Att man kan drömma hemska/livliga/vilda drömmar som gravid har jag fått erfara många ggr. Hitills har det inte handlat så mycket om bäbisen utan mer om att jag helt plötsligt glömmer hur man andas eller att jag är huvudperson i en vild actionrulle. Men, inatt drömde jag för första gången om en förlossning. En riktig mardrömsförlossning.

Det hela utspelade sig på en finlandsfärja. Tydligen hade både min och E´s familj bestämt sig för att åka iväg samtidigt. Jag hade en tid hos barnmorskan som höll till i en av hytterna och E var ute och roade sig någonstans. BM var en blond väldigt ung tjej som mest bara log hela tiden. Vi har ett vanligt samtal och tittar och klämmer på magen för att konstatera att allt är bra, men så på väg ut från hytten och in i väntrummet får jag kramp i magen. Den känns stenhård och väger plötsligt flera flera kilo. Jag stapplar fram och kan knappt ta mig till entrédörren. Då jag tittar upp sitter hela släkten på stolar omkring mig. Jag känner samtidigt hur det liksom buktar mellan benen.

Då går vattnet + att jag bajsar på mig inför alla! Mamma och hennes arbetskollega Violeta hejjar på från stolarna och alla ler. Jag är mest skräckslagen och skriker på den unga barnmorskan som ringer efter E. När han kommer är han aspackad och har spytt ner sig. Han är så full att det inte går att få kontakt med honom. Barnmorskan drar in oss på ett förlossningsrum. E får tvätta av sig och sätta sig på en stol. Han är helt borta och jag känner mig helt själv. Plötsligt står jag i en sjukhusrock. Barnmorskan ler hela tiden och säger att det är dags att föda barn nu. Jag bli ännu mer rädd och skriker att vi bara är i vecka 28+2 ännu, bäbisen kommer att vara så liten och jag har inte fött röntga bäckenet än. Tänk om jag dör? Tänk om det inte går?

Jooooorå det kommer att gå så bra så får jag till svar. Bäbisen är så stor nu så...

Då kommer den första värken. Det strålar och stramar högt högt upp i magen under brösten och jag tittar på barnmorskan och utbrister "så det är såhär det känns?" Jag tror att jag blir lite lättad.

Så vaknar jag. Vilken otroligt stark dröm! Jag kommer fortfarande ihåg nästan varje detalj och varje känsla. Trots att det fanns tid att somna om så gick det inte och till och med nu nio timmar senare finns den fortfarande kvar i bakhuvudet. Jag hoppas (och tror) att när det kommer att vara dags att föda i verkligheten så kommer jag att behålla lugnet. Har alltid sett mig som en ganska samlad person. Kanske bra att leva ut hemskheter i mardrömmarna så slipper man dom senare.

Ställer iallafall in mig på en toppenförlossning!

Vecka 29 (28+2)

Det behövs nog inga ord till detta inlägg förutom att vi är så tacksamma för att äntligen ha fått uppleva detta. En magiskt kväll!

Igår gick vi in i vecka 29 och dagen till ära infann vi oss på sjukhuset för en informationsträff på förlossningen. Förr i tiden fick man se lokalerna och till och med prova lustgasen (!).. men det får man inte nu tyvärr. Nu satt vi i en Aula på hårda trästolar i ungefär 1.5 timme. Det som sades var sådant man visste sedan innan men det blev så mycket mer verkligt att vi faktiskt ska föda fram ett barn inom kort. Medans jag satt och tog in varje minut och njöt av hela situationen satt E och kallsvettades. Jag såg på honom att han blev lite skärrad.

Barnmorskorna var som höll i presentationen var jättetrevliga och lugna men förskönade inte direkt det som kan/kommer att hända under förlossningen. De förklarade att vi säkert kommer att säga "jag tror jag ska dö" eller "det är något fel på mig, det kommer aldrig att gå". Man gick också in på smärtlindring och vad sambon kan göra för att underlätta. E som både har läkar- och sjukhusskräck tyckte att det kändes som om han inte kommer att kunna vara ett bra stöd för mig, men det vet jag att han kommer att vara. Innan äggplocket trodde jag att han skulle svimma eller inte klara av att vara i salen samtidigt som ingreppet men han var verkligen en klippa. Iallafall på utsidan :)

Det enda lilla som lugnade honom lite under presentationen var när de visade en bild på en nyfödd bäbis. Den hade påminnt honom om att vi kommer att få hålla vårt lilla pyre i slutändan. Att allt kommer att vara värt det. E´s tankar angående förlossningen är alltså redan i full rulle. För min del känns det längre bort, eller så undviker jag att tänka på det. Det får bli som det blir eftersom jag inte kan veta i förhand hur det kommer att vara. Jag vet iallafall att ultraljudsbilden på pyret, den som jag pussar på varje morgon och kväll, kommer att vara en otrolig motivation.

