på sista tiden har jag inte kunnat/orkat eller kommit ihåg att skriva. Samma med bloggen. Det var enklare förr när man hade hur mycket tid som helst. Här kommer en snabb innan-jag-stänger-ner-jobbdatorn-och-går-hem-uppdatering:

Elvis 13 månader:

SÅ JÄKLA BUSIG! Han går bara mellan de ställen han vet att han inte får vara på. River ner allt han ser och skrattar åt oss. Klappar i händerna och springer därifrån. Hans favvoställen just nu är tv-bänken (som han öppnar luckan på), sopsorteringen (som han kastar ut över hela golvet), diskmaskinen (där han plaskar i vattnet och river ut allt han ser), skåpet med finporslin (som han försöker förstöra), min hög med bäbiskort på A-V (som han försöker knyckla ihop), luckan in till kastrullerna (som han slår i så hårt han kan) och luckan till vår arkadmaskin ( som också är jätterolig att slå i samt lägga in saker i hålet.

Han härmar många ord men svänger sig oftast med: Hej, Mamma, Pappa, Ajaj, Där och Lampa.

Han tycker om att dansa och har en speciell rörelse där han sätter upp armarna i luften ungefär som de gör som dansar magdans. SÅ gulligt!

Älskar böcker men gillar inte att läsa dem. Vill helst bläddra själv samt riva ut sidorna. BARA A-Vs böcker ;D

Han älskar sitt rum och går ofta dit på eget bevåg. Där sitter han i en hög av sina böcker och bläddrar i dem eller spelar på något musikinstrument.

Kramas och snosar jätteofta med oss. Han blir liksom kramsjuk och går emot oss med armarna uppsträckta. Så kramas han länge och gnider pannan mot min kind. Världens bästa stund!

Han är otroligt mammakär och blir så arg om jag går ifrån honom. E är alltid ett andrahandsval.

Älskar att bada och duscha.

Anna-Vera 3 år och 7 månader

Har sån otrolig fantasi och hittar på lekar och personer och sagor för sig själv.

Hon är väldigt omtänksam och varje månad har hon någon speciell leksak som får extra värme. Nallis är dock konstant favoriten.

Älskar att rada upp saker. Det står saker på rad överallt hemma hos oss. Ofta är det My Little Ponys som står i rad på fönsterblecken och en massa klossar brukar pryda alla byråer som hon når.

Tycker om att servera oss saker. Sitter vi ner tar det inte lång tid innan hon bjuder på en tygmacka eller ett glas fantasijuice. Oftast är det en överaskning vad det ska bjudas på och då har hon lagt en tallrik eller en skål som lock och när hon visar oss "maten" säger hon "tada!" eller "varsegod".

Hon har också fastnat mycket vid det här med paket. Hon lånar Elvis filtar och slår in saker i dem. Man får ett bylte som man ska öppna och så kan det vara en strumpa eller en leksak eller en mobiltelefon :) Alltid en överaskning.

Hon älskar att se på tv och att "spela" på paddan. Hon brukar säga att hon ska spela ABC-spelet på ipad:en men så byter hon rätt snabbt till en film av något slag. Vi låter henne se en stund var dag och så får man försöka stänga av när det passar att ta en fajt. För en fajt blir det. Varje gång. Oavsett om hon lovar dyrt och heligt att stänga av. Faktiskt har det börjat bli bättre på sista tiden när hon verkat förstå att hon vinner på att göra som vi säger, eller när hon får känna sig stor och duktig som kan stänga av alldeles själv.

