Jag släpade mig iväg till karaten igår och tog mig igenom ett helvetiskt fyspass för benen. Vi sparkade och sparkade och sparkade. Inte optimalt för fogarna. Det känns som om jag inte hålls ihop alls idag. Jag har hört eller läst någonstans att det tar sju år innan kroppen är helt återställd efter en graviditet med foglossning.

När jag la mig för att sova fick jag världens flashback till när jag väntade A-V. Jag mådde illa och hade halsbränna pga den hårda träningen och samtidigt gjorde det ont i höften så att jag inte kunde röra mig så som jag ville. Kommer ihåg när magen tyngde ner så mycket att det var en hel procedur att kunna lägga sig på sidan och jag fick liksom vända överkroppen först annars smällde det till jättehögt i höften.

Nu hade jag inte så väldigt kraftig foglossning men det känns fortfarande väldigt tydligt i kroppen att jag inte sitter ihop helt än. Jag kan inte stå med tyngdpunkten på ett ben för då gör det väldigt ont att röra på sig efteråt. Annars känns det inte så mycket förutom när jag springer, då kan det bli stelt efter ett tag. Som om jag springer med ett motstånd.

Igår hände något roligt med A-V som visar hur stor hon verkligen blivit. Herregud hon fyller ju 10 månader nästa vecka!

 Iaf så matade jag A-V med en halv banan och när den tog slut blev hon jättearg! E gick och hämtade ett smörgåsrån och hon fick för första gången hålla i hela själv. Hon såg jättenöjd ut och satt och naggade små små bitar av det med sina gulliga mjölktänder. Jag frågade "får mamma smaka?" och då förde hon smörgåsrånet till min mun och jag tog en tugga. E ville prova han med och frågade "får pappa smaka?" men då skakade hon på huvudet och drog bort kexet. Haha, flera gånger gjorde vi samma sak och varje gång fick jag en tugga men E fick aldrig smaka. Vi filmade allting men E lyckades få med mer av min dubbelhaka än av A-V så vi får se om jag vill lägga ut den på bloggen :D. Kul iallafall att hon nu liksom kan välja själv vad hon vill göra.

Hon är verkligen ett litet barn nu och ingen spädis. Igår morse gick jag upp medans hon somnat om i spjälsängen och när hon vaknade var hon själv i sovrummet. Då ställde hon sig upp och ropade "maaaammmaaa" "paaaappaa"?

A-V är som en liten klätterapa nu. Hon kryper mellan soffbordet och sin gåstol för att ställa sig upp. När hon tagit sig upp på fötter står hon och svajjar ett tag och skrattar förvånat. Sen släpper hon och faller rakt ner i golvet. Ibland blir hon sur, någon gång gråter hon men för det mesta fortsätter hon bara vidare mot nästa mål.

Jag och E är inte lika oberörda. Det är fruktansvärt att höra de där dunsarna och inte hinna fånga henne i tid. Nu har hon ett litet blåöga lillstackarn och det ser ut som om jag tagit med henne på karaten ungefär. Hon hade luvtröja på sig igår och såg ut som en riktig proffsboxare ;)

Igår tänkte vi mysa lite tillsammans efter A-V´s läggning. E hade köpt hem ost, kex och vin men kvällen fick ett oväntat slut då det plötsligt sa "Knaaaaak" och sen började vatten droppa från taket i hallen. Vattenskada... Eftersom vi bor i ett funkishus med plattak täcker inga försäkringar skador på takets gummimatta så vi kommer att behöva betala allt själv. Vi som sparat till ett nytt kök i sommar. Det är bara att vinka hej då till de planerna.

Egentligen är vi inte så överaskade. Jag har skrivit om det förut, vår tur/otur med pengar. När vi får någonting över går alltid något dyrt sönder. Ett exempel är något som hände för några veckor sedan. Vi fick tillbaka 10 000 på skatten och dagen efter går båda bilarna sönder. Vi fick laga dom för... ja precis 10 000.

Imorse vägrade A-V amma som hon alltid brukar. Antar att hon tycker att det räcker nu. Hon kanske känner sig stor som kan ta sig upp själv. Det finns väl inte så mycket kvar i brösten heller skulle jag tro. Det känns som om kroppen ställer om sig. De där jobbiga ilningarna/kramperna jag hade i livmodern är tillbaka och irriterar. Äggstockarna känns typ uppblåsta. Det känns väldigt bekant.

A-V har äntligen somnat i spjälsängen och jag får sätta mig med en kopp kaffe. Det tog ett bra tag innan hon slutade skrika efter mig. Ville vara med när jag städade trots att hon gnuggade ögonen hela tiden. Hon känns så himla stor nu, när hon säger mamma och vill vara med överallt. Idag städade jag undan liggdelen till vagnen som bara legat i ett hörn i två-tre månader. Det känns som igår vi fick hem vagnen och man undrar ju vart den lilla späda bäbisgrodan tog vägen? I Juli har det gått ett år!

