Imorse satt jag och en mycket trött E i väntrummet på sjukhuset för att ta vårt första blodprov. (Alf var såklart med men han fick vänta i bilen av förklarliga skäl)Hemsidan sa att mottagningen öppnade 07.30 men sjuksköterskorna sa något annat. Vi blev sittande där i över en halvtimme tillsammans med ca 25 andra patienter. Detta var en riktig fasa för stackars E som verkligen mår dåligt av att behöva vara på sjukhuset och samtidigt har en ganska rejäl skräck för folksamlingar i trånga utrymmen :/

När jag kom in och satte mig i stolen hittade kvinnan ingen ådra i armvecket. Det är första gången ever det händer. Tillslut ser hon en ven som går liksom på sidan av armbågen. Där sticker hon nålen. Har aldrig varit med om det förut och nu såhär efteråt känns det som ett stort blåmärke är på gång.

Nu är blodet iallafall lämnat till posten och ikväll klockan 18 skickas det iväg. En liten del av mig kommer att färdas i ett vadderat kuvert till Falun :)

Hoppas verkligen att det ser bra ut. Kroppen börjar iallafall känna av hormonerna. Brösten känns större och det klias och sticks i dom. Nästan konstant känner jag av äggstockarna och magen är inte direkt platt och fin. Den är faktiskt som en uppblåst pms-mage men vad fasiken gör det!

 "Väx mina små ägg väx!"

Jag och E har längtat så himla länge efter att få tid, pengar och åldern inne för att skaffa barn. Redan då vi levde på nästan inga pengar alls när jag studerade och E bara jobbade extra brukade vi då och då köpa någonting till våra framtida barn. Så är det fortfarande. Oftas är det E som köper hem något som sedan bara blir stående på hyllan.

Nu senast var det en dvd med smurfarna som E smugglade med i korgen på ICA. Väl hemma i huset startade han filmen som sedan stod på fastän ingen utav oss var intresserade av att titta på den. Jag ställde mig i rummet bredvid och målade på en tavla och E satte sig vid datorn.

Efter ca en timme kom han ut till mig och stannade framför tv:n.

E - "Jasså här står du och tittar på smurfarna"

Jag - " Nej, men jag låtsades att våra barn satt där i soffan medans jag stod och målade..."

E - "Meh, precis det låtsades jag också"

Så tittade vi på varandra och lovade att en dag ska det bli så. Jag längtar så himla mycket tills våra helger blir fyllda av tecknad film och leksaker överallt!

Solens strålar, du tyckte ju att det var pinsamt att behöva åka hem till TF sent på kvällen för en Ovitrellespruta... Nu har jag gjort något nästan i  klass med det!

Någon gång inatt när jag kom på att jag tagit för låg dos menopur satt jag naken vid datorn och googlade som aldrig förr. Det enda jag kunde hitta var informationen om att man ska kontakta sin läkare om man tagit för liten eller för hög dos. I vild panik och desperation slog jag på TF på Eniro. Där fanns det ett hemnummer men inget mobilnummer. Tillslut sökte jag på hitta.se och fick tag i det! Klockan var nog runt halv 2 på natten. Lite fort skrev jag ihop ett ursäktande, förklarande och frågande sms som jag tänkte skicka så fort jag vaknade imorse.

Så blev det morgon och klockan 10 skickade jag iväg meddelandet. Timmarna tickade iväg och jag fick inget svar tillbaka. Antog och förstod att han inte vill bli störd på helgen.

Så ringer plötsligt mobilen när vi är på väg in på ICA för att handla. Det är TF som ringt upp mig! Tydligen hade jag fått tag i hans sons mobilnummer! :D Stackars kille som fick det sms:et imorse. Haha! Jag måste ha varit så trött att jag inte sett att det stod ett annat namn på T före hans efternamn. Herregud vad pinsamt!

Men vilken underbar läkare jag har! Snälla TF gav mig instruktioner om hur jag ska göra och lugnade mig med att det inte var någon fara. Flera gånger ursäktade jag att jag stört honom på helgen men det var hellugnt svarade han.

<3 TF!

Ikväll tar jag 150 ie och imorgon tar jag 125. Så skönt att höra att jag inte förstört allt. Det här är ju det största och det viktigaste i våra liv just nu.

Äntligen fredag! och vanligtvis skulle detta innebära kampsportsträning med E´s mellansyster. Men inte idag. Nu börjar det kännas alldeles för nära för att jag ska vilja och orka träna hårt. Det spelar ingen roll att det antagligen inte gör någon skillnad, det känns iaf inte bra att aktivt få en massa slag i magen.

Fina E´s mellansyster som också har PCO har blivit ett så stort och fint stöd för mig under den senaste tiden. Säkert utan att hon förstår det själv. Jag stödjer nog henne också på ett sätt men herregud vad skönt det är att hon finns och bryr sig just nu. När jag behöver det som mest åker hon iväg med mig och låter mig slå på henne allt vad jag kan (på träningen alltså) och i bilen påväg dit och därifrån frågar hon en massa om hur vi mår och hur behandlingen går. När jag sms:ade och sa att jag ville ta det lugnt ikväll föreslog hon en promenad istället. Så att vi kan prata samtidigt.

Världen blir vackrare av sådanna människor. Ni är också sådanna. Fina ni.

Ps. Jag är på ovanligt bra humör idag. Konstigt men jag ska ta tillvara på det. Hoppas det håller i sig.

På en gång det introducerades hormoner för mina vilande äggstockar kom den tryckande och svaga mensvärkskänslan tillbaka. Den jag varit rädd för eftersom jag fasade för endometrios. Nu väljer jag att tro att allt jag kännt från magen någonsin berott på äggstockarna och deras produktion. Hoppas de kickstartar rejält. Jag har läst nånstans att det är mängden hormon i början av stimuleringen som avgör hur många äggblåsor som börjar växa.

 Det känns som om någon kickstartat igång dom. Vilken skillnad!

  Alf sitter bredvid mig och agerar stöd när jag blandar vätskorna.

  Den första sprutan.

  Vårt barnrum får ett lyft.

Men herregud vad fort tiden har gått nu då helt plötsligt. Jag börjar ju med sprutorna ikväll!! Hur hände det här?

Kan det vara så att vår plan att sysselsätta oss med annat har fungerat?  Att inte prata så mycket om det som händer utan bara försöka leva på så gott det bara går. En annan förklaring kan vara att jag varit så himla trött och haft så ont i huvudet de senaste veckorna att jag inte märkt när dagarna sprungit förbi. Efter cirka 10 dagar när biverkningarna knackade på dörren tog jag en sväng till Birsta och köpte en kofta. Den åker på och av som en jojjo för rätt var det är så fryser jag och nästa sekund svettas jag som en gris. Tur att jag sitter i ett eget rum.

Idag är jag helt slut i huvudet efter ännu en sömnlös natt. Både jag och E har bara legat och snurrat i sängen och jag vet faktiskt inte när jag senast fick sova mer än 4 timmar. Eftersom båda går omkring som zombies på jobbet har vi haft höga ambitioner att stjäla tillbaka lite sömn och igår bestämde vi träff i sängen. Men så kom vi hem och var döhungriga båda två och efter middagen rusade tiden iväg. Plötsligt var klockan 23.

Istället för att ta en tupplur tillsammans efter maten gick kvällen åt till att riva tapet och spackla vårt blivande barnrum. Eller som jag brukar säga när någon frågar: "rummet bredvid vårt sovrum".

Jag kan ju inte gå runt och säga "vi renoverar vårt barnrum... fast vi är ju inte gravida än..."

Kanske dyker det upp en bild senare...