Vi bråkar mycket, tyvärr. Hon bryter ihop minst tre gånger varje dag. Oftast över håret, sömnen och maten. Hon vill BARA ha "Elsafläta" och det får hon, men nästan alltid segnar hon ihop direkt efteråt eftersom den är "för kort". Hon spinner runt på golvet i en cirkel av sparkande ben och höga skrik. Det är bara att vänta ut. Sova vill hon inte göra. Inte i sin egen säng. Det krävs en del övertalning och en del list för att söva henne. Rutinen som funkar rätt bra just nu är:

Fika

Borsta tänderna

Ta på blöjan

Mysbelysning i rummet

Hoppa ner i sängen och samla alla djur (de som får mest kärlek den aktuella månaden)

Pussas och kramas

Stoppa tillbaka i sängen

Spraya sovspray

Göra en give me five

Lova att komma tillbaka och titta till henne om 10 min

Säga det vanliga "Nattiganopp Hallonpropp"

Kommer jag tillbaka inom 10 min och "give my ten:ar" innan hon hunnit springa upp så brukar hon faktiskt somna utan bråk. Råkar man vara svintrött och glömma att titta till henne springer hon upp och det blir jagis och skrik. Man får vara på sin vakt.

Hon vill alltid vara med när jag bakar eller lagar mat. Hon får vispa och röra och ibland hacka grönsaker. Det är oftast en mysig stund tillsammans. Jag försöker förklara vad de olika grönsakerna heter och vad vi lagar för något. Vi försöker äta mycket mer vegitariskt hemma så jag passar på att utbilda om ekologiskt och vikten av att äta mindre kött :D Får se om något går in. Hon gillar att prata om att hon en dag kanske har ett eget kök och egna barn att laga mat till. Att bli "stortjej" är väldigt viktigt nu.

Hon vill sällan till dagis men älskar det när hon är där. Hon leker mest med killarna tror jag men verkar passa ihop med alla.

Lever i en sorts dimma av trötthet! Elvis sover fortfarande så himla dåligt på nätterna och nu när jag slutat amma, eller iallafall försöker, så ligger han och vrider och vänder på sig tills det är dags för mig att gå upp. Han somnar som vanligt kl 19 men vaknar alltid runt 23. Då får han välling och somnar om efter nån kvart. När jag och E sedan lägger oss tar det ca 10 minuter innan han märker (i sömnen HUR DET NU GÅR TILL?!) att det är tyst i huset. Han börjar gråta och vill till mig. Får sova på min kudde och dricka lite vatten istället för att amma. Ibland blir han jättesur och ibland går han med på det.

Så ligger han och vrider och vänder på sig några timmar. Varje gång jag försöker lyfta bort honom från mitt ansikte och ta bort hans fötter från E´s ansikte vaknar han och skriker till. Detta gör att A-V vaknar och tar med sig kudden in till oss. Lägger sig i fotändan och vägrar gå tillbaka. Ibland bär vi henne till sin säng men oftast orkar vi inte. Hon ligger och trycker benen mot mina hela natten. Jag blir supervarm och utan kudde.

Nu är Elvis lite förkyld också och andas jättefort på natten vilket gör mig orolig och håller mig vaken. Att jobba idag kändes inte alls lockande men tack och lov sitter jag nära kaffeautomaten. Faktiskt led jag mig igenom ett träningspass också på lunchen. Får se om jag håller mig vaken till eftermiddagsfikat :D

A-V älskade att sova när hon var bäbis. Vi la ner henne i sängen och så somnade hon för att sova hela natten och vakna nån gång runt 9 på morgonen, glad och jollrande. Elvis är exakt motsatsen...

Man kan känna hur hela hans lilla kropp stelnar till sekunden då han inser att vi bär honom mot sängen. Han klamrar sig fast runt vår hals och när vi lägger honom på kudden spjärnar han ut till en liten båge och skjuter huvudet hårt in i sängstommen medans han skriker. På en mikrosekund har han vänt på sig och nästan hoppat upp igen. Han skriker "MAAAAAAPAAAAAAA" liksom för att få bådas uppmärksamhet. Tårarna sprutar.  Det enda som hjälper är att stå och hålla ner honom med en hand tills han kommit till ro samtidigt som vi säger "schhhh". Sakta sakta får vi backa, samtidigt som vi försöker undvika de ställen i golvet där det gnekar mest. Ibland gör jag en kullerbytta över sängen för att komma ut snabbare :D Han brukar somna kring 19.30 och vaknar sedan första gången runt 23. Då vill han upp och amma eller dricka mer välling. Sen vill han somna i min famn och inte i sängen. Efter det fortsätter natten så. Han sover bredvid mig och vaknar med 30 minuters mellanrum för att amma.