Och så tänker jag: tänk vilken upplevelse! Den skulle jag inte vilja välja bort innan jag vet hur det är. Det är ju detta vi kämpat efter så länge. Efteråt kommer jag säkerligen att känna mig som en stålkvinna.

Tidigt imorse fick jag ett sms på mobilen som talade om att spjälsängen nu finns att hämta ut. Självklart har det prio ett så lunchen får gå åt till att åka in till stan. E kommer att få sätta sig och skruva ihop den på en gång han kommit innanför dörren hemma :)

Vecka 29 (28+1)

Vecka 28 (27+5)

Hade på något sätt missat det här inlägget från dig. Tack så mycket för alla fina ord Cecilia <3! Att hjälpa till med nytt omslag var bara roligt och ingenting i jämförelse med hur mycket du hjälpt mig med din bok.

Gulledej!

Ikväll packar jag och E för en helg i Stockholm. Vi ska fira att vi i Februari varit tillsammans i 10 år och självklart att vi ÄNTLIGEN är med barn! Vi har inga storslagna planer utan satsar på mysiga dagar i gamla stan och goda middagar. Alf kommer självklart att följa med.

Vecka 28 (27+1)

Idag går vi in i vecka 28 jag och Pyret. Det firades med en ny magbild, nya filmer till blivande pappa E samt ett mysigt yogapass.

Vi har precis fått hem jättefina dregglisar som Nenne gjort. Bilder kommer senare. Nu sova. Zombietrött!

Vecka 28 (27+0)

Fina Hjärtat blöder tipsade mig om att föreningen Barnlängtan just nu har en fototävling där de söker efter sin nästa headerfoto till hemsidan. För ett tag sedan knäppte jag och min svåger en hel drös med bilder till Cecilias underbara bok "Väntrum". Det var en tid då jag fortfarande var ganska anonym på bloggen så ni fick aldrig se dom. Bilderna som inte användes till omslaget ligger fortfarande i min dator men nu har de fått nytt liv som bidrag i tävlingen. De ska symbolisera känslan man ständigt går runt med när man befinner sig mitt i sin kamp, den där tryckande svarta tillvaron som alltid omger en. När bilderna togs var vi mitt uppe i den långa väntan på att få sätta igång med medicinerna inför IVF:et. Min syster var höggravid och jag lika tom som jag alltid hade varit. Det var alltså inte svårt att leva sig in i känslan vi ville uppnå.

Vecka 27 (26+6)

Jag inser ofta, flera gånger om dagen att vi plötsligt befinner oss på andra sidan. Från att ha identifierat mig som ofrivilligt barnlös, någon som kämpar, en som stöttar och blir stöttad är jag nu en sån som lyckats. Mentalt finns jag fortfarande kvar i samma tankebanor och jag lider verkligen med de fina bloggvänner jag har som fortfarande kämpar. Många av dom läser nog inte ens här längre. I tankarna kommer jag alltid att vara ofrivilligt barnlös men fysiskt är jag på andra sidan. Magen växer, pyret sprattlar och jag känner mig nästan skyldig. Skyldig till att ha lyckats mycket fortfare än många andra. Mina och E´s tre år känns futtiga i jämförelse med andras.

Idag låg jag med magen i vädret i soffan hemma hos mamma. Tillsammans tittade vi när Pyret pökade omkring där inne. Då berättar hon om en nära släkting till oss som precis gjort sitt första IVF efter många år av kämpande. De fick ut fyra ägg varav ett blev befruktat. Innan de hann åka till kliniken för återinsättning fick de samtalet som alla fasar för. Det hade slutat dela sig. Fruktansvärt.

Det var också fruktansvärt att inse att ni är det jag och E som de inte kommer att vilja träffa i sommar. Min mage kommer att göra dom lika nedslagna och ledsna som andras magar brukade göra oss och fastän vi varit i samma sits kan vi inte längre stötta.

Jag är såklart överlycklig över vårt mirakel i magen men samtidigt lider jag med de som ännu inte är där vi är nu. Önskar det fanns mer att göra, att jag fortfarande kunde stötta på samma sätt som förut. Nu tittar människor på min mage på samma sätt som jag tittade på andra. Nu ser jag vilka som får ont i hjärtat och då gör det ont i mitt också.

Vecka 27 (26+4)