Kroppen är ju förunderlig som börjar träna på att vara förälder redan innan den efterlängtade tittat ut. Länge har jag vaknat varje morgon klockan 6 och varit alldeles pigg. (om man inte räknar dom gånger jag vaknar för att vända på mig i sängen vilket jag uppskattar till ca 200 ggr/natt). Nu när det bara är veckor kvar har jag istället vaknat klockan 4.

Det var länge sedan jag kunde känna att jag är kissnödig, det märker man bara när man väl sitter på toa, därför går jag som regel alltid upp när kroppen säger till. Det gjorde jag också inatt/morse. När jag var färdig jagade jag ut katten eftersom den låg i spjälsängen och gick sen tillbaka till E. Så fort jag la mig ner kände jag en jobbig mensvärk långt ner i magen. Det stack och stramade och ilade en bra stund och sen la det sig. När det sen kom tillbaka några minuter efteråt började tankarna skena iväg på om det var något på gång. Kom ihåg att det var precis så det började för vår barnmorska men oroade mig inte särskilt mycket eftersom det fortfarande är en månad kvar.

När jag la handen på magen kände jag Pyret rotera och vända sig lite med huvudet i bäckenet. Antar att h*n håller på att fixera sig där nere :). Nu på morgonen kommer värken tillbaka lite då och då. Varje gång får det mig att le och tänka på den dagen det kommer att vara dags.

Längtan efter att få se och höra Pyret börjar nästan bli outhärdlig. När jag igår fick nyheten om att finaste En mamma wannabee äntligen fått sin underbara dotter förstärktes allting många gånger om. Stort grattis till dig och din man min fina vän! Jag och E är så glada för er skull!

Vecka 36 (35+2)

Det här med att tiden går sakta på slutet, det tycker jag inte alls stämmer. Däremot tar jag tillbaka det jag skrev om att jag trodde att det inte skulle bli sådär tungt och jobbigt på slutet som alla sagt. Det blev det. Och det kom ganska pang bom! också tycker jag. Efter vecka 33-34 någon gång så var det som om magen slutade växa utåt och mera uppåt istället. Pyret kom liksom in under revbenen på ett helt nytt sätt och det blev svårt att till och med sitta upprätt ibland. Numera måste jag vara först i fikarummet på jobbet så att jag kan sno åt mig en av de lyxigare fotöljerna för om jag sätter mig i soffan går det inte att sitta ordentligt. Om jag sitter alldeles för upprätt kommer magen i vägen och eftersom tyngdpunken ändrat sig glider jag bara neråt om jag lutar mig tillbaka. Varje gång jag ska ha tag i thékoppen på bordet grymtar jag till ofrivilligt för jag måste liksom ta sats och vagga framåt och greppa den i farten. Sen går jag som en pingvin nu också. Blir ofta härmad av andra i korridoren men det går verkligen inte att ta sig fram på något annat sätt.

Vår barnmorska förklarade den det såhär när någon i föräldragruppen beklagade sig över att det är jobbigt mot slutet: "Anledningen till att det är 9 månaders väntan är att mamman ska hinna bli less på att vara gravid och börja se fram emot en förlossning så att bäbisen äntligen kommer ut".

Visst det är lite bökigt att känna sig otymplig, svettig och stor men jag är högst tveksam till att jag någonsin kommer att vara så less på graviditeten att jag börjar längta efter att det ska vara över. Efter tre års kamp gick 9 månader nästan för fort ändå. Varje dag när Pyret väcker mig eller när h*n bökar då E pratar med magen blir vi ju påminda om vilket mirakel vi är med om. Jag kommer nog att sakna att bära omkring på meningen med livet innuti mig. Det är klart, Pyret kommer ju att finnas nära även på utsidan men det här efterlängtade tillståndet är så underbart.

Pyrets gissningslista:

C - Pojke, 10 Juli, 3240 gram och 52cm

Cecilia - Flicka, 10 Juli
Evelina - Flicka, 10 Juli, 3430 gram och 51 cm

Amanda - Pojke, 12 Juli,

Bortom längtan - Pojke, 12 Juli, 3480 gram och 51 cm

Hanna - Flicka, 13 Juli, 3480 gram och 49 cm

William valde oss - Flicka, 13 Juli, 3560 gram och 51 cm
Lilla jag - Flicka, 14 Juli, 3690 gram och 50 cm
Kajsa - Pojke, 15 Juli, 3540 gram och 52 cm

Marielle - Pojke, 15 Juli, 3365 gram och 50 cm

Mitt här och nu - Flicka, 16 Juli, 3570 gram och 51,5 cm
Tea - Flicka, 16 Juli, 3560 gram och 51 cm
EVL  - Pojke, 17 Juli, 3648 gram och 51 cm

Aron i vida världen - Pojke, 17 Juli, 3597 gram och 51 cm
Du + Jag och framtiden - Pojke, 18 Juli

Lina - Flicka, 19 Juli, 3800 gram och 52cm

Vecka 36 (35+0)