Nu försöker jag sluta med amningen och det gör honom galen. Han sliter i täcket och dyker med munnen efter mina bröst. Jag har blåmärken från hans lilla haka... Klockan 6 brukar han vakna för att vilja gå upp. Då gäller det att han inte får syn på A-V som oftast krälat ner i vår säng under natten. Gör han det kryper han till henne och väcker henne och då är det kört att få sova något mer.

A-V å andra sidan kan sova länge på morgonen om hon legat kvar i sin säng, men det händer väldigt sällan. Hon verkar ha nån typ av nattskräck alternativ selektiv trots som bara kommer fram på kvällen. Det är som om hon förvandlas till ett litet monster så fort vi säger att det är dags att sova. FEM minuter innan kvällsrutinerna kan vi säga "kommer du ihåg att du ska sova i din säng och inte bråka vid läggningen nu då?" varpå hon svarar glatt "jaaadå jag ska sova i min säng hela natten".

Sen när vi ska borsta tänderna blir hon arg i blicken och skriker "MEN JAG KAN INTE SOVA MIN SÄNG!!" och så är fajten igång. Hon vägrar ens lägga sig ner och sparkar bort täcket samtidigt som hon skriker "JAG KAN INTE!!". Vi kan inte ens gå ut ur rummet för hon springer efter så fort hon kan. Jag sprayar med "godnattspray" och berättar saga coh stoppar om och smeker på kinden och ger vatten och stoppar om och släpar tillbaka och stoppar om och hotar lite och ger lite vatten.... osv. Det enda som oftast hjälper (när hon slutat att skrika) är att lova att komma tillbaka om fem minuter för att ge henne en "Give me five" och tre pussar på näsan. Då brukar hon ha hunnit glömma bort att vara arg och ser liksom fram emot "Give me fiveandet" istället. Men man är ju alldeles svettig innan hon kommit till det stadiet. Samtidigt brukar hennes skrik väcka Elvis så jag får springa mellan och säga "SCHHHHHHHHHH!" i dörröppningen för att inte kliva på det gnekande golvet. Är E hemma vid läggningen går det lite lättare men oftast är jag själv.

Tror det är mörkret som satt igång hennes trots/nattvägran. Hon ska alltid ha en nattlampa tänd och så fort jag går från rummet vinklar hon den som en stark stråkastare mot hennes säng. Skönt att det blir ljusare nu.... fast det leder ju samtidigt till att barnen vaknar automatiskt tidigare ändå :O

Jag och E har börjat träna. Både på varsit håll och tillsammans. Det är roligt att peppa varandra och vara inställda på samma sak. Vi försöker också komma tillbaka till ett någorlunda normalt samboliv. Att kunna prata med varandra om något annat än bara barnen. Att vilja/orka mysa och sitta nära varandra i soffan på kvällen. Lägga ner mobilerna och paddorna och umgås. Ligga mer. Det är lättare sagt än gjort, speciellt när man är trött som ett as hela tiden. 

Träningen gör mig mer hungrig än vanligt och det är fasiken svårt att stå emot att äta något onyttigt på kvällarna. Vårt recept för att hitta tillbaka till varandra har varit att göra som när vi först träffades - äta gott och se på film. Detta ledde iofs till att tonårs-E gick upp från 75 till 95 kilo på ett år så det kanske inte är så smart. Ett tag har vi varit duktiga och ätit en liten bit mörk choklad till kaffet istället för typ en hel godispåse men man får liksom mindre motståndskraft när man är trött och slut... igår stod valet mellan att ligga och äta semla. Semlan vann utan match.