Får lite panik över allt som inte kommer tillbaka och undrar om jag var smart nog att stanna upp och ta in varje ögonblick? Det är så mycket som kommer att glömmas bort. Som hennes speciella skratt som hon har nu, eller hur hon ser ut när hon är busig. Jag kan ju inte heller videofilma henne hela tiden, fastän jag önskar att jag kunde.

Sedan hon kom till världen har jag börjat tänka mycket på livet och döden. Det var som att vakna upp ur en dröm och inse att livet är fasiken jävligt kort. Ungefär som när man var liten och för första gången förstod att alla någon gång ska gå bort. Jag måste dö ifrån Henne med stort H en dag. Om ett år går såhär snabbt, hur fort kommer inte resten att gå då? Jag tänker mycket på att en dag kommer vi inte att ha små barn längre och en dag kommer vi inte att kunna längta och planera efter att bli gravida heller. Förhoppningsvis får vi bli välsignade med ett barn till. Önsketänkandet drömmer redan om kanske två till men det känns ju girigt att längta efter många barn när man har problem med fertiliteten.

Men så länge längtan finns där finns nog också glöden och orken. Min mormor som är 83 säger att hon blinkade och sen var hon gammal. Det är nog precis så det kommer att kännas. Hoppas att jag lär A-V att ta tillvara på varje dag. Hoppas att jag lärt mig själv att göra detsamma innan jag måste lära henne. Nu vaknar hon igen så nu ska vi kramas.

Den första Valborg för A-V spenderades med fina vänner och mycket mys. Allting fick gå i barnens tempo och det blev mycket ljud och mycket rörelse. Det var så skönt att träffas helt kravlöst, utan att känna sig störd av att barnet skriker och ålar sig när vi försöker äta samtidigt som hon inte vill vara själv på golvet.

A-V ställde sig ju upp för första gången igår och sen dess är hon som tokig på att stå hela tiden. Med det kommer ju också många fler smällar i huvudet och magen då hon plötsligt dimper i golvet. Hon verkar faktiskt nästan helt oberörd av det. Av alla gånger hon slagit sig har hon bara börjat gråta några enstaka gånger och det är skönt att hon är ganska tålig och vågar försöka prova på saker själv. När vi kom hem sent på kvällen tog vi tag i att sänka hennes spjälsäng. Det kändes bra men samtidigt lite jobbigt. Tiden har gått så fort! Hon är inte en liten liten bäbis längre. På något dumt sätt hade jag tagit för givet att hon skulle vara bäbis länge, men så är det ju inte.

 
Här sover hon första natten med sängen nedsänkt <3!

Och när vi vaknade stod hon upp och tittade på oss som om hon aldrig gjort någonting annat.

Idag har vi varit på prommenad i skogen för att fika och för att reka lite inför ett bröllop som vi ska få fota på. Det blåste lite kallt men det var väldigt mysigt. A-V kommer nog snart att kunna springa omkring och leka med sina två kusiner.

Igår var jag hos farbror doktorn för att kolla upp en del födelsemärken som växt och/eller tillkommit på kort tid. Han förklarade att det inte var någon fara men att de antagligen beror på alla hormoner jag stoppat i mig under behandlingarna. Kroppen hormonchockas ju något fruktansvärt av allt man måste spruta in, svälja eller spraya. Skönt att veta att det inte berodde på någonting farligt iaf, hypokondriker som jag är. Apropå hormoner så känns det som om kroppen åker bergodalbana nuförtiden. Vissa dagar känns det som om äggstockarna ska hoppa ur magen och jag har inte många dagar varje månad som jag inte har ont. Mensen lyser dock med sin frånvaro fortfarande. Undrade ett litet tag om jag skulle börja med ägglossningstester sen när/om den kommer tillbaka. Bara för att kolla om jag någon gång kanske möjligtvis skulle få något ägg som släpper... men usch vad jag mådde illa bara av tanken på de där testen. Nej det är nog bäst att inte tänka alls på sånt där förens vi orkar hoppa på hästen igen.

Herregud var tiden går snabbt. I veckan satt jag och tittade igenom videokameran som dokumenterat tiden innan hon kom och varje månad sedan dess. Precis som alla sagt så glömmer man att hon varit liten som en liten räka. Det är svårt att tänka tillbaka på precis hur det var att ha en liten nyfödd bäbis. Nu är hon redan 9 månader och hon har redan klippt många band med mig och E. Nu är hon sin egen person som bestämmer när hon vill ta kontakt, vad hon vill läsa och leka med osv. Fastän hon har ett väldigt närhetsbehov just nu och skriker av panik varje gång jag inte sitter bredvid är hon väldigt tillfreds - bara hon får vara med. Vi kan sätta henne i matstolen och städa eller äta eller what ever utan att hon blir rastlös. Ofta brukar jag försöka göra henne delaktig i det vi gör t.ex när vi bakar, då får hon känna på ingredienserna och jag berättar för henne vad jag gör. Hon vet vad leksakerna heter, kramar och pussar dom när hon ser dom på morgonen.