Nu när det snart är en månad till beräknad ankomst vore det kul att sätta igång med en gissningslista på när ni och vi tror att Pyret kommer ut till oss. Så ni som vill får ni gärna gissa datum, vikt, längd och kön :) Själv tror jag såhär:

Pyret

C - Pojke, 10 Juli, 3240 gram och 52cm
Evelina - Flicka, 10 Juli, 3430 gram och 51 cm

William valde oss - Flicka, 13 Juli, 3560 gram och 51 cm
Lilla jag - Flicka, 14 Juli, 3690 gram och 50 cm
Kajsa - Pojke, 15 Juli, 3540 gram och 52 cm
Tea - Flicka, 16 Juli, 3560 gram och 51 cm
EVL  - Pojke, 17 Juli, 3648 gram och 51 cm
Du + Jag och framtiden - Pojke, 18 Juli

Det började som små små ilningar och ökade smygande under en vecka till mer mensvärkskänsla, men det tog ganska lång tid innan jag försod att det antagligen är förvärkar jag har nu. Misstänker också att Pyret fixerar/fixerat sig eftersom jag verkligen kunnat känna hur huvudet roterar och grejjar på där nere. Hur spännande är inte det?!

Samtidigt som förvärkarna gör tillvaron lite mer luddig, svårt att koncentrera sig på jobbet, så tar foglossningen en stor del av mina tankar också. Jag har alltid trott att foglossning skulle kännas mer på utsidan bäckenet. Att höfterna och svanken skulle ta stryk. När man tänker på en gravid kvinna med värk så ser man ju en person som håller sig för ryggen och höfterna när de vaggar fram.... Min foglossning sitter mellan benen. Bara. Det känns som om jag ska spricka sönder där nere när jag tar för stora steg. Värst är det när jag legat och sovit eller suttit still en längre tid.  Jag tror inte att jag skulle kunna bresa särskilt mycket och även om jag vill föda mer upprätt så kan det ju hända att jag är för trött för att stå och måste ligga i typ gynställning... hur ska det gå? Hur har ni andra det med foglossningen?

Förvärkar, foglossning och tröttheten till trots har vi (mest E såklart) lyckats färdigställa det mesta hemma inför Pyrets ankomst. Det som saknas är vagnen, som levereras nästa vecka och en matta till barnrummet. Alla påpekar att det är så lite tid kvar nu och både jag och E är väl inte så lite nervösa. Tack och lov känner sig båda mycket lugnare nu när det mesta är gjort.

Vecka 35 (34+5)

Igår gick vi in i vecka 35 (!) och det var dags för föräldrautbildning för första gången. Vilken lycka det var bara att få gå in och sätta sig i väntrummet bland alla magar och känna att man verkligen hade något där att göra. Det var vår barnmorska som höll i gruppen och eftersom hon är lite virrig och lite sprallig så blev det snabbt en ganska avslappnad stämning där inne i lokalen. Vi var ca 7 par, varav 6 st tillhör samma vårdcentral, så vi kommer säkerligen att tussas ihop även efter att alla fött sina barn.

Efter en presentationsrunda pratade BM om förlossningen och hon delade med sig av såväl roliga gester som berättelser om hur det kännts för henne och hennes man när det begav sig. Vi fick också se en film där två par födde barn. För första gången på länge kunde jag känna mig riktigt peppad och taggad inför förlossningen. Det kändes jätteskönt eftersom jag inte har särskilt många i min omgivning som vill/kan tala positivt om hur det är att föda. Min mamma kunde ju inte föda vaginalt, min lillasyster är förlossningsrädd efter sitt första barn och min bästa vän bröt svanskotan och tyckte att det var jättehemskt. Jag har alltid sett på det som något jag absolut kan klara av men när tiden sprungit iväg och det börjat närma sig så har tvivlen kommit krypande. Faktiskt så kändes det som värst dagen innan föräldrautbildningen, men nu såhär efter hennes pepp så känns det mycket bättre. Jag känner också att E förändrats väldigt under den här resan. Han som var så sjukhusrädd och obekväm när man vistas ihop med många andra satt helt lungt och stilla och lyssnade på vad BM berättade. Vi pratade lite om det som kommer när vi gick därifrån och jag märker att han verkligen är redo att vara det stöd jag kommer att behöva. Jag ser inte på honom som en rädd liten grabb längre utan som en stark man som vet vad jag vill och behöver. Det kanske är gravidhormonerna som talar (herregud vad blödig jag blivit på sista tiden) men åh vad jag älskar honom!

När barnet till slut föddes till världen i slutet av filmen fick både jag och E titta in i väggen för att inte gråta. Jag såg att många andra gjorde samma sak. Tänk vad mycket längtan det fanns i det rummet just då!