Jag ammar henne fortfarande på natten och ibland på kvällen. Det är många som har åsikter om det precis som med allt annat. Min mamma tyckte att det är totalt onödigt och ifrågasatte varför jag inte bara slutar. E´s mamma och mormor har också frågat, eller de antog att det var självklart att jag slutat för länge sedan. När jag sa att jag fortfarande ammar lite blev de tysta. Tänk att det finns så många åsikter om hur andra ska ta hand om sina barn. Hade jag varit hemma på heltid hade jag säkerligen ammat lite mer men nu är ammningen inne på sluttampen och det känns lite tråkigt eftersom det är vår lilla stund tillsammans. Det finns inget mysigare än när hon äter på natten och vi får ligga nära varandra. När jag får snosa i hennes hår.  

Det finns så mycket med A-V som jag vill dokumentera. Speciellt hennes små egenheter, sånt där som man så lätt glömmer bort när tiden bara springer iväg. Som att hon ofta skruvar på händerna i luften, precis som hennes kusin Odd brukade göra, eller att hon väldigt ofta skakar på huvudet. Att E lärt henne dansa gangnam style (med händerna) och att hon själv slutat med nappen. Att hon lägger huvudet åt sidan på kudden när hon vill visa att hon är trött och att hon älskar att läsa böcker. Att hon har långa tår och att hon väldigt sällan skrattar högt men nästan alltid är glad.

A-V fyllde 9 månader i Söndags. Nu har hon alltså varit ute i stora världen lika länge som i magen. Vi firade med att åka på familjegudstjänst och sjunga tillsammans med babysånggruppen. Denna gång var vi den äldre gruppen. Galet!

Läser mycket om att de vid den här åldern förstår att de kan vara ifrån mamma och pappa. Många får separationsångest och får svårare att somna på natten. Check och Check på det! Vi kan inte lämna henne ensam ens för en sekund nu får då skriker hon som en siren. Igår försökte vi lämna henne på sitt rum och vara i rummet bredvid men det gick inte alls. Så fort vi försvann runt hörnet började skrikandet trots att vi hela tiden pratade med henne. Hon fick nästan panik och kravlade sig så fort hon kunde efter oss och ville komma upp i famnen.

Även nattningarna kan vara lite struliga nu. Fram tills denna veckan har vi bara kunnat lägga ner henne, ge henne nappen och pussa på kinden så somnade hon utan skrik och gråt. Nu fungerar det ungefär varannan gång.

Nappen är inte alls lika intressant nu och hon får den bara när hon ska sova för natten. Det är roligare att ta ut den och veva runt den i luften än det är att suga på den.

Igår på babysången introducerade läraren trummor för barnen. Det var verkligen en hit (även bland föräldrarna). A-V har en maraka sen förut som hon älskar så vi ska köpa hem några fler instrument. Jag kommer från ett väldigt musikaliskt hem och det vore kul om A-V blev lite intresserad.

Vi provar hela tiden nya smaker och igår fick hon kladda lite med ananasglass som jag gjort av ananasjuice. Tror att smaken var helt ok men hon tyckte nog att det är läskigt med det kalla.

Idag har vi lärt oss att putta en och en kloss på kulbanan. Hon sitter upp väldigt stadigt och väljer själv när hon ska ner i krypläge. Idag visade hon också att hon förstår vad kramas är då hon turades om att dela ut dom till alla leksakerna.

Underlägget på bordet är jätterolig att leka med, bara för att man inte får. Så fort jag tittar bort slänger hon ner det på golvet. Nu har hon sett den glansiga undersidan också så nu ska hon spegla sig i det hela tiden.

Idag är det min tur att vara hemma med A-V. Dagen började som vanligt med att hon väckte mig genom att säga "maamma" och kasta nappen genom spjälorna. Då hon drar sig upp till halvliggandes vet man att hon inte kommer att somna om. Jag la henne hos migochvi läste en av favvopixiböckerna "knöl och bök och kissolyckan". Hon älskar att läsa bok. Jag var så trött att jag slöddrade och försökte smyga in nappen i munnen på henne så att jon skulle bli trött. Det funkade inte alls. Efter boken började hon klättra på mig och drog avmig täcket. Det var bara att lyda och gå upp.

Vi åt en mysig frukost tillsammans och efteråt borstade vi tänderna. Hon älskar att titta sig i spegeln och nu vinkar hon med hela handleden. Nu ligger jag på golvet i hennes rum medans hon kryper cirklar omkring mig och säger "nananana" och "mamma". Det står att kring 9 månader kan de få separationsångest och vill vara nära hela tiden, något vi verkligen rycker stämmer. Så fortjag försöker gå härifrån börjar hon skrika och jaga mig. Igår vågade hon inte vara i famnen hos sin farfar och hon vill hela tiden ha koll på vad som händer.

Nu närmar sig ettårsdagen med stora steg. Svårt svårt att förstå och hinna med!