Vecka 35 (34+0)

Vecka 35 (34+0)

Igår hade jag en typiskt gravidtröttdag. Det började igentligen redan natten innan Måndagen då vi skulle sova. Det gick bara inte och något kändes liksom fel i kroppen. Jag var illamående fast på samma gång hungrig, yr och obekväm på något sätt. Trodde att jag behövde gå på toaletten, vilket jag försökte flera ggr utan något resultat. När det inte fungerade drack jag ett stort glas samarin ungefär klockan halv tre på natten bara för att komma på sekunden efter sista klunken att jag skulle lämna urinprov dagen efter och inte fick kissa på ca 5 timmar. Självklart blev jag kissnödig efter 10 minuter :) men det var bara att vanka tillbaka till sängen och försöka somna om.

Nuförtiden går det bara att sova på sidorna eftersom Pyret ligger så långt in i magen och trycker på stora kroppspulsådern om jag ligger raklång. Ligger jag för länge på det sättet känns det precis som om jag blir strypt. Sidoläge är det som gäller alltså, med kudde mellan benen. Efter ca 40 minuter måste jag vända på mig och då är magen så tung att höfterna roterar först vilket resulterar i en högljud smäll från höftkulan. Har till och med väckt E av ljudet några gånger.

När det var dags att kliva upp och jobba satt den där konstiga känslan fortfarande i kroppen och det gjorde rejält ont i bäckenet mellan benen. Jag härdade ut halva dagen tills det var dags för barnmorskebesöket klockan 13 och sen åkte jag hem och sov.

Allt såg tack och lov bra ut med Pyret iallafall och det är ju det som är det viktigaste. Hjärtljuden var denna gång låga 139 och sf-måttet ligger på 32 cm. Trots att jag var övertygad om att järnvärdet skulle vara jättelågt igen så låg det på samma som vid förra kollen, 105. Barnmorskan kände och tryckte på magen och kunde konstatera att huvudet låg neråt men att det fortfarande är ruckbart. Hon förstod att jag hade ont i revbenen för livmodern ligger precis precis under revbenen nu vilket gör att bebisen kan komma in lite underifrån när den kickar. Det förklarar ju verkligen varför det känns nästintill omöjligt att sitta raklång ibland när Pyret sträcker på sig. Lillstjärten ligger till vänster och benen sparkar ut på höger sida. Ibland när h*n tar i blir magen alldeles oval och man kan tydligt se och känna både små hälar och en liten bak som sticker ut. När man får känna rörelser och små kroppsdelar blir ju såklart alla krämpor som bortblåsta. Då kan man bara le.

Efter att jag vilat några timmar hemma i sängen kom vi på att vi stämt träff med ett par vänner för att äta ute. Eftersom jag kände mig bättre åkte vi iväg. Väl på restaurangen valde magen såklart att sätta igång rejält med magkramper och hela baletten. Tur att man kan ursäkta sig med att man måste kissa hela tiden när man är gravid.

Fy vad jag hatar de där kramperna man får när kroppen plötsligt väljer att det är dags att inte vara förstoppad längre! Igår när jag satt på toaletten på restaurangen kunde jag inte hjälpa att tänka på förlossningen. Om jag tycker att sådanna kramper är hemska... hur ska jag då klara av smärtan som kommer vid en förlossning?

Idag känns det lite bättre men jag har bokat en tid hos en sjukgymnast som ska hjälpa mig med övningar för foglossningen. Känner att jag måste ta tag i gravidyoga också på hemmaplan nu när kurserna avslutats för sommaren. Andning och fokusering kommer ju att vara A och O. Jag har sagt åt E att han hela tiden under förlossningen ska påminna mig om att vi snart får gosa med Pyret. Det är nog den enda målbilden jag kommer att behöva.

Vecka 34 (33+6)

Jag var i skapartagen igår. Tänkte att jag skulle få stryka iallafall någon punk på den långa att göra/fixa/skaffa-listan som jag går runt och bär på. Istället för att koncentrera mig på jobbet mot slutet av dagen satt jag istället och filade på vårt förlossningsbrev. Oj vad svårt det var, och vad overkligt det kändes och vad nära vi är att träffa vårt lilla Pyre! Har ingen aning om jag glömt något men jag fick med det allra viktigaste. Jag tog upp min rädsla för att bäckenet ska vara för trångt, att jag är rädd för att kräkas och hur vi vill ha det när bäbisen väl är ute.

Kvällen spenderades med penseln i handen för nu börjar det ju bli lite bråttom med att fixa iordning i skötrummet. Det ska rivas och spacklas och målas och städas. Blått blir det, samma färg som finns i Pyrets rum. På Lördag hämtar vi ut skötbordet och ställer det på plats. Overkligt!

Idag är det snorvarmt och jag börjar förstå varför min lillasyster klagade så mycket i slutet av hennes första graviditet. Händerna och fötterna ser ut som ballonger och det gör så ont i baksidan av höger revben att jag inte kan sitta kvar på skrivbordsstolen ibland. Dagen innan vecka 34 kände jag mina första förvärkar. Iallafall tror jag att det är det jag känner. Det ilar och drar långt ner i magen, ungefär som mensvärk. Spännande att kroppen börjar träna på allvar.

Vecka 34 (33+1)